Michael – Jag säljer och odlar cannabis

Lär känna Michael, en person som jobbar med att distribuera cannabis i Sverige. Hans största dröm är att få öppna en affär för sina produkter och slippa sälja dom på gatan. Detta är första texten av många och en bakgrundshistoria om vem Michael är.

Hej, Jag heter kanske Michael, kanske inte, jag har ett något udda jobb för vissa, jag odlar och säljer cannabis. Eller jag odlar inte själv, jag står för distribution snarare än produktion men här ska jag försöka berätta om min såkallade vardag i en artikelserie för Cannabis i fokus. Förhoppningsvis kan jag vara en droppe i bägaren som kan nå ut till dem som bestämmer, så att vi kan förändra den här branschen, jag vill inget hellre än att få betala skatt och arbetsgivaravgifter i framtiden.

Vi kanske ska börja med min profil, jag hoppas ni förstår att jag bett om att få vara anonym och jag kommer vara begränsad med information om min person, en del platser kanske är förändrade eller påhittade och beskrivningar något justerade. Men helheten är min historia, vardag och sanning.

Jag var aldrig gjord för den här branschen. Jag är kort, spinkig, tystlåten och har aldrig gillat våld. I lågstadiet spelade jag fiol, jag var aldrig en av dom coola, dock undslapp jag mobbning, ingen såg mig alls. Efter skolan sprang jag hem och spelade TV-spel.

När jag skulle börja högstadiet så fick min mamma en mycket svår sjukdom, så svår att min pappa valde att låta mig bo utomlands med sin släkt en period. Jag blev livrädd och asförbannad men jag hade inget val, strax därefter packades väskorna och jag lämnade Sverige bakom mig.

Jag var en klumpig tonåring, oduglig på de mesta som betydde något. Jag kunde plocka vem som helst på fightingspel dock, men dit jag åkte så fanns knappt elektricitet, det skulle ta lång tid innan jag fick se ett av mina älskade TV-spel igen.

Landet mina föräldrar skickade mig till skulle många beskriva som ett paradis, för turist delen av det kan bara beskrivas så. Min släkt, var inte speciellt högt upp på den sociala stegen dock. Dessutom låg deras hus en bit utanför samhället.

Från att ha sovit i en ikeasäng med duntäcke varje natt så levde jag nu i en mer eller mindre hydda med jordgolv. Några filtar att sova på men ingen dörr, inga fönster, bara öppningar. Mygg, spindlar, flugor och all världens otyg besökte mig varje kväll när det blev iskallt. Varje morgon när man vaknade så var det dock så varmt att man nästan kastade sig ur huset.

Efter min första vecka där så var jag nästan redo att ta livet av mig själv. Jag hade försökt prata med mina föräldrar om att flytta hem men de totalvägrade, mamma var sjuk och pappa behövde både ta hand om henne och sitt jobb.

Skolan som jag fick gå till var inte alls som den svenska. Mina klasskamrater var långt efter mig i de akademiska kunskaperna och jag kunde redan mästra flera av lärarna på skolan i deras egna ämnen. Många lärarna valde att lösa problemet med den frågvisa eleven som alltid visste bäst genom att ge mig extra rast, eller självstudier som de kallades. 

Efter några månader så hade jag ett telefonsamtal med mina föräldrar, dom meddelade att sjukdomen hade blivit värre, att det bara var några veckor innan det värsta skulle hända. Jag trodde jag skulle få komma hem igen, men jag hade fel. Jag fick aldrig träffa min mamma innan hon gick bort.

Det började sen bli tal om att resten av familjen skulle flytta till mig, snarare än att jag skulle få flytta tillbaka till Sverige. Jag insåg att om jag skulle komma ur min situation så skulle jag behöva lösa det själv, min familj kunde jag inte räkna med skulle hjälpa mig.

Jag är född i Sverige men det är inte mina föräldrar. Även om dom inte lever idag så bodde dom i Sverige i över 30 år och ingen av dom blev någonsin speciellt bra på svenska. Jag fick tidigt tolka för dem och när jag satt där i huset så var jag ändå glad att jag hade fått lära mig mina föräldrars modersmål för då kunde jag skaffa vänner i mitt nya hemland.

Här ville jag avsluta min text för idag, men Otto ställde en viktig fråga som jag tänkte avsluta med istället.

Varför gör du det här, varför vill du berätta om ditt liv?
Jag har aldrig velat stå i centrum, har alltid trivts bäst i skuggorna där ingen ser mig. Jag är heller inget naturligt flockdjur och vännerna jag har haft kan jag räkna på 1 hand.
Däremot har jag utvecklat en hunger för affärer och pengar som gjort att jag stannat i branschen. Jag har flera gånger funderat på att göra något annat, lagligt, men pengarna jag tjänar på cannabis går inte att hitta på laglig väg i Sverige.

I min egen verksamhet idag så har jag redan problem med att göra av med pengarna. Du kan bara köpa så mycket för kontanter. Bil, bostad, dyra kläder, klockor och resor kan du inte köpa för svarta pengar och om du tvättar pengar utan inkomst så blir du snabbt påkommen. Jag måste hela tiden tänka på saker som skatteverket, polisen, konkurrenter och människor som inte vill betala för sig. Det är väldigt utmattande ibland och jag har flera gånger självmedicinerat med lugnande och ångestdämpande i perioder.

Jag har därför sedan ett par år insett att enda sättet för mig att fortsätta med cannabis är att antingen ansluta mig till någon typ av organisation eller att jag kan öppna en liten grönsaksaffär för mina plantor. Det förstnämnda kommer inte på tal, jag har aldrig sett mig själv som en kriminell, även om jag vet att det jag gör skulle ge mig många år i fängelse. Jag har aldrig ägt ett vapen annat än köksknivarna i köket.

Det föll mig därför naturligt när Otto frågade mig om han fick göra en intervju med mig, att kontra med att jag kunde intervjua mig själv, förhoppningsvis kommer ni att förstå mig mer när jag har fått skriva några texter och det budskapet jag vill nå ut med. För den här branschen börjar bli råare för varje dag som går och jag vet inte själv hur länge jag kommer kunna fortsätta. Även om jag är helt fristående så är det bara en tidsfråga innan någon får upp ögonen för mig.