Michaels fortsatta resa – Hem igen

Cannabishandlaren Michael har skrivit andra delen i sin skildring av sitt liv och hur det kommer sig att han gör det han gör. Förra gången fick vi följa Michael när han blev tvungen att lämna Sverige, denna gången är det tvärt om.

Vi lämnade sist när jag precis skulle börja berätta om det lilla gänget gatubarn jag snabbt blev någon typ av ledare för. Som jag skrev så har jag inga som helst ambition för makt och ledarskap, men jag förstod tidigt värdet av att kunna betala för sakerna jag ville ha.

Jag hade som sagt fått lära mig mitt modersmål, något jag var väldigt irriterad på under tiden men som jag allt eftersom blev mer och mer tacksam för. Jag träffade den vi kan kalla för Qim.

Qim hade jag sett ett par gånger, brukade hänga nere utanför ett av de större hotellen och sälja saker till turisterna. Qim hade alltid samma skitiga kläder och rufsiga hår, många köpte nog saker i hopp om att kunna bidra till ett bättre liv för Qim, andra trodde på orden om att det var mycket billigare än i butikerna runt hotellet.

Jag ställde mig passivt aggressivt och glodde på Qim i hopp om att fånga uppmärksamhet, efter någon timme så var Qim puts väck, helt plötsligt så hörde jag någon bakom mig. “Vem är du, varför glor du på mig?”

Qim hade tassat runt mig och stog nu bakom mig, jag visste inte vad jag skulle svara men jag kläckt på brutet språk ut att “Jag är Michael” “Hej Michael, jag heter Qim”. Fick jag till svar.

Qim var min första riktiga vän, jag fattade inte hur men varje morgon påväg till skolan så följde Qim mig, varje dag efter skolan så möttes jag av det välkända skrattet, Qim och jag var oskiljaktiga.

Jag kanske var naiv, men jag fattade först långt senare att Qim var ett gatubarn.

Qim började lär mig hur världen fungerade. Jag lärde mig blåsa turister på pengar, vi köpte bland annat läsk och vatten i de små lokala butikerna och sålde dem dyrt vidare, flera av dessa frågade också om andra saker som Qim alltid kunde lösa på något sätt.

Cannabis var det jag la märket till mest, de gröna plantorna vars blommor vi pallade från lokala hemmaodlare, tog ner till stranden och hängde på tork, sålde dom sedan till turisterna för så mycket vi kunde. Vi blev stenrika snabbt och jag förstod mer och mer att det var botaniker jag skulle bli och inte något av de yrkena som mina föräldrar önskade för mig.

Som alla bra saker så hade dock även detta ett slut, vi tjänade bra med pengar men dessvärre så fick jag inte lära varken mig själv eller någon av mina vänner vad ansvarsfullt spenderande är för något. Så när de lokala människorna märkte att gatubarnen i staden helt plötsligt slutade vara gatubarn, så ringde varningsklockorna och rättsväsendet fick upp ögonen för oss.

En dag efter skolan när jag var påväg till hem så möttes jag av min värsta skräck, den lokala polischefen stod utanför huset och pratade med min pappa. Polischefen hade sett mig med dom kriminella gatubarnen som nu allihop satt nere i stadens förvar och i en halv sekund så trodde jag att allt var kört. Polischefen bad om att få kolla i mitt rum efter eventuella bevis för narkotikaförsäljning. Jag tänkte på pengarna jag hade gömt undan där, mycket pengar.
Pappa som alltid förespråkat laglydighet gjorde dock något som förvånade mig, han visade polischefen till min kusins rum där han ingenting fann.

Polischefen frågade om mina nya skor, de hade pappa bestämt köpt till sin son för sina fina betyg, något som delvis stämde då mina betyg fanns att visa upp. Polischefen fnös åt mig att skaffa nya kompisar, och gick.

Jag har aldrig sett min pappa så arg som när Polischefens bild inte längre kunde ses från vägen, hans ögon var svarta när han gick mot mitt fristående lilla hus, där jag sov. Efter inte så många sekunder så hittade han mina pengar under min hög med filtar.

Han tog alla pengarna och försvann in mot staden utan ett ord. När solen började gå ner så kom han tillbaka, med ett kuvert i handen.

“Om du vill vara vuxen så ska du få vara vuxen, här är en flygbiljett tillbaka till Sverige, efter att jag köpt biljetten och växlat pengarna så har du 12 000 kvar, dom ligger i kuvertet med biljetten, jag har sparat lite för buss och något att äta innan ditt flyg går imorgon bitti, jag vill aldrig se dig igen. Om detta är vägen du valt” sa han med tårar i sina ögon.

När planet landade i Sverige så var det vinter, kylan var det jag mindes mest, och hjälplösheten, vad fan skulle jag göra nu?

Med 12 000 på fickan och helt utan plan så stod jag på Arlanda och undrade vart jag skulle ta vägen. Flygbussen tog mig in till centralstationen och efter att en tjej frågade om jag behövde hjälp så lyckades jag hitta ett vandrarhem där jag kunde sova några dagar utan att det kostade allt för mycket.

Pengarna räckte inte så långt dock, efter en vecka på vandrarhemmet, lite varmare kläder och en mobiltelefon så började kuvertet bli oroväckande smalt. Hemlösheten i storstaden nalkades.

När sista sedeln användes för att betala vandrarhemmet för nästkommande vecka så insåg jag att krisen var ett faktum. Hungern gjorde sig påmind och jag valde en butik där jag kunde sno åt mig något att äta, jag mindes vad gatubarnen lärt mig och kom därifrån med ett paket kött och lite bröd, efter några dagars upprepning så blev jag dock påkommen och jag blev upphämtad av polis.

Det var inga silkesvantar som jag blev tagen med direkt, min hud är brun och mitt hår är svart. Poliserna som inte visste något om mig hade dock redan bestämt sig när dom såg mig. Med hårda tag blev jag nedsläpad på golvet, belagd med handfängsel och intvingad till stationen.

När jag väl kom in till stationen så blev det obligatoriskt urinprov och efter att dom upptäckt att jag var minderårig så började en lång frågestund. Socialen kallades in och man började fråga om mina föräldrar, jag förklarade hela sanningen men ändrade en viktig detalj, jag sa att även pappa var död. Att jag inte hade någon och att jag för mina sista pengar hade tagit mig tillbaka till landet som min pappa tvingade mig att lämna. Jag visste att dom ändå aldrig skulle kunna kontakta pappa där han bodde kvar.

Tankarna om konsekvenser för mitt snattande verkade plötsligt som bortblåst, helt plötsligt skulle alla ta hand om mig. Jag fick åka tillbaka till mitt vandrarhem i taxi tillsammans med en socialsekreterare som berömde mig för att jag iallafall fixat ett boende och klarat mig flera veckor själv.

Jag fick bo kvar på vandrarhemmet några veckor till och fick dessutom pengar för mat, det blev problematiskt med matkuponger eftersom jag inte hade något bankkonto men jag tog mig runt och spenderade dagarna på kungliga biblioteket.

Mitt intresse för att tjäna pengar och min kunskap om cannabis fanns kvar. Jag hade dessutom flera gånger känt den bekanta doften på mina kvällspromenader genom huvudstaden. Mina planer hade redan börjat smidas.

I nästa del så kommer jag berätta om hur jag började hela min verksamhet som jag idag lever på.