Hoppa till innehåll
Efter att ha tillbringat 32 år i fängelse för ett icke-våldsamt cannabisbrott återvände Richard DeLisi till Colombia tillsammans med sin son Rick. Där följde de spåren tillbaka till platserna, berättelserna och besluten som format familjens historia.
”Arbetade du någonsin härifrån?”
Vi stod i Cinto Bay, omgivna av kristallklart karibiskt vatten och djungelklädda berg, när jag till slut ställde en fråga till min pappa som jag hade funderat på i flera år.
Han såg sig omkring i viken en stund och skakade på huvudet.
– Nej.
Sedan pekade han mot bergen bakom oss.
– Det gick en väg där borta, sa han. Vi körde genom öknen. Längst bort fanns en saltslätt på en klippa ovanför havet. Det var därifrån vi lyfte med planen.
I det ögonblicket, när vi stod i Colombia nästan 50 år efter att många av flygningarna hade ägt rum, förvandlades berättelserna jag hört hela mitt liv plötsligt till verkliga platser.
Tillbaka till Colombia
Den ursprungliga anledningen till resan var affärer.
Efter att min pappa frigavs från fängelset 2020 grundade vi DeLisioso, ett cannabisvarumärke byggt på försoning, rättsreformer och tron på att människor förtjänar en andra chans. Det som började som ett försök att återuppbygga vår familj efter tre decennier åtskilda utvecklades med tiden till något betydligt större.
Den här resan tog oss tillbaka till Santa Marta i Colombia, där vi undersökte möjligheterna till samarbeten med vår vän Carlos Vivas Jr. och hans affärspartner Santiago, som båda är djupt engagerade i Colombias medicinska cannabisindustri.
För oss handlade resan om genetik. Sällsynta uttryck. Äkta colombiansk cannabis. Landracesorter och terpener som formats naturligt under generationer i landets bergs- och kustregioner.
För min pappa betydde Colombia däremot något mycket mer personligt.
År 1973, långt innan de händelser som senare skulle komma att definiera hans liv, körde han och hans bror Teddy runt i Florida en sen kväll. De var ordentligt påverkade av cannabis och letade efter något att äta.
De stannade vid en 7-Eleven. Medan de stod där började min pappa bläddra i en Auto Trader-tidning. Plötsligt fick han syn på en liten annons om en kaffeplantage i Minca, utanför Santa Marta i Colombia. Priset låg på omkring 16 000 dollar.
De flesta hade nog bara fortsatt bläddra.
Min pappa tog i stället en rulle mynt, gick ut till en telefonkiosk och började ringa. Redan dagen därpå satt han och Teddy på ett flyg till Colombia.
Det impulsiva beslutet skulle komma att bli början på ett av de mest avgörande kapitlen i vår familjs historia.
Innan rubrikerna
De flesta känner min pappa för det som hände senare.
1989 dömdes Richard DeLisi till 98 års fängelse för ett icke-våldsamt cannabisbrott. Han kom att tillbringa 32 år bakom galler innan han slutligen frigavs. Men innan fängelset, innan rättssalarna och innan tidningsrubrikerna var han en smugglare som finansierade en dröm.
Cannabisen finansierade hans racingkarriär.
Han växte upp i Brooklyn, där motorer och bilkarosser var en självklar del av vardagen. Hans pappa drev en bensinstation och bilverkstad, och bilar blev tidigt en passion. Med pengarna han tjänade på att smuggla cannabis byggde han upp ett NHRA Pro Stock-team under 1970-talet.
Richard DeLisi blev så småningom känd på USA östkust som ”The #1 Waco Kid” och vann flera stora NHRA Pro Stock-tävlingar under 1978 och 1979, däribland tävlingarna i Englishtown och Gatornationals. Samma fascination för motorer och teknik ledde honom senare vidare till flyget.
Under många år undrade jag hur någon som flög flygplan i Colombia under den här tiden lyckades undvika att dras in i kartellvåld och narkotikapolitik.
Verkligheten var en annan.
Min pappas fall handlade aldrig om våld. Det byggde i slutändan på en omvänd polisoperation där en tidigare pilot blev informatör efter att själv ha gripits i ett helt annat fall som rörde vapensmuggling.
Inget våld.
Inga mord.
Inga brottsoffer.
Bara cannabis.
Paradiset med ett förflutet
Resan till Colombia började minst sagt dramatiskt.
När vi flög in mot Bogotá var vårt flygplan bara sekunder från att landa innan piloten plötsligt drog på motorerna och steg igen. Ett annat flygplan stod fortfarande kvar på landningsbanan. Vi cirklade i nästan tjugo minuter innan vi till slut kunde landa – och hann med nöd och näppe med vårt anslutningsflyg till Santa Marta.
När vi väl kom fram, trötta efter resan, välkomnade Carlos och hans team oss till en strandnära lägenhet med utsikt över Karibiska havet.
Nästa morgon berättade han att vi skulle bege oss till Cinto Bay i Tayrona nationalpark. Sedan nämnde han, nästan i förbifarten, något som direkt fångade mitt intresse.
Cinto Bay har en lång historia kopplad till cannabissmuggling under 1960-, 70- och 80-talen.
Morgonen därpå klev vi ombord på en drygt tio meter lång fiskebåt och styrde mot viken. När vi kom fram hade jag svårt att tro mina ögon.
Kritvita sandstränder.
Kristallklart, turkost vatten.
Tropiska fiskar.
Djungelklädda berg som reste sig rakt upp ur havet.
Det såg ut som ett paradis.
Vi tillbringade dagen med att bada, äta färska skaldjur, röka lokalt odlad cannabis och umgås med vänner.
Och ärligt talat blev jag förvånad över kvaliteten på cannabisen.
Den colombianska blomman krossade fullständigt alla fördomar jag någonsin hade hört om sydamerikansk cannabis. Terpenprofilerna, hartsproduktionen, doften och effekterna höll en imponerande nivå.
Det blev snabbt tydligt för mig att Colombias framtid inom medicinsk cannabis är betydligt större än vad de flesta inser.
När berättelserna blev verklighet
Senare samma dag blev vi inbjudna till en stor villa i tiki-stil med utsikt över hela bukten. Under det enorma palmklädda taket hängde hängmattor, och medan havsbrisen förde med sig musik serverades vi nyfångad röd snapper, kokosris och patacones – friterade matbananer.
Än i dag är det en av de bästa måltider jag någonsin har ätit.
Under några timmar försvann allt det mörker som så länge präglat bilden av Colombia.
Kvar fanns bara skönhet.
Gästfrihet.
Kultur.
Familj.
Cannabis.
Gemenskap.
Ju längre eftermiddagen gick, desto oftare lät jag blicken svepa över bukten.
Alla verkade känna till den här platsen.
Smugglare.
Fiskare.
Lokalbor.
Historien gick inte att bortse från.
Det var då jag till slut ställde frågan till min pappa.
– Arbetade du någonsin härifrån?
Hans svar ledde till något ännu mer fascinerande.
Han pekade mot bergen och började berätta om en ökenväg som ledde fram till en dammig saltslätt på en klippa ovanför Karibiska havet. Det var därifrån de lyfte med planen. Sättet han beskrev det på lät mindre som flygning och mer som ren överlevnad.
De gamla DC-3-planen accelererade mot klippkanten och försvann helt ur sikte. Under flera långa sekunder visste ingen om planet hade fått tillräcklig lyftkraft. Ingen visste om det steg. Ingen visste om det var borta för alltid.
Sedan, till slut, dök det upp igen ovanför horisonten.
Först då kunde alla andas ut.
Att stå där flera decennier senare och höra honom berätta om det, i samma region där allt hade hänt, gav mig rysningar. Under större delen av mitt liv hade de här historierna bara existerat som fragment, vidareberättade i familjens samtal.
Nu hade de geografiska koordinater.
Ju längre in i bergen kring Minca vi färdades, desto mer kändes det som om vi sökte efter något större än en fastighet. Vi trodde att vi letade efter en gammal kaffeplantage.
I själva verket grävde vi fram minnen.
Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att historien inte alltid finns i böcker eller domstolshandlingar. Ibland gömmer den sig längs en bergsväg. Ibland väntar den bortom djungeln.
Och ibland sitter den bredvid dig i en båt på Karibiska havet, pekar mot horisonten och påminner dig om var berättelsen började.
Cirkeln sluts
Under årtionden hade Colombia bara existerat i vår familjs historia genom berättelser, gamla fotografier och minnen. Att återvända dit gjorde de berättelserna till verkliga platser.
Det som började som en affärsresa med fokus på cannabis blev något betydligt mer personligt – en möjlighet att vandra genom landskapen som format vår familjs historia och se dem med helt nya ögon.
Vissa resor handlar om att upptäcka en ny plats.
Den här resan handlade om att förstå en gammal.
Ibland är det först när man återvänder som man inser vad en plats egentligen har betytt. Colombia blev inte längre bara bakgrunden till min pappas berättelse – det blev en del av min egen. Resan gav inte svar på alla frågor, men den gav något minst lika värdefullt: ett sammanhang.
Och när vi lämnade Colombia gjorde vi det med mer än nya affärskontakter och minnen. Vi tog med oss en djupare förståelse för vår familjs historia – och för hur en enda resa, ett enda beslut och en enda plats kan fortsätta att forma generationer långt senare.
Läs originalartikeln här!
