Hoppa till innehåll
Krönika
Jag har rökt cannabis länge nog för att veta hur riktigt hasch brukar kännas. Därför tog det inte många bloss innan magkänslan sa att något inte stämde. Det som skulle vara exklusiv piatella betedde sig inte alls som hasch brukar göra. Istället blev det början på min första riktiga bekantskap med THCA – en produkt som blivit allt vanligare på marknaden, men som fortfarande är höljd i en hel del frågetecken.
Jag har vetat vad THCA är ganska länge, men av någon anledning har jag aldrig känt något större behov av att prova det. Kanske beror det på att jag alltid varit skeptisk mot allt som marknadsförs som ett alternativ till vanlig cannabis. Det spelar egentligen ingen roll om det är lagligt, trendigt eller säljs med fina ord – min första instinkt har nästan alltid varit att hålla mig borta.
Den inställningen kommer nog från spicevågen runt 2008.
Jag minns hur människor runt omkring mig började experimentera med syntetisk cannabis. Vissa gjorde det för att de trodde att det var säkrare, andra för att det inte syntes på drogtester och några bara för att det var nytt. Själv vägrade jag ens stå bredvid när någon tände en spicejoint. Det där kändes aldrig som cannabis för mig. Det kändes som ett kemiexperiment där ingen riktigt visste vad som fanns i påsen. Jag minns fortfarande hur rapporterna om psykoser, ambulansutryckningar och människor som mådde riktigt dåligt började dyka upp. Där och då bestämde jag mig för att vissa saker helt enkelt inte var värda att prova.
Det är viktigt att säga att THCA inte är samma sak som spice. Tvärtom är THCA ett ämne som finns naturligt i cannabisplantan. I färska cannabisblommor finns nästan inget THC alls – istället innehåller plantan huvudsakligen THCA, eller tetrahydrocannabinolsyra. Först när cannabis värms upp genom exempelvis rökning eller förångning omvandlas THCA till det THC som ger den psykoaktiva effekten. Trots det har THCA alltid hamnat lite i samma mentala fack hos mig. Något nytt. Något jag inte riktigt litade på.
Sedan ringde en kompis.
– ”Jag har fått tag på piatella.”
Jag ska erkänna att jag höjde lite på ögonbrynen.
Piatella har de senaste åren nästan fått mytisk status bland cannabisentusiaster. Det är inte en egen cannabissort utan en exklusiv metod för att lagra och mogna högkvalitativ hasch. Vanligtvis tillverkas den av bubble hash eller ice water hash från färskfryst cannabis, så kallad fresh frozen, och resultatet blir ett mjukt, krämigt hasch med extremt rik smak- och aromprofil. Kort sagt är det ungefär som att jämföra en vardagsvinare med en riktigt fin årgångsvinflaska.
Problemet var bara att piatella inte direkt är något man springer på lite hur som helst.
Den är dyr. Riktigt dyr. Och framför allt ganska svår att få tag på.
Så när min vän, som normalt inte springer runt med exklusiva cannabisprodukter i fickorna, plötsligt påstod att han hade fått tag på piatella började varningsklockorna ringa direkt.
Men nyfikenheten vann.
Jag gick dit, småpratade en stund och fick med mig en liten bit hem för att prova själv.
Väl hemma la jag biten på bordet och började studera den. Jag vred och vände på den, kände på konsistensen och tittade på färgen. Ju längre jag satt där desto starkare blev känslan.
Det här ser inte ut som piatella.
Jag kunde förstås inte veta vad det faktiskt var. Utan en laboratorieanalys går det inte att slå fast innehållet i en cannabisprodukt. Men min magkänsla sa att det här sannolikt var något helt annat.
Och för första gången började jag på allvar fundera på om jag faktiskt satt med en THCA-produkt framför mig.
Vad är egentligen THCA?
Jag satt och tittade på biten en stund innan jag bestämde mig för att göra det enda rimliga.
Jag rullade en joint.
Det känns nästan komiskt egentligen. Där satt jag och misstänkte att jag hade blivit lurad, men samtidigt var nyfikenheten alldeles för stor för att låta bli. I värsta fall hade jag fel och skulle få uppleva min första riktiga piatella. I bästa fall skulle jag få reda på om THCA verkligen skiljde sig från vanligt hasch på det sätt som vissa påstod.
Innan vi går vidare kan det dock vara på sin plats att reda ut vad THCA faktiskt är, eftersom det finns en hel del missförstånd.
THCA, eller tetrahydrocannabinolsyra, är inte någon ny kemikalie som någon hittat på i ett laboratorium. Tvärtom är det den cannabinoid som finns naturligt i levande cannabisplantor. Om man skulle gå ut och klippa av en färsk cannabisblomma innehåller den nästan inget THC alls. Det mesta finns istället i form av THCA.
Först när blomman utsätts för värme – genom att man röker, förångar eller bakar den – sker en process som kallas dekarboxylering. Då försvinner en liten del av molekylen och THCA omvandlas till THC, det ämne som ger den klassiska psykoaktiva effekten.
Det är därför många blir förvirrade.
De läser att THCA ”inte är psykoaktivt” och tänker att det därför inte borde hända någonting när man röker det. Men just rökningen är ju det som gör att THCA blir THC.
Sedan blir det ännu rörigare.
Alla produkter som säljs som THCA är nämligen inte samma sak.
En del består av naturliga cannabisblommor med höga halter THCA och mycket låga nivåer av aktivt THC innan de värms upp. Andra produkter tillverkas genom att man utvinner och renar THCA till nästan kristallin form. Det finns även produkter där olika cannabinoider appliceras på hampablommor för att efterlikna traditionell cannabis. Därför kan två produkter som båda marknadsförs som THCA skilja sig ganska rejält åt, både i kvalitet och upplevelse.
Samma sak gäller egentligen piatella.
Sedan produkten blev populär har namnet nästan blivit ett marknadsföringsknep. Plötsligt verkar varannan person ha ”äkta piatella”, trots att riktig piatella fortfarande är både dyr och relativt svår att få tag på. Jag säger inte att allt som säljs under namnet är falskt, men jag tror att ordet används betydligt oftare än produkten faktiskt förekommer.
Precis den tanken snurrade i huvudet när jag tände jointen.
Det första jag reagerade på var faktiskt inte effekten.
Det var lukten.
Eller rättare sagt – avsaknaden av den.
Själva biten hade luktat kraftigt av cannabis när jag höll den under näsan. Den doften var jag van vid. Men så fort glöden tog fart försvann nästan hela aromen. Röken luktade förvånansvärt lite cannabis och smaken följde samma mönster. Den var inte direkt obehaglig, men inte heller särskilt god. Framför allt saknade den den där fylliga smaken som jag förknippar med riktigt bra hasch.
Redan där började jag känna att något inte stämde.
Och sedan kom ruset.
Ruset som satte sig… i pannan?
Effekten kom förvånansvärt snabbt.
Jag hann knappt lägga ifrån mig jointen innan jag kände att den började verka. Och jag ska vara ärlig – den var inte svag. Tvärtom. Jag blev ganska ordentligt påverkad. Men redan efter någon minut började jag känna att någonting inte riktigt stämde.
Jag har svårt att beskriva cannabisrus med ord eftersom alla upplever det olika, men de flesta som rökt hasch vet nog ungefär vad jag menar när jag säger att ett bra hasch ofta känns i hela kroppen. Axlarna sjunker, kroppen blir tung och man får nästan en varm känsla som börjar någonstans i bakhuvudet och sakta sprider sig genom resten av kroppen.
Den här gången hände inte det.
Kroppen blev bara…lam.
Istället satte sig hela ruset längst fram i ansiktet. Bakom ögonen. I pannan. Som om någon tryckt in all bänghet i den främre delen av huvudet och glömt resten. Kroppen var i stort sett opåverkad. Jag blev inte sådär skönt avslappnad som jag brukar bli av hasch, utan mest… lam. Det är egentligen det bästa ordet jag kan komma på.
Jag satt där och försökte förstå vad det var jag kände.
”Okej… jag är absolut bäng. Men varför känns det så konstigt?”
Det var nästan som om hjärnan och kroppen inte riktigt pratade med varandra.
Sedan kom nästa överraskning.
Ungefär tjugo minuter senare började effekten redan klinga av.
Jag tittade på klockan och tänkte att det här kan inte stämma.
Vanligt hasch brukar, åtminstone för mig, hålla i sig betydligt längre. Här kändes det istället som att någon tryckt på en snabbspolningsknapp. Ruset kom snabbt, var ganska intensivt och försvann sedan nästan lika snabbt som det hade dykt upp.
Det var då jag blev övertygad om att det jag precis rökt förmodligen inte var den piatella jag hade blivit lovad.
Jag tog upp telefonen och ringde min kompis.
– ”Du… jag är nästan säker på att det där inte är piatella.”
Han skrattade.
– ”Jo då, det är det visst.”
Jag försökte förklara varför jag tvivlade. Hur det såg ut, hur det luktade när man rökte det, hur smaken var och framför allt hur effekten skilde sig från allt hasch jag provat tidigare.
Han var fortfarande övertygad.
– ”Nej, det där är piatella.”
Vi la på och jag tänkte inte så mycket mer på saken.
Men morgonen efter ringde telefonen igen.
Jag hann knappt svara innan han sa:
– ”Du hade rätt.”
Jag började skratta.
– ”Jaså?”
– ”Ja… det är nog THCA ändå.”
Jag ska erkänna att jag kände mig ganska nöjd i just det ögonblicket.
Inte för att jag hade rätt, utan för att jag hade litat på min egen erfarenhet. Efter många år med cannabis lär man sig faktiskt känna igen vissa saker. Hur olika produkter ser ut, luktar, smakar och känns. Det betyder inte att man alltid har rätt – långt ifrån – men ibland säger magkänslan mer än vad man först tror.
Sedan dess har jag hört samma historia flera gånger.
Någon köper ”piatella”. Någon annan säger att det egentligen är THCA. En tredje person har ingen aning om vad skillnaden ens är.
Och egentligen är det kanske inte så konstigt.
För bara ett par år sedan hade de flesta aldrig hört talas om något av dem.
När ett namn säljer bättre än innehållet
Det som fastnade hos mig efter den här upplevelsen var egentligen inte om det jag rökte var THCA eller inte.
Det var hur otroligt lätt vi människor verkar gå på ett namn.
Just nu känns det som att hela cannabismarknaden kretsar kring ord som dry sift, static, full melt och piatella. För många räcker det att någon säger ordet piatella, så är produkten plötsligt värd betydligt mer pengar. Men hur många vet egentligen vad riktig piatella är? Hur många skulle kunna skilja den från ett vanligt hasch om de fick dem bredvid varandra?
Jag tror faktiskt att väldigt få skulle kunna göra det.
Och det här är egentligen inget nytt.
Jag minns hur det såg ut i början av 2000-talet när ”svart afghan” var det mest mytomspunna haschet man kunde få tag på. Plötsligt verkade varenda gram hasch i Sverige vara svart afghan. Folk köpte det, rökte det och var hur nöjda som helst bara för att någon hade sagt vad det var. I efterhand har man nästan skrattat åt det. Hade någon format ett gammalt bildäck till en haschbit och kallat det svart afghan hade säkert halva stan stått och nickat uppskattande över den ”fantastiska kvaliteten”.
Jag tror att vi håller på att göra samma misstag igen.
Skillnaden är att dagens marknad är betydligt mer komplicerad.
Nu handlar det inte bara om olika typer av hasch. Det finns THCA, HHC, olika extrakt, halvsyntetiska cannabinoider och en mängd produkter som ser snarlika ut men kan ha helt olika innehåll. Samtidigt används exklusiva namn som ett sätt att höja värdet på produkten, och många köpare har varken kunskapen eller möjligheten att kontrollera vad de faktiskt får.
Det tycker jag är problematiskt.
För mig handlar det egentligen inte om vilket rus som är bäst.
Det handlar om att veta vad jag stoppar i kroppen.
Jag har inga problem med att människor väljer att använda cannabis. Men jag tycker att man har ett ansvar att åtminstone försöka förstå vad det är man använder. Att köpa något enbart för att det säljs under ett trendigt namn känns ungefär lika klokt som att köpa en flaska vin för flera tusen kronor utan att ens titta på etiketten.
Det behöver inte vara farligt.
Men det kan vara det.
Och just den osäkerheten är det som bekymrar mig mest.
För mig är ett rus aldrig värt att riskera min hälsa för. Om jag inte vet vad jag får i mig väljer jag hellre att avstå än att chansa. Det kanske låter tråkigt, men jag tycker faktiskt att lite skepsis är en ganska bra egenskap när det gäller saker man tänker stoppa i kroppen.
Så nästa gång någon ringer och säger att de har fått tag på den senaste exklusiva mirakelprodukten kommer jag förmodligen att göra precis samma sak som den här gången.
Jag kommer höja på ögonbrynen.
Och sedan börja ställa frågor.
