#NNPFgate – Vad har hänt

Den norska aktivisten Tomas Stockmann har sammanfattat det hela, vi har plockat ut några viktiga delar för er som inte läser norska. Detta blir den tredje artikeln i ämnet NNPF, hur långt går det? Hur djupt går korruptionen. Cannabis i fokus bevakar ämnet.

Många ögon riktas mot situationen i Norge och de efterskalv kring NNPF som går. Vi har skrivit 2 tidigare texter i ämnet och här kommer nu en sammanfattning på vad som skett.

Norska Höyre presenterade 2017 en reform av sitt narkotikapolitiska program som 2019 ledde till att norska regeringen lade förslaget “Rusreform – fra straff till hjelp” som i princip var en förlängning av Höyres egna politik.

Rusreformen i praktiken skulle bli en form av avkriminalisering där mindre mängder narkotika i fickan eller kroppen inte längre skulle straffas, istället skulle man försöka erbjuda vård och hjälp där det kunde behövas.

Reformen hade till en början brett stöd bland norska politiker. Norska Föreningen Tryggare Ruspolitik fick ordentlig luft under vingarna och allt såg ut att vara på god väg. I skuggorna rörde sig dock nykterhetsrörelsen och motarbetade på alla sätt de kunde trots att den samlade forskningen stod på reformens sida.

Arbeiderpartiet och Senterpartiet har dock nyligen lämnat besked att de inte står bakom en reform längre och det väntas därför bli en valfråga som vi skrev i vår tidigare text.

En stor del av kritiken har landat på norska narkotikapolisföreningen NNPF och den norska aktivisten Tomas Stockmann har sammanfattat det hela på sin blogg för er som vill läsa mer om saken på norska. Cannabis i fokus har dock plockat ut några delar.

Tomas börjar med att gå igenom NNPFs syfte historia och gör en grundlig genomlysning på hur det startade, vad deras dokument säger att de gör, vad de faktiskt gör och vilka kampanjer dem driver. Han går även igenom ekonomin och varifrån de får sina pengar där det minst sagt finns tveksamheter. Det är tydligt att NNPF agerar som om dom är poliser och har lyckats tillförskaffa sig en position inom polisemyndigheten men vad som är viktigt att tänka på är att NNPF inte är en del av den norska polisen utan en privat lobbyorganisation.

Sista delen av texten är en sammanfattning under rubriken varför NNPF är problematisk.

Första problemet ligger i lobbyverksamheten i sin helhet. Polisen har en samhällsbärande uppgift i form av att upprätthålla lagen i landet. Det blir då snabbt problematiskt om det är samma organ som bedriver lobbyism i samma område, det riskerar dessutom att skada polisen anseende. 

Andra problemet ligger i hur man använder polisens uniformer, precis som i Sverige så syns NNPF ofta i media när tillfälle ges. Polisens uniformen ska inte användas privat då det är en del av utrustningen som polisen har. Lika lite som man bär batongen eller pistolen när man är ute och löptränar på sin fritid så bör man heller inte använda uniformen för att ge sig själv legitimitet när man ställer upp på intervjuer i privata intressen.

Ett intressant exempel tas upp när NNPFs styrelserepresentanter fick möjlighet att visa upp vad rusreformen skulle innebära för nationell media. Man gjorde några mindre misstag och bland flera liknande så hade man vägt upp dubbelt så mycket cannabis som man faktiskt skulle få bära på sig lagligt ifall reformen skulle gå igenom.

Tredje problemet som tas upp rör den forskning man stödjer och förlitar sig på pch att den inte är korrekt. De ställningstaganden man har och det arbetet man bedriver strider mot konsensus inom forskarvärlden. NNPF har motsatt sig alla sociala projekt såsom utdelning av verktyg under sprututbyten och injektionsrum till beroende-program som inte gick ut på total nykterhet från dag 1.
Fjärde problemet pekas mot ekonomin. Polismyndigheten har betalat ut pengar till NNPF för en del olika saker som många tycker man kunde investerat bättre. Det är pengar som ska gå till att upprätthålla lag och ordning, inte till löner för höga tjänstemän inom polisen som tar arvoden på privat tid för lobbyism.

I problem fem så pekar man på att NNPFs kampanjer och arbete strider mot mänskliga rättigheter, brottmålslagen och konstitutionen. Tomas pekar på ett specifikt exempel där en busslast med ryssar har urintestats under mycket märkliga omständigheter.

Viktigast känns dock som att nummer sex är. Varje år så anordnas en utbildningskonferens av NNPF. Det är med pomp och ståt som man välkomnar gräddhyllan inom politiken och polisen på både nationell och lokala nivåer. Där kan man se justitieministern mingla med borgmästare och NNPFs företrädare. De gör sig därför tack vare denna tillställningen till den naturliga partnern när narkotikapolicyn inom exempelvis polisen ska revideras.

När man gått igenom Tomas text så slås man onekligen av hur läskigt lika NNPF och SNPF faktiskt verkar vara. Enstaka högt uppsatta poliser som lobbar för att göra sitt egna arbete lättare och låter skattebetalarna stå för en stor del om inte hela notan. Avslutningsvis så citerar jag Tomas eget avslut för att det var så träffande för båda våra systerorganisationer i norden.

– När du inte vet om du pratar med polisen eller en drogaktivist i polisuniform finns det ett problem. När du befinner dig i ett brottmål finns det ett problem när åklagaren som ansöker om straff är en berusningsaktivist för strängare straff på fritiden. När tvångsåtgärder har använts är det ett problem när den åklagande advokaten som godkände användningen är en drogaktivist som på sin fritid kämpar för att polisen ska få använda mer tvångsmedel i mindre narkotikafall.