Hoppa till innehåll
Att polisen ”måste göra något” är nog alla rungande överens om, men vad de ska göra och mot vem brukar skilja oss åt en del. Christian Engström börjar i rätt ände och kollar närmare på vad polisen faktiskt lägger sin tid på!
Om det luktar cannabis i en trappuppgång eller på en musikfestival sätter polisen in alla tillgängliga resurser för att sätta fast personen som tog en joint i all stillsamhet. Men stölder och våldsbrott läggs ner på löpande band med hänvisning till ”brist på resurser”, även om brottet är fångat på film och gärningsmannen identifierad. Hanne Kjöller gav ett belysande exempel på den svenska polisens närmast totala kollaps i en ledare hos DN i veckan.
Det var på skärtorsdagen i år som ägarna till ett gårdshotell i Skåne vaknade av ett pågående inbrott. Två män håller på att bära ut lådor med flaskor. Det ska senare visa sig att de har lyckats stjäla alkohol för 25.000 kronor. Brottsoffren ingriper och lyckas ta en bild som visar bilens registreringsnummer innan tjuvarna hinner fly. När man kontrollerar övervakningskamerorna visar det sig att hela brottsförloppet finns på film, och att gärningsmännen kan identifieras från filmen.
Polisanmälan görs – och polisen lägger ner ärendet. Hanne Kjöller skriver:
På nära håll ser man de två männen, och hela sekvensen när koden trycks in, dörren öppnas och männen går in. Bilderna är skarpa, ansiktena väl synliga. Ett av dem är bekant. Det är en man som tidigare städat på hotellet.
Städtjänsterna hade köpts in av ett externt bolag. Hotellägarna kontaktar ägaren till städfirman som kommer och tittar på filmen. Hon bekräftar mannens identitet och kompletterar med fullständigt namn, födelsedata och adress i Sverige. Alla uppgifter, plus filmen, skickas till polisen. Men trots identifiering och registreringsnummer bedömde polisens förundersökningsledare att utredningsprognosen var dålig. Förundersökningen lades ned.
Enligt Ystads-polisen hade de inte tid att gå vidare med förundersökningen, trots att brottsoffren själva både hade identifierat en av gärningsmännen och hela brottet fanns dokumenterat på film. Trots att mycket tyder på att stölden var en del av organiserad brottslighet. Och trots att brottsoffren till och med hade fått fram gärningsmannens adress i Sverige, ansåg sig polisen varken ha tid att göra husrannsakan eller ens kalla den misstänkte till förhör. Brist på resurser, enligt polisen.
Men luktar det cannabis någonstans i vårt land, då är det aldrig någon brist på polisresurser. För några veckor sedan kunde vi läsa om hur en polispatrull kände att det luktade cannabis från en lägenhet. Då slog man till med en husrannsakan direkt, och tog en 50-årig kvinna som hade cannabis i lägenheten. Hon kommer bli straffad för ringa narkotikabrott, och polisen får en pinne till i statistiken.
Men den identifierade tjuven som bröt sig in och stal varor för 25.000 kommer inte få något straff. Polisen har ju inte tid.
Nu kanske någon invänder att det här bara är ett par anekdoter, och att man inte kan döma ut ett helt system på grund av enstaka misstag. Men det här är inte enstaka misstag. Det är så den svenska polisen prioriterar numera.
Debattören Henrik Alexandersson twittrade den här grafen, som visar antalet lagförda personer per polis under perioden 2007 till 2022:
Den blå linjen är trafikbrott, den gröna narkotikabrott och den röda alla övriga brott, som till exempel våldsbrott eller stölden som polisen i Ystad inte hade tid att utreda. I diagrammet ser vi förklaringen varför.
Polisen har under den aktuella perioden gjort en radikal nedprioritering av ”riktiga” brott. Istället har man styrt om resurserna till narkotikabrott, vilket i de allra flesta fall handlar om att sätta dit vanliga brukare för ringa narkotikabrott. Som den 50-åriga kvinnan polisen kunde ta efter en snabbt beslutad husrannsakan.
Att polisen prioriterar den meningslösa pinnjakten framför våldsbrott och organiserade stölder är vansinne. Ordet systemkollaps ligger faktiskt nära till hands. Om polisen inte ens bryr sig om att utreda grova stölder med känd gärningsman och stark teknisk bevisning, vad har vi medborgare för skydd för vår egendom då? Vem var det som bestämde att polisen ska prioritera att jaga fredliga haschbrukare istället för att upprätthålla de lagar som är rättsväsendets kärnuppgift och grunden för ett fredligt samhälle?
Svaret är att det delvis är polisledningen som har bestämt det, genom att låta polisen prioritera lättplockade pinnar i narkotikastatistiken framför mer svårutredda (nåja) egendomsbrott och våldsbrott. Att byta ut hela eller största delen av polisledningen är antagligen en bra idé.
Men huvudansvaret för polisväsendets haveri ligger ändå på politikerna. Det är de som har bestämt att det ska vara ett brott på fängelsenivå att använda olagliga substanser i sin egen kropp, och det är de som utfärdar regleringsbrev som styr polismyndighetens prioriteringar.
För några decennier sedan, innan den organiserade brottsligheten hade växt sig så stark som den är idag, kanske man kunde tycka att vi hade tillräckligt med polisresurser i Sverige för att avsätta en del till att underhålla drömmarna om det narkotikafria samhället. Men i det läget är vi inte längre.
Nu är det vinna eller försvinna för rättsstaten.
Då kan vi inte tillåta att polisen slösar resurser på bagatellbrott utan offer, samtidigt som de struntar i de riktiga brotten som drabbar oskyldiga människor och gör landet otryggt. Höjda straff för grova brott har ingen effekt om polisen inte bryr sig om att utreda brotten.
Justitieminister Gunnar Strömmer (M) måste ta tag i problemet. Först genom att omedelbart skriva in i polisens regleringsbrev att det är de systemhotande vålds- och egendomsbrotten som ska prioriteras, inte vanliga fredliga människor som råkar föredra en joint framför ett glas vin. Därefter genom att skyndsamt lägga fram ett lagförslag som avkriminaliserar vanliga brukare, för att helt eliminera risken att polisen fortsätter prioritera fel på det här sättet. Och slutligen genom att tillsätta en utredning om att legalisera cannabis, för att ta bort en stor del av de kriminella gängens basinkomst.
Gör han det kan han gå till historien som justitieministern som återupprättade rättsstaten i Sverige. Annars är risken stor att det blir rättsstaten själv som går till historiens sophög.
