Rick Ross nobbar cannabis från lagliga butiker

Han kan röka i styrelserummen, men har fortfarande ena foten kvar i undergroundkulturen.

– När du själv kan bestämma vad du röker, var du gör det och när – då har du tagit kontroll över ditt liv, säger Rick Ross.

Han säger det inte för att skryta. För honom är det snarare själva definitionen av framgång: att äga sin tid, ha råd att göra sina egna val och slippa rätta sig efter någon annans regler. Det är också en inställning som förklarar varför han inte är särskilt imponerad av den cannabis som säljs i lagliga butiker.

Men innan han berättar varför gör han som han brukar. Han plockar fram en tändsticksask och drar en sticka mot plånet. Det fräser till, glöden tar fart och jointen är tänd. En snabb skål med jointarna följs av ett ögonblicks uppskattning av doften.

– Självklart. Vi måste ju tända en för High Times, säger Ross, som om något annat aldrig varit aktuellt.

Han var fortfarande väldigt ung när han rökte sin första joint.

– Jag tror att jag var 13 när jag tog mitt första bloss och bara slappnade av, minns han.

Ross är snabb med att tillägga att han inte tycker att någon ska börja röka så tidigt. Det var bara så det blev för honom. Han försöker inte försköna det, men minns fortfarande lugnet som infann sig redan efter det första blosset.

Några år senare var cannabis inte längre något nytt eller främmande. Vid 15 års ålder hade den i stället blivit nära förbunden med det som betydde allra mest för honom: musiken.

– När jag var 15 hade det blivit något jag verkligen tyckte om. För mig uppstod kopplingen genom musiken på gatan. Mina vänner som spelade musik hade alltid en joint medan låtarna rullade. Jag drogs helt in i produktionen och kunde nästan försvinna mer i beatsen än i själva texterna.

Det är lätt att se scenen framför sig: några vänner i ett rum, en låt som går på repeat och en joint som skickas runt. Mitt i allt sitter en ung Rick Ross och lyssnar på musiken som en blivande producent – upptagen av rytmerna, uppbyggnaden och allt som finns under ytan.

– När jag väl hade upptäckt kombinationen av cannabis och musikproduktion gick det inte längre att skilja dem åt, fortsätter han.

Sedan sammanfattar han den roll cannabis har kommit att spela i hans liv:

– Så fort jag fick kontroll över mitt eget liv fanns gräset alltid där. Punkt.

För Rick Ross är kontroll mer än ett tomt ord på en inspirerande väggbonad. Det handlar om något högst konkret: att äga sin tillvaro, bestämma villkoren och slippa smyga med det man gör.

– Det är först då du verkligen kan bestämma när och var du röker. Det borde vara måttet på när du faktiskt har tagit kontroll över ditt liv.

Sedan säger han det ännu rakare:

– Du köper din egen cannabis och kan röka den var du än befinner dig. Fattar du?

Därifrån går tankarna tillbaka till tonåren – den period som gärna romantiseras i efterhand, tills man minns hur mycket oro, planerande och smusslande den faktiskt innebar.

– När du var 13–14 år gick du till parken. Du var tvungen att lämna huset, för du kunde inte röka hemma hos morsan. Då fick man vara kreativ. Det var så alla cannabisdomar kom. Folk åkte runt i stan bara för att bli höga, utan att tänka: ”Fan, nu kommer jag att åka fast för gräs.” Egentligen borde man bara ha satt sig i parken vid sjön och rökt.

”Sätt dig i parken vid sjön.” Ross levererar rådet helt utan krusiduller, men bakom orden finns en lärdom: ibland tror man att frihet är att vara i rörelse, när det i själva verket är rörelsen som gör att man åker fast.

Och kontroll handlar enligt honom inte om hur mycket pengar man har.

– Du tar kontroll när du själv fattar de besluten, oavsett om du köper en liten femdollarspåse eller ett jävla ounce Gelato för 1 200 dollar.

Men hur går man från den där tonåringen i parken till en vuxen människa som själv sätter villkoren? Ross försöker inte få vägen dit att låta enklare eller vackrare än den är.

– Du måste nästan bestämma dig för vad du ska bli. Det kräver nästan ett psykotiskt självförtroende. Du måste tro på dig själv och tvinga dig själv att bli den personen.

”Psykotiskt” är hans eget ord, och han ber inte om ursäkt för det.

– Redan innan jag hade blivit framgångsrik som artist såg jag framgången framför mig. Att kunna röka det bästa gräset, så mycket jag ville, låg högst upp på listan – precis bredvid vilken jävla bil som nu var min favorit. Gräset fanns där med mig hela tiden.

Pengarna har betydelse, medger han, eftersom de gör resten möjligt. Men cannabisen dök inte upp först efter framgångarna, priserna och lyxbilarna. Den fanns med i bilden redan från början – som en del av det liv han såg framför sig långt innan han faktiskt kunde leva det.

– Jag är en av dem som är helt övertygad om att Chevys muskelbilar skapades för cannabisrökare.

När Ross beskriver sin relation till cannabis låter det heller inte som ett framträdande eller en välpolerad del av hans offentliga image. Det låter som en vardagsrutin.

– Jag ville röka medan jag klädde på mig. Jag ville röka innan jag åt. Så fort efterrätten var uppäten ville jag röka. Så fort vi satte oss i bilen ville jag röka. Så fort musiken började spela ville jag röka. Så fort alla andra hade gått ville jag röka.

För honom är cannabis både något personligt och något att fira med andra. Han kan röka ensam eller tillsammans med ett helt sällskap.

– Jag visste bara att det alltid gjorde situationen bättre. Är du på bra humör, rök. Är du på dåligt humör, rök. Det kan bara bli bättre.

”Jag är faktiskt knivskarp när jag röker. Det är när jag inte har rökt som jag blir seg.”

Rick Ross

Källa:

• Hasse, J. (2026). ”Rick Ross Doesn’t Want Dispensary Weed”. High Times, 6 augusti. Tillgänglig på: https://hightimes.com/culture/rick-ross-cover-interview-cannabis/ (Hämtad: 7 augusti 2026).