Hoppa till innehåll
Polisens insats är högt upp på agendan i politikens Sverige. ”Men luktar det cannabis i en trappuppgång, då är det aldrig någon resursbrist eller för få poliser.” Skriver Christian Engström!
Rikspolischef Anders Thornberg kan inte prioritera. Trots att gängvåldet skenar låter han poliserna på gatan slösa bort tid på att jaga fredliga cannabisrökare. Måste vi verkligen vänta på hans efterträdare för att det ska bli slut på den vansinnesprioriteringen?
Först av allt ska sägas att Anders Thornberg är mycket duktig när han uttalar sig i media. Han pratar lugnt och sansat och ger ett mycket förtroendeingivande intryck. Prata det kan han, det ska ingen säga något annat. Men vad hjälper det när hans ord inte motsvaras av handling?
– Det värsta jag vet är att jag tycker vi gör alldeles för lite för alla brottsoffer
sa Thornberg till exempel när han blev intervjuad av Expressen. Det har han förstås alldeles rätt i.
Alla har ändliga resurser, men man måste prioritera från tid till annan
sa han när han blev intervjuad vid ett annat tillfälle. Precis, mycket bra sagt! Att kunna prioritera är helt nödvändigt om man ska leda en verksamhet, i synnerhet när verksamheten är under press.
Men om han nu själv säger att det är viktigt att prioritera och att polisen gör för lite för alla brottsoffer, varför låter han polisen prioritera brotten som inte har några offer, de ringa narkotikabrotten?
Jakten på människor som använder narkotika – kalla dem partyknarkare, missbrukare eller vad du vill – tar upp stora polisresurser. Förra året utredde polisen över 100.000 ringa narkotikabrott där någon hade blivit tagen för eget bruk eller innehav. Straffet är böter.
Det kanske politikerna som gillar att skylla på partyknarkare tycker är bra. För polisen ger det lätta pinnar i statistiken, så Anders Thornberg kanske också tycker att det är bra. Men det är inte gratis. Jakten på narkotikabrukare tar upp så mycket av polisens tid att det motsvarar runt 1000 helårstjänster.
1000 helårstjänster på att försöka uppfostra människor som valt att använda ”fel” rusmedel. Hur kan det vara en rimlig prioritering när gängvåldet skenar och vardagsbrott med offer avskrivs på löpande band?
Mord utreds fortfarande i Sverige idag, även om polisen oftast misslyckas med att få mördarna med gängkopplingar fällda. Men rån, stölder och bedrägerier avskrivs i de flesta fall utan något försök till utredning. ”Resursbrist” och ”för få poliser” är förklaringen enligt både polisen själv och politikerna, och det kanske stämmer i och för sig.
Men luktar det cannabis i en trappuppgång, då är det aldrig någon resursbrist eller för få poliser. Då rycker en patrull ut direkt. Det är en vansinnesprioritering när gängbrottsligheten skenar.
Det allra bästa vore förstås om regeringen gav polisen direkta instruktioner att prioritera ner ringa narkotikabrott, i väntan på att lagstiftaren kan se över narkotikapolitiken i dess helhet. Men även utan direkta instruktioner från regeringen borde rikspolischefen inse att polisen måste prioritera brott med offer, när det ser ut som det gör i Sverige.
Polismaktens huvuduppgift är att värna människors säkerhet och egendom. Det är själva grunden för det civiliserade samhället. Vanliga människor måste känna förtroende för att mördare, rånare, tjuvar och bedragare åker fast och blir straffade. Det är viktigare än att skriva ut böter till någon som tagit en joint.
Vi skulle behöva en rikspolischef som förstår det på egen hand.
