Hoppa till innehåll
De flesta forskare menar att Hashashinernas påstådda kärlek till den substans de fått sitt namn från är en överdrift – om inte en ren och skär påhittad historia.
När den italienske handelsmannen Marco Polo reste genom Mellanöstern på väg till Kina fick han höra en berättelse om en grupp lönnmördare som kallades Hashashin, som levde i en bergsfästning under ledning av den mystiske ”Gamle mannen från berget.”
Berättelsen, som Polo senare skrev ner i sin reseskildring Il Milione, handlade om att det i fästningens borggård fanns en ”vacker trädgård” som stod i skarp kontrast till den omgivande öknen, fylld med ”sköna kvinnor” och fontäner som sprutade vin, honung och mjölk. Som en del av ordens initieringsritual skulle den Gamle mannen droga sina lönnmördare och föra dem in i trädgården, så att de – när de vaknade ur sitt rus – trodde att de dött och hamnat i Paradiset. Där kunde de dricka fritt och ”jungfrurna roade sig med dem efter behag.”
Sedan drogades de på nytt och fördes ut ur trädgården. När de återfick medvetandet var de så ivriga att få återvända till Paradiset att de var redo att göra vad som helst – och mörda vem som helst – för att lyckas. Först då sändes de ut på sitt första lönnmordsuppdrag.
Gruppen som Polo hörde talas om existerade på riktigt. De var verkligen lönnmördare. De levde i en bergsfästning, och de lydde under en ledare känd som Gamle mannen från berget. Men ritualdroger – använde de verkligen sådant? Och i så fall vilken substans?
Numera säger de flesta att det handlade om cannabis, närmare bestämt hasch, en cannabisprodukt som kom till Mellanöstern via Sidenvägen och som konsumerades flitigt under den islamiska guldåldern. Ryktet säger att lönnmördarna var så stora anhängare av substansen att de fick namnet Hashashin (Polo tappade ett H): ”hasch-användarna.”
Söker man på ”Hashashin” på nätet hittar man mängder av bloggar – många på cannabissajter – som presenterar haschanvändningen som ett historiskt faktum. Men i själva verket finns inga direkta bevis för att Hashashinerna brukade hasch mer än någon annan social grupp på den tiden. Så vad ligger bakom ryktet?
Skräck med precision
Orden grundades i slutet av 1000-talet av Hassan-i Sabbah, en religiös och militär ledare född i nuvarande Iran. Som shiamuslim skapade han orden – som också fungerade som ett självständigt rike – för att bekämpa det sunnitiska Seljukriket.
Eftersom Seljukriket var många gånger större och starkare, kunde Hassan inte möta det i öppen strid. Istället beordrade han sina följare att gå efter enskilda ledare för att utlösa maktkamper som skulle försvaga riket inifrån. Strategin fungerade.
Myten om drogerna
Hur, när och varför Hashashinerna påstås ha brukat hasch varierar från källa till källa. Enligt Polo var det en del av en initieringsritual. Andra menar att det användes för att komma i ”mördarstämning” eller som belöning efter lyckade uppdrag.
Men här saknas historiska bevis. Polos berättelse har flera hål: fästningsruinerna i Iran visar inga spår av någon praktfull trädgård, och han reste dessutom genom regionen först långt efter att orden upplösts.
Ett skällsord – inte ett namn
Många forskare tror att termen ”Hashashin” inte har något med hasch att göra. Den kan istället komma från det arabiska verbet hassa (”att döda”) eller från ledarens namn, Hassan. En annan teori är att det var ett nedsättande uttryck som sunnimuslimer använde för att håna Hassan och hans ismailitiska sekt.
När ryktet om haschbruk senare nådde Europa genom korsfarare och resenärer, förvandlades det till en exotisk och skrämmande berättelse – som kom att påverka västerländska föreställningar om cannabis i århundraden framåt.
Slutet för Hashashinerna
Orden gick under på 1200-talet, inte genom inre stridigheter, utan genom mongolernas invasion. Med kinesiska belägringsvapen raserade de Alamut-fästningen 1256 och jämnade andra baser med marken. De överlevande fördes till Karakorum – utan någon återvändo.
Originalartikeln hos Hightimes!
