Hoppa till innehåll
Från sin första joint med utsikt över San Francisco till ”happy smoke” i Vietnam, cannabisplantor på bakgården i Inglewood, postrundor, coffeeshops i Amsterdam och dagens lagliga cannabisbutiker – Vernell ”Poppa Snoop” Varnado har upplevt nästan varje epok i den moderna amerikanska cannabiskulturen.
Vernell Varnado minns exakt vilket datum han kom till Kalifornien.
– Den 28 augusti 1966, säger han.
Han hade lämnat Mississippi för San Francisco och bytt den lilla sydstatsorten där han vuxit upp mot en stad som stod på tröskeln till en kulturell omvälvning. Det var fortfarande flera månader kvar till Human Be-In, kärlekssommaren hade ännu inte fått sitt namn och Haight-Ashbury hade ännu inte blivit en självklar del av den amerikanska föreställningsvärlden. Muhammad Ali var världsmästare i tungvikt och Berlinmuren hade stått i fem år.
Vid den tiden visste Varnado inte särskilt mycket om cannabis. Inte förrän några vänner hämtade upp honom en kväll.
– De tog med mig över Golden Gate-bron, minns han.
Någon hade cannabis i en av de tändsticksaskar med rött lock som på den tiden ofta användes för att förvara blommor. En ask kostade tio dollar och bland sorterna fanns Acapulco Gold och Panama Red.
– Om jag ska vara helt ärlig är det nog den bästa cannabis jag någonsin har rökt, säger han.
Instruktionen var enkel: ta två bloss och skicka vidare. Cannabisen var så stark att ingen behövde hålla fast vid jointen särskilt länge.
– Man tog två bloss och om det satt två eller tre andra i rummet skickade man den vidare till nästa person. Man kände sig välsignad, säger Varnado.
För stora delar av världen är Vernell Varnado mer känd som ”Poppa Snoop”, pappa till Snoop Dogg. Men när han berättar om sitt liv är sonens kändisskap sällan det som står i centrum.
Cannabis är däremot en röd tråd som löper genom hela hans liv.
Den fanns där i San Francisco före kärlekssommaren och väntade i Sydostasien när Varnado kom till Vietnam. Den följde honom genom militärtjänsten, livet som husägare, arbetet inom posten, åren i Detroit och Amsterdam, pensionen och framväxten av dagens reglerade cannabismarknad.
Han har sett cannabis gå från tändsticksaskar som bytte händer mellan vänner till varumärkesförsedda glasburkar under cannabisbutikernas starka lampor. Han har sett växten behandlas som smuggelgods, en tröst för soldater, en gröda på bakgården, en symbol för motkulturen, ett läkemedel och en investeringsmöjlighet.
Men Varnados sätt att bedöma cannabis har knappt förändrats. Han utgår inte från THC-halter, laboratorieresultat eller terpenprofiler. Han minns hur blommorna doftade, hur lite som behövdes och hur de fick människor att känna sig.
”Happy smoke” i Vietnam
Varnado anlände till Vietnam i juni 1968.
Soldaterna som redan varit där ett tag hade ett särskilt namn för de nyanlända: FNGs, en förkortning för ”fucking new guys”.
Det dröjde inte länge innan Varnado och de andra nykomlingarna frågade soldaterna som snart skulle resa hem var de kunde få tag på cannabis. De hänvisades till en lokal kvinna som han minns under namnet ”Mommy-san”.
Soldaterna letade upp henne och köpte en stor påse cannabis för 15 dollar, betalat i färgglada sydvietnamesiska piastrar. Det var ingen obetydlig summa 1968, men påsen var tillräckligt stor för att hela gruppen skulle kunna röka i en månad.
Soldaterna kom från olika delar av USA – New York, Chicago, Baltimore och städer i både södern och västern. De bar med sig olika kulturer, dialekter och vanor, men många fann en gemenskap i cannabisen. Långt hemifrån blev den en gemensam ritual som gav dem några timmars skratt och en tillfällig flykt från kriget.
I Vietnam kallades cannabis för ”happy smoke”, berättar Varnado.
– Jag blev så hög att jag glömde att jag befann mig i Vietnam. Så stark var den.
Vernell ”Poppa Snoop” Varnado
– Vietnam var ett drogkrig. Alla blev höga, säger han.
Enligt Varnado föredrog vissa soldater från östkusten heroin eller kokain, medan män från södern oftare drack alkohol. Soldater från västkusten drogs i större utsträckning till cannabis, tabletter eller psykedeliska droger.
– Jag föredrog cannabis, säger han.
Rullpapper fanns inte alltid att få tag på, så Varnado och de andra soldaterna fick använda det som fanns omkring dem. I Vietnam fanns gott om bambu, som de gjorde hemmagjorda bongar av.
– De som hade varit där ett tag tillverkade sina egna bongar, berättar han.
Han minns också hur soldater använde gasmasker för att koncentrera röken – en föregångare till den scen som Oliver Stone långt senare skulle skildra i filmen Plutonen.
– Man tog på sig gasmasken och spände åt den. Sedan blåste någon in rök genom ventilerna. Plötsligt gick det inte längre att se ansiktet. När man tog av sig masken var man helt borta.
– När man väl hade blivit sårad kunde man röka hela tiden, säger han.
Varnado sårades tre gånger under sin enda tjänstgöringsperiod i Vietnam.
Bland alla hans minnen från kriget är det en särskild cannabissort som fortfarande sticker ut: Cambodian Red.
– Cambodian Red är den bästa cannabis jag rökte där, säger Varnado.
Inget av dessa minnen mäts i procent. Han vet inte – och bryr sig inte om – vilken THC-halt blommorna skulle ha haft på en modern innehållsdeklaration. Det han minns är upplevelsen.
– Cambodian Red, säger han. Det är det enda jag saknar med Vietnam.
Hemkomsten
Varnado återvände till USA i juni 1969 och tillbringade ytterligare omkring sex månader på militärbasen Fort Bliss i Texas, nära den mexikanska gränsen. På helgerna tog han och de andra soldaterna sig över till Juárez.
– Vi rökte mycket cannabis i Juárez. På den tiden fanns inga drogtester, säger han.
Cannabis förblev en del av hans liv efter militärtjänsten, men landet omkring honom höll på att förändras. Motkulturen, som tidigare främst hade förknippats med platser som San Francisco, spred sig över USA. Cannabisanvändningen blev allt synligare, samtidigt som gripanden och rättsliga ingripanden fortsatte.
Efter hemkomsten gjorde Varnado det som förväntades av många veteraner och arbetare i hans generation. Han skaffade ett tryggt arbete, bildade ett hem och köpte en fastighet.
År 1975 köpte han sitt första hus i Inglewood i Kalifornien för 32 500 dollar.
Sedan planterade han cannabis på bakgården.
Hans pappa hade drivit ett trädgårdsföretag i 48 år och Varnado hade vuxit upp med att lära sig hur man tar hand om växter.
– Jag har gröna fingrar, säger han.
På den tiden fanns varken näringsscheman från stora varumärken, klimatstyrningssystem eller digitala odlingsverktyg. Han planterade direkt i jorden, tillsatte gödsel och såg till att plantorna fick tillräckligt med kalifornisk sol.
– Min cannabis var grym. Jag behövde aldrig köpa någon.
Vernell ”Poppa Snoop” Varnado
I dag odlar han inte längre.
– Nu köper jag bara så att det räcker och ser till att ha lite hemma. Det är enbart för eget bruk, säger han.
Brevbäraren
Innan Vernell Varnado började turnera världen över med sin son, medverka i filmer och bygga en egen offentlig plattform delade han ut post.
Han började arbeta för det amerikanska postverket under en tid då en statlig anställning kunde förändra framtiden för en svart familj. Många privata arbetsgivare höll fortfarande dörren stängd för svarta män, samtidigt som välbetalda jobb i städerna i allt större utsträckning flyttade bort från de områden där svarta tilläts eller hade möjlighet att bo.
Postverket erbjöd något som då var förhållandevis ovanligt: rekrytering genom statliga anställningsprov, regelbunden lön, förmåner och en möjlig väg in i medelklassen. En stabil och dokumenterad inkomst kunde dessutom göra det lättare att få lån och köpa bostad, trots att diskriminerande kredit- och bostadssystem fortsatte att begränsa var många svarta familjer kunde bosätta sig.
År 1967 beskrev den amerikanska postministern postverket som landets största arbetsgivare för svarta arbetstagare i tolv större städer. I Detroit, Chicago, Washington och Los Angeles utgjorde svarta anställda mellan 70 och 80 procent av arbetsstyrkan inom posten.
– När jag började på posten tjänade jag 3,25 dollar i timmen. Minimilönen låg på 1,10 dollar och hyran för min första lägenhet var 110 dollar i månaden, berättar han.
Arbetet gav honom en postrunda, en uniform och en självklar plats i kvarterets vardag. När en brevbärare väl hade fått en fast runda visste alla vem han var.
– När jag lämnade postkontoret var jag ute på egen hand. Min uppgift var bara att dela ut posten och se till att alla fick den i tid, säger han.
På hans runda fanns också personer som sålde cannabis.
– Många av killarna på min postrunda sålde cannabis. När jag var klar brukade jag stanna till och röka med dem.
Vernell ”Poppa Snoop” Varnado
– Det gick bra så länge posten blev utdelad och ingen ringde och klagade på att brevbäraren var sen, säger han.
Varnados minnen från åren som brevbärare handlar dock inte bara om cannabis. De rymmer vänskaper, flickvänner, långa promenader och mer än några få kvinnor som, berättar han skrattande, uppskattade en brevbärare med stadig lön. Under anekdoterna framträder samtidigt en bild av ett arbetsliv som i dag blivit allt svårare att föreställa sig.
Han kunde ha ett tryggt arbete, hyra en lägenhet, köpa ett hus och bygga sig en framtid utan att vara förmögen.
– Man kunde lämna ett jobb och gå direkt till ett annat. Det fanns arbeten överallt, säger han.
Huset i Inglewood som han köpte för 32 500 dollar skulle i dag vara värt omkring 850 000 dollar.
– För mig är det helt orimligt, säger Varnado.
Flera år senare köpte han ett hus i Georgia med källare, tre sovrum, garage för tre bilar och omkring 8 000 kvadratmeter mark för 186 000 dollar. Det är den typen av möjligheter han använder som måttstock.
För honom borde en laglig cannabisindustri skapa stabila arbeten som gör det möjligt för vanliga människor att köpa bostad, bilda familj och bygga en framtid.
När han besöker cannabisbutiker i dag ser han unga anställda arbeta i en bransch som håller öppet sju dagar i veckan.
– De är allihop unga. De tjänar helt okej, eftersom människor kommer till de där butikerna varje dag. Det tar aldrig slut, säger han.
Cannabis före procentsiffrorna
Cannabisen i dagens lagliga butiker vägs, testas, namnges och delas in i produktkategorier som hade varit helt främmande för Varnado när han för första gången korsade Golden Gate-bron.
Han har besökt moderna odlingsanläggningar och sett belysningssystemen, fläktarna, de staplade krukorna, luftfiltren, klimatanläggningarna och de noggrant planerade odlingsscheman som används för att försörja den lagliga marknaden. Men det enorma utbudet av namn imponerar inte särskilt på honom.
– Birthday Cake, orange det ena och orange det andra. Jag har aldrig i hela mitt liv sett så många olika namn på cannabis, säger han.
Namnen förändras. Priserna förändras. Styrkan stiger och sjunker. Men Varnado återkommer alltid till ett enklare sätt att bedöma kvaliteten.
– Förr kallade vi det skunk. Man känner på doften om det är bra cannabis, säger han.
Efter att ha gått i pension från postverket 1996 reste han med Snoop och besökte en coffeeshop i Amsterdams Red Light District. På menyn fick han syn på ett namn han inte sett på flera årtionden: Panama Red.
– Det var det första jag köpte, säger han.
– Jag rökte den och det var precis samma cannabis som jag hade rökt 1966. Jag önskar att de kunde ta tillbaka den.
Vernell ”Poppa Snoop” Varnado
Laglig cannabis
Varnado bor numera i Arizona, där cannabis är lagligt för vuxna. Han ser legaliseringen som en av de mest betydelsefulla förändringarna i växtens moderna historia – inte minst för äldre konsumenter.
– Människor behöver inte längre smyga, gömma sig eller oroa sig för att bli stoppade av polisen, säger han.
När han besöker cannabisbutiker i Arizona lägger han märke till hur många kunder som är i hans egen ålder. Vissa använder cannabis för att koppla av, andra för att lindra olika sjukdomsbesvär. En del har lämnat alkoholen bakom sig.
Det som förenar dem, menar Varnado, är möjligheten att gå in i en butik och köpa cannabis utan rädsla.
– En av de bästa känslorna i världen är att vakna på morgonen och tänka: ”I dag ska jag köpa cannabis.” Jag kan göra det utan några problem. Jag kan köpa så mycket jag vill utan några problem.
Vernell ”Poppa Snoop” Varnado
Han röker varje dag, men inte i den takt som han tillskriver sin son.
– Jag röker inte som min son. De röker dygnet runt, året om, säger Varnado.
De som en gång köpte importerade blommor i tändsticksaskar, rökte sig genom motkulturens år och riskerade att gripas under förbudstiden går nu som pensionärer in i licensierade cannabisbutiker.
– Vi älskar det. Vi har pengar, vi är inte panka. Cannabisen är billig och den är bra, säger Varnado.
Bra är dock inte samma sak som oförglömlig. Han längtar fortfarande efter Panama Red.
Tre generationer
Varnados barnbarn ringer, hör efter hur han mår och hjälper honom att hålla kontakten med deras värld. Flera av dem har startat egna verksamheter inom cannabisbranschen eller närliggande områden. Han talar om dem med större stolthet än om något av sina egna projekt.
– Jag har världens bästa barnbarn. Jag har lärt dem alla hur man tjänar pengar och vad man sedan ska göra med dem, säger han.
Han har betonat vikten av att äga sin bostad, driva eget och bygga en långsiktig ekonomisk trygghet. Barnbarnen har egna företag och i stället för att stämpla in på någon annans arbetsplats äger de sina egna hem, berättar han.
– Jag har sett till att de vet var jag kommer ifrån. Alla på min pappas sida drev egna företag i Mississippi under medborgarrättsrörelsen, säger Varnado.
För honom blev familjens historia en måttstock. Barnbarnen skulle förstå att entreprenörskap, disciplin och viljan att styra över sitt eget liv fanns i familjen långt innan kändisskapet gjorde entré.
– De har unga sinnen. Jag lär mig hela tiden nya saker av dem, säger han.
”Det är hans plattform”
Varnado har funnits vid Snoops sida i mer än tre decennier och sett honom gå från ung rappare i Long Beach till en global ikon. Själv har han däremot sällan synts offentligt.
– Jag har följt Snoop genom hela hans karriär sedan 1992, men folk ser mig aldrig, säger Varnado.
– Jag är inte den sortens pappa som söker rampljuset. Det där är hans plattform.
Nu, vid 76 års ålder, är Varnado på väg att skapa sig en egen. Han har medverkat i filmer, däribland All Eyez on Me, arbetar för att få fler skådespelarroller och deltar regelbundet i föreläsningar och offentliga evenemang.
– När man blir berömd får man betala ett pris. Alla vill vara nära en, säger han.
Om framgången kommer vet han redan vad han tänker göra.
– Om jag blir berömd ska jag spela in min film, åka hem, stänga dörrarna, gå ut på verandan, skära upp en bit kött och röka lite cannabis.
Minnet av riktigt bra cannabis
– Glöm inte att få med Panama Red, säger han innan vi lägger på.
Människor i hans ålder känner genast igen namnet, förklarar han. Acapulco Gold. Cambodian Red. Yngre läsare kanske inte känner till någon av dem.
Och det är just det som är poängen. Mellan tändsticksasken på andra sidan Golden Gate-bron och cannabisbutiken han en vanlig tisdag kliver in i hemma i Arizona ryms 60 år av cannabishistoria. I dag kan han lagligt köpa hur mycket cannabis han vill – men fortfarande inte den sort han minns.
Källa
- Rodriguez, N. J. (2026). Snoop Dogg’s Father Can Get Almost Any Weed He Wants. He Still Can’t Find Panama Red. High Times, 10 augusti. Tillgänglig på: https://hightimes.com/culture/papa-snoop-vernell-varnado-panama-red-interview/ (Hämtad: 11 augusti 2026).
