Hoppa till innehåll
Med bara några veckor kvar tills Storbritannien får en ny premiärminister menar den tidigare rådgivaren i det brittiska parlamentet, James Matthewson, att landets nästa ledare – som väntas bli Labours Andy Burnham – har en ovanlig möjlighet att fatta ett djärvt beslut: avsluta kriget mot cannabis och använda skatteintäkterna från en reglerad marknad för att stärka den psykiska hälsan bland unga.
Det sägs att gräset inte alltid är grönare på andra sidan. Men när det gäller vilka möjligheter som väntar Storbritanniens nästa premiärminister kan det faktiskt finnas en riktig guldgruva gömd mitt framför ögonen.
För amerikanska läsare kan lite bakgrund vara på sin plats. Storbritannien står inför ett maktskifte, och Labours Andy Burnham, borgmästare i Greater Manchester, pekas allmänt ut som favorit att bli landets nästa premiärminister. Han har byggt upp ett rykte som en frispråkig politiker som gärna placerar sig till vänster om partiets etablissemang. Samtidigt är det alltför få röster inom den brittiska huvudfåran som har fört fram det argument jag tänker göra här. Det är hög tid att en Labour-regering på allvar tar debatten om cannabis.
Under lång tid har en reformerad narkotikapolitik betraktats som en fråga för politikens utkanter, där partier som De gröna och Liberaldemokraterna drivit diskussionen. Men tiderna har förändrats. En av de största utmaningarna för den som vill leda Storbritannien i dag är att många väljare helt enkelt har tappat tron på politikens förmåga att åstadkomma verklig förändring.
Alla reformer behöver inte vara dramatiska eller omvälvande. Vissa politikområden kräver ett finlir där lagar och regler justeras med stor precision. Men i ett land som under lång tid saknat större progressiva reformer från regeringshåll är det avgörande att visa en vilja att forma framtiden och anpassa politiken till ett samhälle som faktiskt förändras.
Jag är född 1994 och växte upp under en tid då drogundervisning var ett självklart inslag i skolan. De flesta i min generation känner nog igen sig. Oavsett om det var skådespelare som kom till skolan med pedagogiska föreställningar eller en lärare som motvilligt fått uppgiften på sitt bord var budskapet om cannabis i stort sett detsamma.
Problemet var att det vi fick höra ofta möttes av skratt långt innan vi ens började gymnasiet.
Verkligheten stämde helt enkelt inte överens med undervisningen. Till och med den mest nyanserade versionen av budskapet byggde ofta på idén att cannabis var en inkörsport till tyngre droger och att den som rökte cannabis snart skulle använda de allra farligaste narkotikaklassade substanserna.
Det många i min generation så småningom insåg var att de personer som utformade budskapet ofta saknade en verklig förståelse för det de talade om.
Jag tillbringade själv flera år av min ungdom som en hängiven cannabisanvändare. Men det är inte den tonåring som satt med en bong och åt Doritos som jag argumenterar för när jag förespråkar en reform av Storbritanniens narkotikapolitik.
Cannabis har också förändrats. Den äldre generation som använde cannabis rekreationellt – eller mycket rekreationellt – konsumerade i praktiken en annan produkt än den som min generation mötte. När jag själv rökte cannabis varje dag började skunk och andra högpotenta sorter bli allt vanligare, och enligt min erfarenhet var skillnaden påtaglig. Efter ett antal upplevelser med dessa produkter blev jag mer selektiv och slutade så småningom helt. Jag har inte rökt på många år, men precis som många andra känner jag fortfarande den doft som numera ofta möter en på gatan – en lukt som påminner mer om katturin än om den jordiga cannabisdoft jag minns från min ungdom.
Jag såg också hur jag upplevde att den typen av cannabis påverkade flera av mina vänner. När informationen och den offentliga debatten så småningom började förändras kändes det redan för sent. Den här starka, nästan syntetiskt upplevda cannabisen hade redan blivit dominerande i Storbritannien.
Utvecklingen såg samtidigt annorlunda ut i Nordamerika. I takt med att avkriminalisering och senare legalisering spreds över USA och vidare till Kanada förbättrades kvaliteten på den lagliga cannabisen, samtidigt som skatteintäkterna ökade kraftigt. Amerikanska vänner som besöker Storbritannien brukar ofta påpeka just den skillnaden. De känner knappt igen lukten av den cannabis som många britter möter vid busshållplatser, från bilfönster eller längs stadsgatorna.
En god vän till mig, innehållsskaparen och fackliga organisatören Craig Stewart, som på Instagram är känd som @thatguycraig, deltog tidigare i år på den internationella fackliga konferensen Labor Notes i Chicago. Där skickade han ett meddelande till mig där det stod: ”Det här är otroligt, de har till och med fackföreningar för cannabisbranschen.” Meddelandet följdes av en bild på en facklig representant från Kalifornien som bar en tröja från sin lokala fackförening för cannabisodlare.
Föreställ dig hur en sådan bransch skulle kunna se ut om den byggdes upp från grunden även i Storbritannien, särskilt under en progressiv regering. Fackföreningsrörelsen skulle kunna spela en central roll i utvecklingen av en helt ny näring. Bara de ekonomiska möjligheterna har redan fått konservativa parlamentsledamöter och brittiska företagsledare att intressera sig för frågan.
En rapport från Transform Drug Policy Foundation, High Returns från 2025, visar att en legalisering och reglering av cannabis för vuxna skulle kunna skapa över 15 000 nya arbetstillfällen och ge statskassan upp till 1,5 miljarder pund per år genom skatteintäkter och minskade kostnader inom rättsväsendet.
Rapporten uppskattar bland annat:
- 1,1 miljarder pund i årliga skatteintäkter.
- 15 525 nya arbetstillfällen.
- 284 miljoner pund i besparingar inom rättsväsendet.
Samtidigt beräknas den illegala cannabismarknaden i Storbritannien omsätta omkring 2 miljarder pund om året – pengar som i dag i stället hamnar hos oreglerade producenter, distributörer och organiserad brottslighet. Konsekvenserna märks över hela landet. Där det finns en efterfrågan uppstår också ett utbud.
De ekonomiska argumenten tilltalar naturligtvis dem som ser marknadslösningar som vägen framåt, vilket också är en förklaring till att USA har gått i täten för legalisering i västvärlden.
Men för den brittiska vänstern finns ytterligare ett argument.
År 2025 fick rekordmånga 850 000 barn stöd från den brittiska sjukvården (NHS) för psykisk ohälsa. Samtidigt stod omkring 385 000 barn fortfarande i kö för att få hjälp.
Barn med psykisk ohälsa löper tre gånger större risk att ha omfattande skolfrånvaro. I slutet av juli 2025 väntade dessutom över en halv miljon remisser till barn- och ungdomspsykiatrin fortfarande på att behandlingen skulle inledas, och hälften av dessa unga hade väntat i mer än ett år. En studie från University of Manchester visade dessutom att endast ett av nio barn under 18 år med misstänkt diagnos hade fått ett första besök inom den rekommenderade tidsgränsen på 13 veckor i mars 2026.
Att möta den psykiska ohälsan bland unga kräver ambitiösa politiska reformer – samma typ av reformer som skulle kunna skapa en helt ny skattebas genom en reglerad och legal cannabismarknad.
Om dessa skatteintäkter öronmärktes för barn- och ungdomspsykiatrin skulle en regering ledd av Andy Burnham kunna genomföra något verkligt genomgripande: att garantera alla brittiska ungdomar ett visst antal timmar med samtalsstöd och terapi innan de lämnar gymnasiet.
Jag menar att det är just den typen av politik som kan visa vilken framtidsvision Burnham har för landet, samtidigt som flera samhällsproblem kan hanteras genom samma reform.
Naturligtvis krävs betydligt mer omfattande ekonomiska analyser innan ett sådant förslag kan bli verklighet. Men idéerna förtjänar ändå att tas på allvar.
Burnham behöver visa att han verkligen menar allvar med förändring.
Motståndarna kommer sannolikt att försöka håna honom och ge honom öknamn som ”Pot Head Andy”, både i medier och från politiskt håll. Men om han skulle driva frågan med självförtroende och samtidigt vinna stöd från arbetarrörelsen och fackföreningarna skulle hans regering, enligt författaren, kunna bli ihågkommen för att ha genomfört verkligt progressiva reformer.
För att förebygga oro kring ordningsstörningar och samtidigt komma till rätta med det återkommande problemet med offentlig cannabiskonsumtion skulle regeringen, enligt författaren, kunna införa böter för den som röker cannabis på allmän plats. Intäkterna från dessa böter skulle sedan kunna öronmärkas för samma satsning på psykisk hälsa bland unga – antingen symboliskt eller rent praktiskt.
Att föra Storbritannien närmare den utveckling som redan skett i flera andra delar av världen och samtidigt använda statens resurser för att stärka kommande generationers psykiska hälsa skulle, enligt författaren, vara en reform som gynnar både landet och en ny regering ledd av Andy Burnham. Han pekar också på opinionsmätningar som visar att den brittiska allmänheten är mer positiv till en förändrad cannabispolitik än många politiker i Westminster tycks tro. Bland annat hänvisar han till en YouGov-undersökning från 2026, som enligt honom ger en mer rättvis bild av hur britterna ser på frågan.
Författaren avslutar med att konstatera att Andy Burnham har en möjlighet som bara uppstår en gång per generation att genomföra en verkligt djärv reform.
Det återstår bara att se om han vågar ta den.
Läs originalartikeln här!
