Svensk narkotikapolitik är tragisk!

Det stora problemet med narkotikafrågan i Sverige är varken information, kunskap eller möjlighet. Det är oviljan hos våra folkvalda att ens diskutera frågan. Är det verkligen rätt människor som leder oss när de inte ens vill diskutera svåra frågor?

Det är något djupt tragiskt i att svensk cannabisdebatt fortfarande i praktiken är stängd, samtidigt som stora delar av Europa rör sig framåt med reformer som bygger på forskning, folkhälsa och realism. I Sverige handlar frågan inte ens om att ta ställning för eller emot legalisering. Den handlar om att våra folkvalda konsekvent vägrar att ens diskutera saken.

Under de senaste åren har utvecklingen inom EU varit tydlig. Tyskland har genomfört en omfattande reform av både medicinsk och icke medicinsk cannabis. Malta, Luxemburg och Tjeckien har tagit steg mot liberalisering. Nederländerna testar reglerade leveranskedjor. Schweiz genomför statliga pilotprojekt. Även länder som länge varit restriktiva, som Frankrike och Danmark, utreder och omprövar sina modeller. Samtidigt sitter Sverige fast i ett ideologiskt vakuum där varje försök till diskussion möts med tystnad eller reflexmässiga varningar om ”signaler”.

Det mest anmärkningsvärda är att detta sker trots att den svenska linjen allt oftare ifrågasätts internationellt. Vår narkotikapolitik, som länge marknadsförts som framgångsrik, levererar inte de resultat som utlovats. Vi har höga dödstal kopplade till narkotika, låg tillgång till evidensbaserad vård och en rättsapparat som lägger enorma resurser på att jaga brukare snarare än att minska skador. Ändå behandlas cannabis fortfarande som ett moraliskt problem snarare än ett samhällsfenomen som kräver pragmatiska lösningar.

Det är också slående hur den politiska fegheten drabbar patienter. Svensk medicinsk cannabis är extremt begränsad, dyr och byråkratisk, trots att behandlingen är etablerad i stora delar av Europa. I Tyskland skrivs cannabis ut som vilket läkemedel som helst. I Italien och Nederländerna är det sedan länge en integrerad del av vården. I Sverige möts patienter fortfarande av misstänksamhet, okunskap och ibland rena hot om indragna behandlingar. Att ens föreslå en diskussion om ett modernare system ses som kontroversiellt.

Argumentet att Sverige måste gå före som ett ”restriktivt föredöme” klingar allt tommare när våra grannländer väljer en annan väg och inte ser de katastrofer som svenska debattörer ofta målar upp. Ungdomsanvändningen exploderar inte. Samhället kollapsar inte. Däremot minskar den illegala marknadens grepp, kontrollen ökar och resurser kan flyttas från repression till vård, prevention och utbildning.

Att diskutera cannabisreform är inte att kapitulera inför droger. Det är att erkänna verkligheten. Cannabis finns, används och kommer att fortsätta göra det oavsett hur hårda ord politiker använder. Frågan är om användningen ska ske i ett reglerat system med tydliga ramar, eller lämnas helt till kriminella aktörer.

När svenska politiker vägrar ens öppna munnen i frågan isolerar de inte bara Sverige politiskt, utan sviker också sitt uppdrag. Demokrati förutsätter samtal, även om svåra och laddade ämnen. Att konsekvent vägra diskussion är inte ansvarstagande. Det är ett tecken på rädsla.

Förr eller senare kommer även Sverige att tvingas ta denna debatt. Ju längre vi väntar, desto mer smärtsam blir omställningen. Under tiden fortsätter andra länder att samla erfarenhet, data och kunskap. Frågan är inte om Sverige ska diskutera cannabisreform. Frågan är varför våra politiker fortfarande låtsas som att den inte finns.