Hoppa till innehåll
Jag står i snöstorm utanför en port i Stockholm och väntar på en person som skrev ”två minuter” för fyrtio minuter sedan. När han till slut kommer ner är påsen för lätt och humöret dåligt. Hans humör, alltså. Mitt förväntas tydligen vara på topp.
Någon gång på vägen verkar delar av den svenska narkotikahandeln ha missförstått vem som gör vem en tjänst.
Jag trodde att upplägget var ganska enkelt. En person vill sälja någonting. En annan vill köpa det. Man bestämmer en tid, möts och genomför affären. Alla går hem.
Men på vissa håll i Stockholm har detta utvecklats till ett uthållighetsprov där köparen ska bevisa sin värdighet genom att frysa utanför en port medan säljaren gör klart precis allt annat i sitt liv.
”Kom, jag är hemma.”
Man går dit.
”Kommer ner nu.”
Man väntar.
Sedan hinner man se samma hund passera tre gånger. Till slut tittar även hunden lite bekymrat på en.
Jag vet att det är en olaglig marknad. Jag förväntar mig inte att någon ska komma springande med ett kvitto och fråga om jag är medlem. Men att ta på sig ett par skor inom rimlig tid känns inte som en orimlig servicenivå.
Förr ville de åtminstone sälja
Nu börjar jag låta nostalgisk igen, men jag minns en tid då säljarna faktiskt ansträngde sig för att behålla sina kunder.
Någon var snabbast. Någon hade bäst kvalitet. Någon körde hem. Någon slängde med lite extra eftersom man hade handlat där länge. De verkade förstå att om de misskötte sig kunde man gå till någon annan.
Det var ingen idyll. Folk kunde ljuga, komma sent och sälja skit även då. Men jag minns ändå känslan av att min tid och mina pengar hade ett visst värde.
I dag kan man få instruktioner som om man ska hämta en fånge vid ett gränsutbyte.
Gå dit. Ring inte. Skriv när du är framme. Nej, andra porten. Vänta där.
Och där står man. I sidledssnö. Medan personen man ska träffa befinner sig ungefär elva meter bort, inomhus.
Han vill inte gå längre än till sin egen port.
Själv har man tydligen bokat en fjällvandring.
Två gram saknas, men det är min attityd vi ska prata om
När man väl fått påsen börjar nästa problem.
Man tittar på den och tänker att det där såg lite väl luftigt ut. Senare visar vågen att det saknas två gram.
Två gram är ändå ganska mycket i en affär där hela poängen är att köpa ett visst antal gram. Det är inte en liten dekorativ detalj som råkat falla bort.
Så man hör av sig. Försiktigt, dessutom. Man skriver nästan överdrivet trevligt, som när man påminner någon om pengar den lånat.
”Hej, kollade vikten nu och det verkar saknas lite.”
Svaret kommer snabbt för en gångs skull.
”Vadå, tror du jag blåser dig?”
Jag vet inte. Det var därför jag började med att fråga om vikten.
Men nu har samtalet lämnat matematiken. Nu handlar det om respekt, tillit och vad jag egentligen försöker säga. Jag vill reda ut vad jag fått för pengarna. Han vill reda ut min attityd.
Det är imponerande hur snabbt två saknade gram kan förvandlas till ett karaktärsfel hos köparen.
Man undrar hur han hade klarat en enda eftermiddag i en vanlig butik.
”Ursäkta, de här hörlurarna fungerar inte.”
”Vad försöker du säga om mig?”
Hans tid är dyrbar. Min är tydligen gratis.
Det märkligaste är ändå reglerna kring väntan.
Köparen kan stå ute i en timme. Säljaren behöver inte ens meddela att han är sen. Men om säljaren ringer och man inte hinner svara direkt, då är det plötsligt bråttom på riktigt.
”Var är du? Jag kan inte vänta.”
Jag försöker få upp telefonen ur fickan, brorsan. Jag har vantar.
Det tog tolv sekunder.
Då kan han redan ha hunnit bli så irriterad att han åker därifrån eller slutar svara. Man har alltså stått till förfogande hela kvällen och sedan blivit underkänd för bristande tillgänglighet.
Jag skulle vilja veta hur han tänker kring detta. På riktigt. Finns det någonstans i hans huvud en fullt rimlig förklaring till varför min timme inte räknas men hans halvminut är en allvarlig ekonomisk förlust?
Jag hade gärna sett honom vänta på sig själv någon gång.
Bara för att höra vad han skulle säga efter fyrtio minuter.
Har konkurrensen blivit bortskrämd?
Någonstans börjar jag undra om det här handlar om mer än en ung kille med dålig tidsuppfattning.
Har vissa säljare blivit så säkra på sina kunder att de helt enkelt slutat anstränga sig?
Jag tänker på gängen som gör anspråk på olika områden. På vilka som får sälja där, vilka som måste rätta sig efter någon annan och vilka som inte längre vågar försöka. Vad händer med konkurrensen när det inte räcker att ha bättre kvalitet och hålla vad man lovar, eftersom någon annan anser sig äga hela orten?
Det är svårt att konkurrera med hemkörning och rätt vikt om man först måste få tillåtelse att sälja.
Kanske finns en del av förklaringen där. Att alternativen på vissa platser blivit färre, eller åtminstone mindre självständiga. Att tre olika nummer i telefonen i praktiken kan leda till samma personer högre upp.
Då kanske säljaren inte blir särskilt nervös när man säger att man ska gå till någon annan.
Han kanske redan vet vem den andra jobbar åt.
Jag vet inte om det förklarar mina egna möten. Men jag undrar vad det gör med en marknad när den som missköter sig kan sitta kvar, medan någon som skulle kunna göra det bättre inte ens får försöka.
Det känns inte direkt som ett upplägg som uppmuntrar till självrannsakan.
Sedan är frågan vem springpojken egentligen behöver hålla nöjd. Jag tänker att min uppfattning borde spela roll eftersom det är jag som betalar. Men kanske bedöms hans insats främst av någon ovanför honom. Pengarna ska in, redovisningen ska stämma och resten får väl lösa sig.
Att jag tyckte att mötet var ungefär lika trevligt som ett inställt pendeltåg blir då en ganska oviktig detalj.
Det finns något provocerande i tanken på att en verksamhet kan ha så bestämda regler kring vem som får sälja på en viss plats, samtidigt som ett bokat möte behandlas som ett löst förslag.
Fel person får tydligen inte stå där.
Rätt person behöver däremot knappt komma dit.
Han kanske räknar med att jag kommer tillbaka
Samtidigt måste man väl erkänna att dåligt bemötande inte alltid leder till att kunden försvinner.
Folk håller fast vid kontakter de känner till. Att hitta ett nytt nummer är inte samma sak som att veta vad man får. Man kanske inte orkar börja om, inte känner någon annan eller tänker att det åtminstone fungerade förra gången.
Säljaren kan alltså ha lärt sig att irritation går över.
Kunden svär på vägen hem, berättar för en kompis hur uselt allt var och hör sedan av sig igen veckan därpå.
Det är den självklarheten jag tycker mig möta ibland. Inget försök att rätta till det som blivit fel. Knappt ens en ursäkt. Bara en förväntan om att jag finns kvar.
Och visst, jag kanske inte är kvällens största kund. Men jag hade ändå uppskattat att bli behandlad som en person, snarare än ett störande meddelande mellan två TikTok-klipp.
Jag säger inte att alla säljare beter sig så här. Men tillräckligt många för att jag ska börja fundera över varför de verkar så bekväma med det.
Kanske har jag bara haft otur. Kanske är det vissa personers arbetsmoral jag borde granska, snarare än hela marknaden. Men när samma attityd återkommer blir det svårt att inte undra vad som gör den möjlig.
För någonstans borde det väl finnas en nackdel med att behandla dem som betalar som om de är i vägen.
Jag begär ingen bonuscheck
Jag behöver ingen kundklubb. Ingen liten gåva efter fem köp. Ingen enkät där jag får bedöma mötet med ledsna och glada gubbar, även om det hade varit befriande att få trycka på en riktigt förbannad gubbe någon gång.
Jag skulle nöja mig med rätt vikt och ett ärligt besked.
Säg en halvtimme om det tar en halvtimme. Säg att du inte kan om du inte kan. Låt mig åtminstone behålla den del av kvällen som inte behöver tillbringas utanför din port.
Jag har redan gjort promenaden, väntat och betalat. Någonstans där tycker jag att min del av överenskommelsen är ganska väl uppfylld.
Så när han till slut öppnar porten och ser irriterad ut över att jag står där, vill jag bara påminna honom om en sak:
Brorsan. Det var du som bad mig komma.
