Hoppa till innehåll
David Bonnier som är engagerad i den medicinska cannabisfrågan har åsikter om TLV:s förslag: ”TLV:s förslag riskerar att skapa en vård där plånboken – inte behoven – avgör vem som får lindring och vem som lämnas kvar i smärtan.” Skriver han.
”Kryphålet med extemporeförskrivning har utnyttjats av oseriösa kliniker vars affärsidé är att skriva ut cannabispreparat för alla möjliga åkommor. Heja TLV, säger vi!”
Så låter det från vissa inflytelserika kritiker som välkomnar TLV:s förslag att ta bort högkostnadsskyddet för cannabisbaserade extemporepreparat.
Men vem blir förloraren? Privata kliniker kan på sikt anpassa sina verksamheter. Patienterna däremot – ofta svårt sjuka och ekonomiskt utsatta – riskerar att lämnas helt utan alternativ.
Varför specialiserade kliniker har vuxit fram
Det är värt att stanna upp vid frågan varför specialiserade kliniker överhuvudtaget har vuxit fram – i Sverige såväl som i resten av västvärlden. Utrymmet i offentlig vård att pröva annat än standardbehandlingar är minimalt. Läkare binds av regionernas riktlinjer och Kloka listan. Till detta kommer stigma, brist på utbildning och interna policies som i många fall förbjuder förskrivning av cannabisbaserade läkemedel.
Är det då konstigt att privata specialistkliniker vuxit fram? De har fyllt ett tomrum för patienter som redan är utredda och som prövat – eller seriöst övervägt – alla konventionella behandlingar utan lindring eller med oacceptabla biverkningar.
Dessa specialistkliniker verkar inte i ett vakuum. Precis som offentliga vårdgivare måste de vara registrerade hos IVO, följa samma hälso- och sjukvårdslagstiftning, säkerställa patientsäkerhet och dataskydd, och förskriva läkemedel inom ramen för vetenskap och beprövad erfarenhet.
Eftersom kliniker med fokus på cannabinoidbaserade läkemedel verkar utanför Kloka listan är läkare på dessa kliniker kontinuerligt föremål för IVO:s granskning, och myndigheten agerar när förskrivning sker utan medicinsk grund – precis som när en klinik faktiskt stängdes 2022.
Vill myndigheterna undvika reaktiva ingripanden och i stället skapa en mer enhetlig vård bör de införa riktlinjer för behandling med cannabisbaserade läkemedel som idag saknas. Det skulle minska variationen i kvalitet och risker – utan att bestraffa patienter genom att ta bort högkostnadsskyddet. Samtidigt skulle det öppna för behandling inom delar av offentlig vård, där patienter slipper kostsamma privata besök.
Evidensen är tydligare än kritiken
Kritiker av medicinsk cannabis menar att effekten är liten och riskerna stora. En försiktighet är förståelig efter opioidkrisen – men man måste också se den kliniska verkligheten. Vid långvarig smärta finns inget läkemedel som fungerar för alla. Fullständig smärtfrihet är ovanlig. Patienter får ofta pröva antiinflammatoriska läkemedel, antiepileptika, antidepressiva och opioider – ofta utan effekt och med svåra biverkningar.
Så var passar medicinsk cannabis in i bilden?
Medicinsk cannabis inte är något mirakelmedel och det ska inte förskrivas för alla sjukdomar eller till alla människor. Men vid långvarig smärta är forskare eniga om att det finns stöd för en måttlig men kliniskt meningsfull effekt utöver placebo. Detta bekräftas av Region Stockholms expertkommitté och även av Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU), som instämmer i att en liten smärtstillande medeleffekt vid långvariga smärttillstånd är möjlig. Däremot menar de att långvarig smärta är en för bred indikation för att införa svenska riktlinjer, något som flera andra länder redan gjort.
Allt färre behandlingsalternativ
För personer med långvarig smärta går utvecklingen generellt åt fel håll. Vårdvalet för smärtkliniker i Stockholm har avvecklats. Högkostnadsskydtaket har ökats markant. Opioidförskrivningen blir allt mer begränsad. Näst på tur står gabapentinoider, där Region Stockholms expertkommitté nyligen konkluderat att nya studier visar osäkerhet kring långtidseffekten vid långvarig smärta, i kombination med hög risk för biverkningar och beroendeproblematik. Hundratusentals patienter lämnas i praktiken med allt färre behandlingsalternativ – alternativ som i vissa fall faktiskt fungerar.
I jämförelse har vi en bättre förståelse för långtidseffekterna av medicinsk cannabis – särskilt vad gäller biverkningar. Vi har över ett decenniums real-world-data från länder och amerikanska delstater som infört medicinska program.
En omfattande epidemiologisk analys från FDA (2023), baserad på flera miljoner patientdata över åtta år, visade att långvarig användning av medicinsk cannabis innebär lägre risker än långvarig användning av opioider, bensodiazepiner och till och med alkohol. En nätverksmetaanalys i BMJ (2024) visade dessutom att cannabisbaserade läkemedel kan ge smärtlindring i nivå med opioider – men med betydligt färre allvarliga biverkningar.
Trots detta används cannabis nästan aldrig – inte ens som ett alternativ till opioider. Kritiker menar att jämförelsen är irrelevant eftersom opioider ”endast i undantagsfall” ska ges vid långvarig smärta. Men verkligheten ser annorlunda ut. En Sifo-undersökning från 2024 visar att nästan hälften av alla patienter med långvarig smärtdiagnos i Sverige fått opioider, och många behandlas fortfarande.
Konsekvensen: jämlik vård sätts ur spel
Om TLV:s förslag genomförs riskerar det att slå allra hårdast mot de mest utsatta. Patienter med ekonomiska resurser kommer att kunna fortsätta sin behandling, även om den inte längre omfattas av högkostnadsskyddet. Men vad händer med dem som inte har råd – de som redan förlorat sin arbetsförmåga och kämpar ekonomiskt?
Jag trodde Sverige var ett land som värnade jämlik vård. Ett land där vi prioriterar de mest utsatta och ser till att resurserna går dit de behövs som mest. TLV:s förslag riskerar att skapa en vård där plånboken – inte behoven – avgör vem som får lindring och vem som lämnas kvar i smärtan.
Är det verkligen så vi vill ha det?
