Hoppa till innehåll
Cannabismotståndarna har varnat för vansinne, våld, sex, jazz, kriminalitet, psykoser, passivitet, överaktivitet och förmodligen dålig hållning. Cannabis i Fokus har därför undersökt vad som egentligen händer efter ett bloss. Resultatet är skrämmande: eldflugor bygger bo bakom pannbenet, Djävulen folkbokför sig i lillhjärnan och fullt vuxna människor försöker spela trumpet med en kroppsdel som helt saknar musikalisk utbildning.
Varning: Den här artikeln innehåller politisk satir, stonerskämt, gonzojournalistik och påståenden med ungefär samma vetenskapliga tyngd som ett drogpolitiskt seminarium arrangerat av Satan och journalister från Drugnews och Accent.
Klockan 18.42 tog Johan ett bloss – 18.47 var demokratin hotad
Det började som en vanlig lördagskväll.
Johan, 34, satt hemma i soffan. Han hade handlat chips, läsk och en påse ostbågar. Gardinerna var fördragna. På bordet låg en fjärrkontroll, ett halvt paket kex och någonting som enligt polisen ”kan ha varit en filt”.
Klockan 18.42 tog Johan ett bloss cannabis.
Klockan 18.43 blev hans ögon röda.
Klockan 18.44 öppnade han chipsen.
Klockan 18.45 skrattade han åt en naturfilm där en utter tappade en sten.
Klockan 18.46 började han fundera över varför alkohol säljs av staten medan cannabisbruk kan leda till polisförhör, böter och indraget körkort trots att personen inte har kört någonstans.
Klockan 18.47 betraktades han som ett hot mot rikets säkerhet.
Insatsstyrkan omringade huset. En polishelikopter cirkulerade över kvarteret. Socialtjänsten spärrade av kylskåpet och Nationella bombskyddet sköt sönder en särskilt misstänkt ostbåge.
På Drugnews publicerades samtidigt rubriken:
”Man använde cannabis – började tänka själv”
Accent följde snabbt upp med:
”Forskare varnar: Cannabis kan få människor att jämföra droger”
Ingen kunde nå Johan för en kommentar. Han hade lagt telefonen i badrummet och letade efter den i köket.
Först en joint – sedan ett äktenskap med en ko
Och nu varnar folkhälsomyndigheten för att marijuanaberoende kan leda till äktenskap mellan olika arter.
Det är naturligtvis en allvarlig utveckling.
Ingen vill vakna upp efter en stökig kväll i Las Vegas, titta åt sidan och upptäcka att man gift sig med en ko som heter Gun-Britt, äger en mjölkgård i Småland och vill prata om gemensam ekonomi.
”Du sa att du älskade mig”, säger kon.
”Jag sa att jag älskade gräs”, svarar stonern.
Missförståndet är totalt.
Snart sitter familjerätten i ett akut sammanträde om vårdnaden av en liten krukväxt. Prästen gråter. Lantbrukarnas riksförbund kräver en statlig utredning. En debattör förklarar att detta aldrig hade hänt om polisen fått rätt att visitera alla människor som luktar hö.
Så fungerar reefer madness. Man börjar med en verklig företeelse – en människa använder cannabis – och fortsätter tills hon har gift sig med ett nötkreatur, gått med i en jazzorkester och överlämnat Sveriges försvarshemligheter till en talande grävling.
Sedan kräver man hårdare straff.
Ett bloss räcker – därefter flyttar Djävulen in
Cannabismotståndare har länge beskrivit cannabis som någonting mer än en substans med effekter och risker. I propagandan har cannabis varit en demonisk kraft som angriper både hjärnan, moralen och den korrekta användningen av bestick.
Cannabis i Fokus kan nu avslöja vad som enligt denna vetenskap händer inne i huvudet efter det första blosset.
Först öppnas en liten dörr bakom vänster öra.
Ur dörren kliver Djävulen.
Han har två resväskor, en bärbar grill, fyra eldflugor och ett andrahandskontrakt på pannloben. Han hänger upp sin jacka i nervsystemet, kopplar in en espressomaskin i hypotalamus och meddelar att han tänker bo kvar tills regeringen presenterar en evidensbaserad narkotikapolitik.
Det kan alltså bli en mycket lång vistelse.
Eldflugorna börjar omedelbart bygga bo bakom ögonen. Två spelar bongotrummor i hippocampus. En tredje startar en podd om mikrodosering. Den fjärde hittar inte ut och irrar omkring i pannloben medan den ropar:
”Har någon sett korttidsminnet?”
Ingen svarar. Korttidsminnet gick ut för att köpa glass för tre timmar sedan.
Inkörsporten till trumpetmissbruk
Den så kallade inkörsportsteorin säger att cannabis leder vidare till tyngre droger.
Men den berättar inte hela sanningen.
Cannabis kan också leda till blåsinstrument.
Det börjar oskyldigt med att någon tittar på en blockflöjt. Nästa vecka håller personen i en klarinett. Inom en månad står han i en mörk gränd och frågar en man i trenchcoat:
”Har du någonting starkare?”
Mannen öppnar rocken.
Där hänger tre trumpeter, en trombon och en saxofon utan serienummer.
”Första tutningen är gratis”, viskar han.
Sex månader senare har stonern sålt tv:n, mikrovågsugnen och grannens elcykel för att finansiera ett eskalerande bastubamissbruk. Lägenheten är full av bleckblås. Familjen hittar mystiska notblad under sängen. Personen förnekar allt men luktar tydligt av mässing.
Till slut kommer den oundvikliga tragedin.
Trumpeten hamnar i rumpan.
Inte på grund av cannabis, naturligtvis, utan för att någon på ett informationsmöte sa att ”allt cannabisbruk förr eller senare leder till ett blåsinstrument i ändtarmen”, och då bestämde sig en stoner för att testa om påståendet hade genomgått kollegial granskning.
Det hade det inte.
Trumpeten fick avlägsnas kirurgiskt. Läkaren beskrev tonen som ”förvånansvärt ren men politiskt falsk”.
Sveriges första narkotikaklassade chipspåse
Cannabisbrukarens hunger har länge väckt misstänksamhet.
När en nykter människa äter pizza kallas det middag.
När en stoner äter pizza heter det ”drogrelaterat födointag med koppling till den illegala marknaden”.
När en nykter människa köper chips är hon småhungrig.
När en cannabisbrukare gör samma sak finansierar hon enligt den politiska retoriken ett internationellt nätverk med förgreningar till Colombia, Marocko, Nederländerna och Hemköps hylla nummer sju.
Vi möter Stefan vid kylvarorna. Han är blek och nervös. I varukorgen ligger två fryspizzor, en chokladkaka, dipp och tre flaskor läsk.
”Jag ska ha gäster”, säger han.
Polisen tror inte på förklaringen.
En kriminaltekniker fotograferar dippen. En hund markerar vid ostbågarna men visar sig bara vara hungrig. Åklagaren begär Stefan häktad eftersom kombinationen choklad och fryspizza tyder på ”synnerligen hög munchiesgrad”.
Drugnews publicerar en artikel med rubriken:
”Ny studie: Cannabisbrukare äter mat”
I ingressen står att forskarna ser resultaten som oroande.
Längst ner, efter sjutton stycken om risker, framgår att även kontrollgruppen åt mat.
Den livsfarligt apatiska supergangstern
Cannabisbrukaren är en unik figur i svensk drogpolitik.
Han är så förslöad att han inte kan resa sig ur soffan, men samtidigt en hyperaktiv superskurk som driver internationell narkotikahandel från en etta i Bagarmossen.
Han saknar motivation att diska en tallrik men har tydligen organisatorisk förmåga att samordna fartyg, kurirer, kryptovalutor, grossister och femton kriminella nätverk.
Han glömmer var han lagt tändaren men minns containerkoderna till Rotterdam.
Han kommer tjugo minuter för sent till tvättstugan men levererar 400 kilo kokain exakt klockan 03.15 i Antwerpens hamn.
Han är enligt samma berättelse passiv, aggressiv, sovande, manisk, dum, beräknande, fattig och miljardär.
Om James Bond mötte den svenska propagandans cannabisbrukare skulle Bond ge upp, lämna in pistolen och börja arbeta med kundtjänst.
Jag följde spåren hela vägen till Institutet för Hittepå
Jag bestämde mig för att ta reda på vem som producerar all denna kunskap.
Spåren ledde till Institutet för Hittepå och Moralpanik, en grå byggnad bakom Socialdepartementet. I receptionen stod en byst av Harry Anslinger med blinkande röda ögon. Ur ventilationen hördes svag orgelmusik och någon som upprepade orden ”studier visar” utan att någonsin säga vilka studier.
Jag visade mitt presskort.
Receptionisten tittade på det, sedan på mig.
”Har du använt cannabis?”
”Jag är journalist.”
”Det var inte det jag frågade.”
”Det var inte heller ett nej.”
Två säkerhetsvakter förde mig till laboratoriet. Där arbetade forskarna med nästa generations cannabisvarningar.
På ett bord låg en haschkaka, en trumpet och en uppstoppad järv i folkdräkt.
Professor Skräckman förklarade experimentet:
”Vi placerar cannabis i samma rum som järven. Om någonting konstigt händer skriver vi att ett samband inte kan uteslutas.”
”Vad ska trumpeten användas till?”
Han tittade länge på mig.
”Du vill inte veta.”
I ett annat rum tränades journalister i modern riskkommunikation. På väggen satt tre regler:
- Skriv alltid ”kan”.
- Skriv aldrig hur stor risken faktiskt är.
- Om studien inte stöder rubriken – gör rubriken större.
Reefer Madness fick kostym och presstöd
Filmen Reefer Madness från 1930-talet förvandlade cannabis till ett övernaturligt gift som påstods driva unga människor mot galenskap, våld och sexuell katastrof.
Ett bloss – sedan mord, vansinne och undergång.
I dag är pianomusiken borta. Skådespelarnas hysteriska ansikten har ersatts av pressmeddelanden, seminarier och bekymrade människor framför Powerpointpresentationer.
Men dramaturgin lever.
Cannabisbrukaren får fortfarande inte vara en vanlig människa. Han måste vara offer, missbrukare, patient, brottsling eller varnande exempel. Helst allt samtidigt.
Om han arbetar, betalar skatt, älskar sin familj och fungerar utmärkt måste någon snabbt hitta ett annat problem.
Han kanske skrattar för mycket.
Han kanske är för avslappnad.
Han kanske beställer ovanligt många mozzarella sticks.
Eller så säger man bara att dagens cannabis är ”mycket starkare” och låter publiken föreställa sig att en modern joint fungerar som en handgranat med filter.
Den klassiska reefer madness-propagandan var grov och löjlig. Den moderna varianten är skickligare. Den tar på sig glasögon, använder ord som ”folkhälsoperspektiv” och gömmer överdrifterna bakom en stapel som börjar på 97 i stället för noll.
Om cannabis skapade monster borde Kanada vara Godzilla
Flera länder och amerikanska delstater har legaliserat eller reglerat cannabis. Miljontals människor använder cannabis lagligt, medicinskt eller rekreationellt.
Ändå har Kanada inte sjunkit ner i havet.
Malta har inte förvandlats till ett satanistiskt bongoläger.
Tyska apotek har inte börjat sälja vigselringar till kor.
New York har inte invaderats av jazzspelande eldflugor.
I Thailand har inga trumpeter behövt omfattas av smittskyddslagen.
Det betyder inte att cannabis är riskfritt. Cannabis kan orsaka verkliga problem, särskilt vid tidig, intensiv eller olämplig användning. Vissa människor är mer sårbara än andra. Därför behövs trovärdig information, åldersgränser, konsumentskydd, vård och ärliga samtal.
Men trovärdighet byggs inte genom att beskriva varje brukare som en psykotisk soffgeneral med internationella gangsterkontakter och ett blåsinstrument i ändtarmen.
När människor upptäcker att de extrema varningarna inte stämmer riskerar de att sluta lyssna även på de varningar som faktiskt är viktiga.
Skräckpropagandan skyddar inte folkhälsan. Den äter upp dess trovärdighet, doppar resterna i vitlöksdipp och skyller sedan på munchies.
Den förbjudna drogen heter jämförelse
Cannabisförbudets känsligaste punkt är inte THC.
Det är jämförelsen.
Jämför cannabis med alkohol och stämningen i rummet förändras omedelbart. Någon börjar bläddra desperat i sina papper. En tjänsteman får ett akut sammanträde. Projektorn släcks av ”tekniska skäl”.
Jämför sedan kriminaliseringens skador med cannabisbrukets skador och brandlarmet går.
Ingen vet vem som tryckte på knappen, men en journalist från Accent står märkligt nära.
Förbudspolitiken överlever inte genom att löpande bevisa att den fungerar. Den överlever genom att framställa varje alternativ som civilisationskollaps.
Om cannabis regleras kommer alla att börja röka.
Om patienter får medicinsk cannabis kommer apoteken att förvandlas till reggaefestivaler.
Om vuxna slipper straff kommer förskolebarn omedelbart att starta odlingskooperativ.
Och om politiker erkänner att repressionen har misslyckats kommer väljarna kanske att ställa den fruktansvärdaste frågan av alla:
”Vad mer har ni haft fel om?”
Där finns den verkliga skräcken.
Inte i jointen.
Inte i cannabisplantan.
Inte ens i kon med brudslöjan.
Den finns i en medborgare som börjat tänka själv.
Panik i riksdagen: Stoner hittade ett konsekvent argument
Klockan 14.06 inträffade slutligen katastrofen.
En stoner promenerade in i den svenska drogdebatten och frågade:
”Om målet är att minska skador, varför utvärderar vi inte ärligt om straffen minskar eller ökar skadorna?”
Tystnaden var total.
En riksdagsledamot tappade sin kaffekopp. Två ledarskribenter gömde sig bakom en rapport från 1987. På Socialdepartementet utlöstes krislarmet och samtliga medarbetare beordrades att upprepa ”Sverige har en restriktiv narkotikapolitik” tills faran var över.
Drugnews ringde en expert som svarade på en helt annan fråga.
Accent publicerade en intervju med någon som varit på en fest 1994 och tyckt att en person där såg trött ut.
Polisen meddelade att frågan kunde vara narkotikarelaterad.
Regeringen tillsatte en utredning med direktivet att komma fram till samma sak som regeringen redan ansåg. Resultatet väntas om nio år och kommer att bestå av 740 sidor, varav 739 handlar om varför frågan behöver utredas ytterligare.
Stonern stod kvar.
”Men kan någon svara?”
Då släckte de ljuset och gick hem.
Släpp ut eldflugorna och kalla hem orkestern
Reefer madness är mer än en gammal propagandafilm. Det är en politisk metod.
Först bygger man ett monster.
Sedan pekar man på monstret och kräver hårdare lagar.
När lagarna skapar stigma, svarta marknader, kriminalitet och rädsla för att söka hjälp skyller man konsekvenserna på cannabis. Därefter kräver man ännu hårdare lagar för att bekämpa problemen som de hårdare lagarna hjälpte till att skapa.
Det är en cirkel så perfekt att den borde säljas som rockring.
Men föreställningen börjar bli gammal. Publiken har sett den galna stonern, den kriminella stonern, den lata stonern, den sexgalna stonern och den internationella superskurkstonern.
Nu står en ko i brudklänning på scenen.
Djävulen har flyttat in i sufflörluckan.
Eldflugorna spelar bongotrummor.
En reporter från Drugnews försöker intervjua trumpeten och får inga kritiska följdfrågor tillbaka.
Det är roligt som parodi.
Som narkotikapolitik är det fullständigt vansinne.
Sverige behöver en cannabisdebatt som kan skilja mellan bruk, riskbruk, beroende och medicinsk användning. Vi behöver saklig information, vård utan moraliserande, proportionerliga lagar och en ärlig granskning av både cannabisens och förbudets skador.
Framför allt behöver vi lämna 1930-talets biograf.
Ljuset har tänts. Filmen är slut. Kon vill skiljas. Djävulen har inte betalat hyran och eldflugorna har stulit fjärrkontrollen.
Och trumpeten?
Den tillhör orkestern, kamrat.
För allas vår skull bör vi försöka hålla den där.
Källor och historisk bakgrund
- Reefer Madness, amerikansk propagandafilm från 1936.
- USA:s National Archives om Shaferkommissionen och rapporten Marihuana: A Signal of Misunderstanding
- DEA Museum om Harry J. Anslinger och den federala narkotikapolitikens framväxt
- DEA Museum om regleringen av marijuana under 1930-talet
Alla uppgifter om trumpeter, eldflugor, demoniska hyresgäster, koäktenskap, järvar i folkdräkt och Institutet för Hittepå och Moralpanik är satir. Drugnews och Accent är verkliga publikationer. Om deras journalister hyser Satan i pannloben har inte kunnat fastställas före publicering.
