Hoppa till innehåll
Bräcke toppar återigen statistiken över cannabis i avloppsvattnet. Kommunens svar är fler uppsökande insatser, mer samverkan och ett fortsatt fokus på att hitta användarna. Men efter tre år med samma resultat är det kanske dags att ställa en betydligt viktigare fråga: Fungerar strategin verkligen?
Bräcke har för tredje året i rad de högsta halterna av cannabis i avloppsvattnet.
Det borde egentligen inte vara den stora nyheten längre.
Den stora nyheten är att vi fortfarande reagerar precis likadant.
Fler uppsökande insatser. Mer samverkan mellan myndigheter. Fler tips till polisen. Större fokus på att hitta användarna.
Och sedan hoppas vi att nästa års mätning ska se annorlunda ut.
Det är lite som att stå och torka upp vatten från golvet samtidigt som det fortsätter droppa från taket. Visst, golvet blir tillfälligt torrare. Men ingen verkar särskilt intresserad av att ta reda på varför taket läcker.
Det är här jag tycker att debatten spårar ur.
Nästan allt handlar om hur vi ska hitta människor som använder cannabis.
Nästan ingenting handlar om varför de använder cannabis från första början.
Det är en ganska märklig prioritering.
För människor börjar sällan använda någon substans i ett vakuum. Bakom ett problematiskt bruk kan det finnas psykisk ohälsa, stress, sömnsvårigheter, trauma, ensamhet eller smärta. Andra använder cannabis rekreationellt utan att utveckla ett missbruk. Oavsett vilket är det svårt att förstå ett problem om man aldrig intresserar sig för orsakerna.
I stället verkar hela diskussionen börja när någon ska upptäckas.
Och där finns ett annat problem.
Politiker säger ofta att de vill minska missbruket. Samtidigt finns det människor som tvekar inför att söka hjälp eftersom de är rädda för konsekvenserna. De oroar sig för körkortet, för hur vårdkontakter kan påverka framtiden eller för hur socialtjänsten ska reagera om de har barn.
Om människor upplever att priset för att be om hjälp är högt är det inte särskilt konstigt att många väntar.
Då söker man inte hjälp när problemen är små.
Man söker hjälp när de blivit stora.
Om målet verkligen är att minska problematiskt cannabisbruk borde tröskeln till stöd vara så låg som möjligt. Hjälpen ska kännas trygg, inte skrämmande.
Det betyder inte att samhället ska blunda för narkotikaproblem.
Det betyder att vi måste våga fråga oss om vi lägger kraften där den gör mest nytta.
Efter tre år med samma resultat borde den frågan vara självklar.
Jag tvivlar inte på att människor inom socialtjänsten, vården eller polisen vill väl. Tvärtom. Där finns många engagerade människor som gör ett viktigt arbete varje dag.
Men goda intentioner är inte detsamma som goda resultat.
Om samma problem återkommer år efter år är det rimligt att stanna upp och fundera över om strategin behöver förändras.
Kanske är det dags att sluta behandla varje ny mätning som en signal om att vi måste leta ännu hårdare efter användarna.
Kanske borde den i stället få oss att fråga varför människor fortsätter använda cannabis trots alla satsningar som redan görs.
För om svaret på varje ny statistik är exakt samma åtgärder som förra året, ska vi kanske inte bli särskilt förvånade om statistiken ser likadan ut nästa år också.
Samma kommun.
Samma rubriker.
Samma löften om fler insatser.
Och samma förvåning över att ingenting verkar ha förändrats.
