Hoppa till innehåll
Hårdare och längre straff är ett mantra som mer och mer börjar eka från våra folkvalda politiker. Utöver sina egna åsikter så har Christian Engström sammanställt några av de intressantare frågetecknen från debattörer, typ som ”var ska vi ha alla fångar?”
Regeringen vill höja straffet för langning av små mängder narkotika så att det alltid ger minst sex månaders fängelse, istället för 14 dagar som är minimistraffet idag. En brukare/missbrukare som delar med sig av en joint till en kompis ska straffas med ett halvår bakom lås och bom på statens bekostnad. Istället för att låta polisen fokusera på det brutala samhällshotande gängvåldet, ska ännu mer av polisens och kriminalvårdens resurser gå till att straffa fredliga narkotikabrukare som inte skadar någon annan än på sin höjd sig själva.
Justitieminister Gunnar Strömmer (M) tror att hårdare straff för smålangare på något magiskt sätt ska strypa de kriminella gängens narkotikainkomster. Han är medveten om att det kommer slå mot brukare som inte har den minsta koppling till gängkriminalitet, men det tycker han bara är bra.
– Det mest effektiva sättet att få till stånd en riktig preventiv effekt på efterfrågan är att säkerställa att de som säljer knarket blir rejält jagade och rejält straffade. Då kommer också många fler som köper åka med i samma sväng, sa han i SVT Agenda.
Men han förklarade inte varför han tror att hårdare jakt på smålangare och brukare plötsligt ska slå mot gängen. Det är ju precis den politiken som vi har försökt med i flera decennier, medan gängen har växt sig allt starkare och blivit allt brutalare. Men enligt justitieministern kommer mer av samma strategi nu plötsligt leda till motsatt resultat. Det är han och regeringen ganska ensamma om att tro.
– Den svenska narkotikapolitiken är galen och de föreslagna straffskärpningarna kommer inte minska gängbrottsligheten, kommenterade narkotikaforskaren Björn Johnson i en debattartikel. Tvärtom är risken stor att straffskärpningarna blir direkt kontraproduktiva i kampen mot gängvåldet, skriver han:
Ju fler poliser som ägnar sig åt att lagföra personer för narkotikabruk, desto mindre resurser kommer polisen ha för att ingripa mot och förebygga verkligt allvarlig och potentiellt systemhotande brottslighet, dit gängskjutningarna onekligen hör.
Detta gäller i synnerhet om polisen ska börja prioritera ”partyknarkare” och andra personer med ett mer sporadiskt bruk av narkotika. Sådana personer är nämligen ganska väl spridda i den yngre befolkningen. De är inte alls lika lätta att spåra upp som de personer med allvarliga missbruksproblem som polisen brukar fokusera på, och som ofta begår andra brott för att finansiera sin narkotikakonsumtion.
Ett ökat fokus på ringa narkotikabrott och på ”partyknarkare” kommer att ta polisresurser i anspråk, resurser som hade kunnat användas på bättre sätt i polisverksamheten.
Debattörer från vänster till höger stämmer in i kritiken, precis som flera tunga remissinstanser redan har gjort.
I en krönika i Aftonbladet kallar Oisín Cantwell lagförslaget ”en prillig lagprodukt han (justitieministern) har ärvt från den förra regeringen”, och skriver:
Kriminalvården har närmast snyftande påpekat att fängelserna redan är överfulla och att det krävs 800 miljoner i tillskott för att klara detta, medan andra remissinstanser har påpekat att reformen slår mot mycket bredare grupper än bara de kriminella gäng som politiken vill ta krafttag mot.
Man kan tycka att justitieministern borde ha lyssnat på vad remissinstanserna säger, och dessutom redan vara insatt i situationen på landets fängelser. Men tydligen inte. Nu ska de redan överfulla fängelserna fyllas på med de allra minst farliga ”brottslingarna” som vi har, istället för att låta polisen fokusera på den systemhotande grova brottsligheten.
Debattören Rickard Lindroth stämmer in i kritiken med ett högerperspektiv hos Nyheter Idag:
Lagförslagen har uttryckligen som mål att minska gängens knarkinkomster. För att krossa gängen. Förslagen bedöms dock ha föga effekt, om ens någon. Kanske till och med motsatt. Likt vänsterblocket som ofta kritiserats för att bedriva symbolpolitik inom exempelvis klimatet har alltså högern nu börjat göra detsamma med narkotikan. Det verkar vara svårt att hålla sig borta från symbolpolitik.
Är man genuint intresserad av att besegra gängen genom att strypa deras inkomster finns ju en annan radikal lösning: legalisering.
Vad sägs om ett paradigmskifte på riktigt?
Den frågan får regeringen gärna svara på. Men först bör justitieministern kasta lagförslaget han ärvde av den förra regeringen i papperskorgen.
Läs debattartiklarna:
- Björn Johnson: Den svenska politiken mot narkotika är galen
- Oisín Cantwell: Agenda om narkotika var en bisarr upplevelse
- Rickard Lindroth: Knarket är högerregeringens symbolpolitik
Läs gärna också:
