Hoppa till innehåll
– Ju fler poliser som ägnar sig åt att lagföra personer för narkotikabruk, desto mindre resurser kommer polisen ha för att ingripa mot och förebygga verkligt allvarlig och potentiellt systemhotande brottslighet, dit gängskjutningarna kan räknas.
Det skrev narkotikaforskaren Björn Johnson för exakt två år sedan. Hans debattinlägg är minst lika relevant idag.
Den 20 februari 2023 skrev Björn Johnson:
Regeringen avser nu [våren 2023] att skärpa narkotikalagstiftningen på flera sätt, bland annat genom att all narkotikaförsäljning ska ge minst sex månaders fängelse (i stället för 14 dagar som fallet varit tidigare) och att förberedelse till narkotikaköp ska kriminaliseras. Detta är en logisk följd av de senaste årens debatt, då ”partyknarkare” och andra som köper narkotika pekats ut som ansvariga för det våld och de skjutningar som sker i gängmiljöerna.
Polisinsatser mot gatunivån, i synnerhet mot brukarna, är dock inget nytt i Sverige. Tvärtom har detta varit en av huvudstrategierna för den svenska narkotikapolitiken ända sedan slutet av 1970-talet, och det var för att vässa denna strategi som eget bruk av narkotika kriminaliserades 1988 och 1993 (då fängelse infördes i straffskalan).
Ta nu en titt på bilden nedan. Den beskriver utvecklingen av antalet lagföringar där narkotikabrott varit huvudbrott under perioden 1977-2021. Det är viktigt att veta att denna typ av statistik inte är någon bra indikation på narkotikaproblemets storlek. Narkotikabrott är ett spaningsbrott som upptäcks till följd av polisens insatser. Statistiken visar alltså framför allt vad polisen prioriterar och vilka insatser man genomför för att beivra olika typer av brott.
Ett par saker förtjänar att påpekas. För det första har polisen under lång tid, ända sedan skärpningen av kriminaliseringen av eget bruk 1993, ägnat allt mer tid och kraft åt att lagföra personer för just den typen av brott (de ringa brotten utgörs främst av lagföringar för eget bruk och innehav för eget bruk). För det andra finns det inget samband mellan antalet lagföringar för ringa narkotikabrott och antalet lagföringar för allvarligare narkotikabrottslighet; det verkar alltså inte som att kriminaliseringen av eget bruk gör att polisen blir bättre på att ingripa mot andra narkotikabrott.
Den kraftiga ökning av gängvåldet som skett under den senaste tioårsperioden har alltså skett TROTS att polisen riktat allt mer uppmärksamhet mot gatunivån och brukarna.
Enligt ett känt talesätt som felaktigt brukar tillskrivas Albert Einstein (det kommer eventuellt från tolvstegsrörelsen) sägs definitionen av galenskap vara att göra samma sak om och om igen och förvänta sig annorlunda resultat. I så fall är den svenska narkotikapolitiken verkligen galen.
Dessutom är den kontraproduktiv – ju fler poliser som ägnar sig åt att lagföra personer för narkotikabruk, desto mindre resurser kommer polisen ha för att ingripa mot och förebygga verkligt allvarlig och potentiellt systemhotande brottslighet, dit gängskjutningarna kan räknas. Detta gäller i synnerhet om polisen ska börja prioritera ”partyknarkare” – dessa är nämligen ganska väl spridda i den yngre befolkningen, och är inte alls lika lätta att spåra upp som personer med allvarliga missbruksproblem, som ofta begår andra brott för att finansiera sin narkotikakonsumtion.
Björn Johnson, professor i socialt arbete vid Lunds universitet
