Hoppa till innehåll
Regeringen ägnade större delen av sitt slutanförande åt att argumentera juridiskt för att flytta cannabis till förteckning III. På de avslutande sidorna gick den sedan hårt åt motståndarsidans vittnen – och använde samtidigt uttalanden från några av dem som stöd för att cannabis faktiskt har medicinsk användning. En forskare klarade sig däremot nästan helt undan kritiken. Hon arbetar för DEA.
Den amerikanska regeringens slutanförande för att flytta cannabis till förteckning III har nu lämnats in – och budskapet är ovanligt tydligt.
”Cannabis kan inte längre vara kvar i förteckning I”, skriver DEA:s jurister i den 50 sidor långa inlaga som skickades till förvaltningsdomaren Derek C. Julius den 17 augusti. Regeringen uppmanar honom att skyndsamt rekommendera en omklassificering.
Detta är regeringens sista argument innan Julius formulerar den rekommendation som ska vägleda DEA-chefen Terrance ”Terry” Cole inför det slutliga beslutet. Därmed har processen nått sin verkliga kärna.
Frågan är inte längre om cannabis har medicinsk användning. Den handlar i stället om vilka juridiska kriterier som ska användas för att bedöma den – och hur stor trovärdighet domaren ska tillmäta de olika vittnena.
High Times har följt processen sedan innan förhandlingarna började. Tidningen har tidigare rapporterat om hur deltagarsidan dominerades av motståndare till en omklassificering, hur justitiedepartementet ifrågasatte deras motiv och hur flera av deras egna vittnen lämnade uppgifter som snarare stärkte regeringens argument.
I slutanförandet gör regeringen nu detta till en central del av sin juridiska strategi.
Sex slutanföranden lämnades in
Sammanlagt kom sex inlagor in före tidsfristen den 17 augusti, vilket först rapporterades av Marijuana Moment.
Utöver regeringens slutanförande lämnade organisationen Smart Approaches to Marijuana in en gemensam skrivelse tillsammans med delstaterna Idaho, Indiana och Nebraska. Separata inlagor kom även från Tennessee Bureau of Investigation och National Drug and Alcohol Screening Association.
Organisationen DUID Victim Voices lämnade ett gemensamt yttrande tillsammans med smärtläkaren Kenneth Finn. Apotekaren Phillip Drum skickade dessutom in en egen skrivelse utan juridiskt ombud.
Domaren Derek C. Julius hade satt en gräns på 50 sidor per inlaga. Regeringen använde hela utrymmet.
På torsdagsmorgonen beslutade Julius även om rättelser i utskrifterna från förhandlingarna. Därmed skulle det fullständiga materialet kunna offentliggöras senast den 26 augusti.
Regeringen: Kraven för förteckning I är inte längre uppfyllda
Den enklaste delen av regeringens argument handlar om varför cannabis inte längre kan vara kvar i förteckning I.
En substans som placeras där ska enligt den federala lagstiftningen sakna accepterad medicinsk användning. Det amerikanska hälso- och socialdepartementet, HHS, kom däremot i sin utvärdering från 2023 fram till att cannabis har medicinsk användning inom tre områden:
- kronisk smärta,
- aptitlöshet som orsakas av ett medicinskt tillstånd,
- samt illamående och kräkningar i samband med cellgiftsbehandling.
För att cannabis inte längre ska uppfylla kraven för förteckning I räcker det att ett accepterat medicinskt användningsområde kan fastställas.
Regeringen hänvisar också till ett rättsligt utlåtande från justitiedepartementets Office of Legal Counsel från 2024. Där slås det fast att DEA ska tillmäta HHS vetenskapliga slutsatser stor betydelse och inte får börja om med en helt egen medicinsk bedömning.
Därtill lyfter regeringen omfattningen av den medicinska användningen. Fler än 30 000 behöriga vårdgivare kan rekommendera cannabis till över sex miljoner patienter i 43 amerikanska jurisdiktioner.
Enligt regeringens jurister talar detta även emot påståendet att cannabis inte skulle kunna användas på ett säkert sätt under medicinsk tillsyn.
Den svårare frågan är varför cannabis ska hamna i förteckning III
Att visa varför cannabis inte längre hör hemma i förteckning I är bara halva uppgiften. Regeringen måste också motivera varför förteckning III är rätt placering.
Därför ägnas en stor del av slutanförandet åt cannabisens missbrukspotential och risken för beroende. Resonemanget bygger främst på HHS jämförelser mellan cannabis och bland annat heroin, fentanyl, kokain och receptbelagda opioider.
Regeringens vittne, läkaren Corey Burchman, beskrev opioidabstinens som ”fruktansvärd”. Cannabisabstinens leder däremot sällan till att en person behöver läggas in på sjukhus, framhöll han.
Regeringens linje är alltså inte att cannabis saknar risker. Argumentet är att riskerna är mindre allvarliga än för flera andra substanser som omfattas av strängare federal kontroll och att cannabis därför passar bättre i förteckning III.
Processen gäller resten av cannabisplantan
Rapporteringen om den federala omklassificeringen har ofta skapat intrycket att frågan gäller en fullständig legalisering. Så är det inte.
Ett beslut i april hade redan som mål att flytta FDA-godkända cannabisprodukter och medicinsk cannabis från delstatligt licensierade verksamheter till förteckning III.
Den pågående processen gäller om även övrig cannabis ska få samma klassificering.
Regeringen vill att hela cannabisplantan ska flyttas till förteckning III. Men cannabis skulle fortfarande omfattas av den federala narkotikalagstiftningen även efter en sådan förändring.
En omklassificering skulle alltså inte innebära att cannabis legaliseras i hela USA. Den skulle däremot vara ett formellt erkännande av att den nuvarande placeringen – i den strängaste kategorin för substanser utan accepterad medicinsk användning – inte längre går att försvara.
Slutanförandets sista sidor
Redan före förhandlingarna beslutade domaren Derek C. Julius att frågan om vilka personer som skulle godtas som sakkunniga skulle avgöras skriftligt i efterhand. Regeringen tog vara på den möjligheten.
Från sidan 43 och framåt ägnas slutanförandets sista åtta sidor åt att granska motståndarsidans vittnen ett efter ett. Regeringens jurister beskriver dem som ”så kallade sakkunniga” och pekar ut flera olika skäl till att deras utsagor bör ges begränsad betydelse – eller helt lämnas utan avseende.
Vittnade utanför sina kunskapsområden
Enligt regeringen uttalade sig flera av vittnena om frågor som låg utanför deras egentliga expertis.
Psykiatern Deepak D’Souza vid Yale University hade kallats av delstaterna som sakkunnig inom fem olika områden. Under förhöret fick han även frågor om smärtbehandling, trots att han själv hade avgränsat sin expertis på ett sätt som enligt regeringen inte omfattade detta område.
Regeringen menar därför att hans uttalanden om smärtbehandling inte bör behandlas som sakkunnigutlåtanden.
Svarade på frågor som processen inte handlar om
Andra vittnen kritiseras för att i praktiken ha argumenterat mot något helt annat än det förslag som domstolen ska bedöma.
Vittnen med erfarenhet av drogtester på arbetsplatser beskrev tänkbara framtida problem. En delstatlig utredare talade om ”avreglering” och ”legalisering”, trots att den aktuella processen inte skulle leda till något av detta.
Även sheriffen i Humboldt County, William Honsal, får kritik. Enligt slutanförandet hade delstaterna inte anmält honom som sakkunnig på korrekt sätt. Han ska dessutom ha medgett att han saknar någon betydande koppling till Nebraska, Idaho eller Indiana – de tre delstater som kallade honom som vittne.
Regeringens invändning är alltså inte enbart att vittnenas slutsatser är felaktiga. Den hävdar att delar av deras utsagor saknar relevans för den fråga som faktiskt ska avgöras.
Anklagas för att ha brutit mot domstolens instruktioner
Den allvarligaste kritiken får ett eget avsnitt.
Enligt regeringens inlaga bröt Ed Wood från DUID Victim Voices och smärtläkaren Kenneth Finn mot domstolens instruktioner om att vittnen inte skulle ta del av tidigare vittnesmål innan de själva hördes.
Båda ska ha medgett att de läst utskrifter från tidigare förhör innan de intog vittnesplatsen.
Regeringen hävdar därför att deras utsagor har påverkats på ett sätt som inte går att reparera och att de bör ges ”liten eller ingen betydelse”. I slutanförandet hänvisar juristerna till de sidor i förhandlingsprotokollet där medgivandena ska finnas.
Detta är än så länge regeringens beskrivning av ett material som allmänheten ännu inte har kunnat granska i sin helhet. Det förändras när det fullständiga förhandlingsprotokollet offentliggörs.
Motståndare öppnade själv för en omklassificering
Apotekaren Phillip Drum, som företrädde sig själv, intog en annan position. Han hävdade att det saknas vetenskapliga belägg och medicinska användningsområden för växtbaserad cannabis.
Regeringen påpekar dock att hans bedömning av cannabis vid kakexi – ett allvarligt tillstånd med kraftig vikt- och muskelförlust – och cancersmärta byggde på hans personliga erfarenheter av endast två patienter.
Men det mest anmärkningsvärda kom därefter.
Drum sade att förteckning II möjligen skulle vara en mer lämplig placering för cannabis, bland annat med hänvisning till hur snabbt substanserna tas upp i kroppen.
Förteckning II innebär hårdare kontroll än förteckning III. Men det är fortfarande inte förteckning I.
Därmed sade en person som deltog i processen för att motsätta sig regeringens förslag, under ed, att cannabis borde placeras någon annanstans än i den kategori där den befinner sig i dag.
Ett personligt vittnesmål bemöttes med respekt
På ett ställe intar regeringen en betydligt mjukare ton.
Laura Stack vittnade om förlusten av sin son. I slutanförandet skriver regeringen att den erkänner den personliga tyngden i hennes berättelse och uttrycker sin uppskattning för att hon vittnade.
Därefter återgår juristerna till den juridiska argumentationen.
Motståndarnas vittnen användes som stöd för regeringen
Det kanske mest slående är att regeringen först ber domaren att ifrågasätta flera av motståndarsidans vittnen – och därefter använder delar av deras utsagor som stöd för sin egen linje.
Enligt slutanförandet stöds regeringens position av vittnen från båda sidor.
Bertha Madras vid Harvard University, ett av Smart Approaches to Marijuanas mest profilerade sakkunnigvittnen, uppgav enligt inlagan att det finns vetenskapliga belägg för att cannabis kan ha effekt vid neuropatisk smärta. Hon ansåg visserligen att forskningsstödet var svagt, men medgav samtidigt att belägg existerar.
I hennes eget presentationsmaterial nämndes dessutom möjliga fördelar vid avmagringssyndrom, nedsatt aptit och smärta hos cancerpatienter samt vid svårt illamående.
Deepak D’Souza beskrev i sin tur en studie där ett standardiserat cannabisextrakt gav bättre smärtlindring än placebo.
Det innebär att vittnen som kallats för att motsätta sig en omklassificering samtidigt lämnade uppgifter som undergräver det viktigaste kriteriet för cannabisens nuvarande placering: påståendet att substansen helt saknar accepterad medicinsk användning.
Om Finns vittnesmål godtas vill regeringen använda det
Behandlingen av Kenneth Finns vittnesmål är ett av slutanförandets tydligaste juridiska grepp.
Regeringen anser i första hand att hans utsaga inte bör tillmätas någon betydelse, eftersom han ska ha tagit del av tidigare vittnesmål i strid med domstolens instruktioner.
Men juristerna förbereder samtidigt en reservlinje.
I en fotnot skriver de att om domstolen ändå väljer att beakta Finns uppgifter bör den också väga in att han själv har rekommenderat cannabis till sina smärtpatienter och att han tror att behandlingen sannolikt har en medicinsk effekt.
Strategin är tydlig: bortse från hans vittnesmål. Om domaren inte gör det, använd de delar som talar för regeringens ståndpunkt.
Regeringen sammanfattar sin kritik mot motståndarsidan på följande sätt:
”Den bevisning som motståndarsidan har lagt fram handlar i grunden endast om att cannabis i förteckning III skulle skapa svårigheter för arbetsgivare och rättsvårdande myndigheter – precis som alla andra kontrollerade substanser i förteckningarna II–V.”
Vittnet som regeringen lämnade i fred
Luli Akinfiresoye är farmakolog vid DEA:s avdelning för utvärdering av droger och kemiska substanser. Hon är dessutom en av författarna bakom myndighetens egen vetenskapliga granskning av cannabis.
Smart Approaches to Marijuana, SAM, kallade henne som vittne – och hennes utsaga blev ett viktigt stöd för motståndarsidan.
I den gemensamma inlagan från SAM och delstaterna hänvisas det till Akinfiresoyes vittnesmål 25 gånger. Hennes uppgifter används för att argumentera för att cannabis inte klarar det femdelade test för accepterad medicinsk användning som DEA tillämpade under flera decennier.
Bland annat uppgav hon att det saknades tydliga data som stödjer användning av cannabis vid kronisk smärta.
Det enda vittnet som inte utsattes för en trovärdighetsattack
Cannabis Business Times, som var först med att rapportera om regeringens strategi att ifrågasätta motståndarsidans vittnen, beskrev Akinfiresoye som den enda person vars trovärdighet inte angreps.
Men regeringens slutanförande är på sätt och vis ännu märkligare än så.
I den 50 sidor långa inlagan förekommer Akinfiresoye endast en gång. Då används hennes uppgifter som stöd för regeringens egen slutsats att cannabis saknar en enhetlig och reproducerbar kemisk sammansättning.
På de åtta avslutande sidor där regeringen går igenom och kritiserar de övriga vittnena nämns hon inte alls.
Hennes vetenskapliga slutsats bemöts visserligen – men inte genom att regeringen försöker motbevisa själva forskningen.
Regeringen byter juridiskt test
Regeringens svar är i stället att justitiedepartementets Office of Legal Counsel, OLC, redan har bedömt DEA:s tidigare femdelade test som otillåtet snävt.
Enligt OLC är den nyare prövningen i två delar juridiskt tillräcklig. Regeringen menar därför att ett vittne som fortfarande använder det gamla femdelade testet tillämpar en standard som inte längre är avgörande.
Det är en viktig skillnad.
Regeringen säger inte att Akinfiresoyes vetenskapliga bedömning är felaktig. Den ber i stället domaren att slå fast att hennes slutsats bygger på ett juridiskt test som inte längre ska användas.
Tvisten handlar därmed inte enbart om vad forskningen visar. Den handlar också om vilken forskning som får betydelse när den juridiska frågan ska avgöras.
Olika strategi mot den egna forskaren
Mot sheriffen, apotekaren, trafikorganisationens företrädare och Harvards beroendeforskare angriper regeringen vittnenas trovärdighet, kompetens eller relevans.
När motargumentet kommer från en forskare som arbetar inom DEA väljer juristerna en annan väg.
De ifrågasätter inte hennes meriter. De försöker inte visa att hon uttalat sig utanför sitt kunskapsområde. De anklagar henne inte heller för att ha missförstått forskningen.
I stället hävdar de att frågan hon besvarade inte längre är den fråga som avgör cannabisens klassificering.
Det är svårt att bortse från skillnaden. När regeringen möter vittnen utifrån angriper den deras utsagor. När den möter den egna myndighetens forskare flyttar den själva spelplanen.
Domstolen rättade hennes namn
I beslutet som Julius undertecknade på torsdagsmorgonen finns även en mindre men talande detalj.
Under den tionde förhandlingsdagen skrevs Akinfiresoyes efternamn felaktigt som ”Akinfire-Soye” i det officiella protokollet.
Den uppgiften har nu rättats av domstolen.
Motståndarsidans argument
Även motståndarnas slutanföranden är värda att granska – inte minst vilka som står bakom dem.
Den gemensamma inlagan från Smart Approaches to Marijuana, SAM, och delstaterna undertecknades av Patrick Philbin. Han var tidigare biträdande juridisk rådgivare i Vita huset under Donald Trump och arbetar i dag på Torridon Law, advokatbyrån som grundades av den tidigare justitieministern William Barr.
Inlagan inleds med att framhålla att den federala regeringen har övervägt en omklassificering av cannabis vid minst nio tidigare tillfällen, senast 2016, men avvisat förändringen varje gång.
Enligt motståndarsidan har problemen med missbruk och psykisk ohälsa dessutom blivit värre sedan den senaste prövningen. Därför anser man att utvecklingen inte ger regeringen anledning att mildra klassificeringen.
Den skarpaste formuleringen finns i en av avsnittsrubrikerna. Där beskrivs den nya tvådelade bedömningsmodellen som ett test som ”hittades på för den här processen”.
Slutsatsen är att regeringen inte har uppfyllt sin bevisbörda och att cannabis därför ska ligga kvar i förteckning I.
Tennessee angriper själva förfarandet
Utredarna vid Tennessee Bureau of Investigation, TBI, ägnar betydligt mindre uppmärksamhet åt den vetenskapliga frågan.
I stället riktar de in sig på hur processen har genomförts.
Deras argument bygger på att USA:s justitieminister sedan länge har delegerat befogenheten att fatta beslut om narkotikaklassificering till DEA:s chef. Trots detta var det justitieministern som själv lade fram förslaget om att omklassificera cannabis.
Enligt TBI räcker detta för att förslaget ska betraktas som bristfälligt och underkännas.
”Redan detta är tillräckligt för att slå fast att förslaget är felaktigt och låta cannabis vara kvar i förteckning I”, skriver myndigheten.
Det är med andra ord ett försök att stoppa omklassificeringen på formella grunder, oberoende av vad den medicinska forskningen visar.
Drogtester på arbetsplatser kan påverkas
National Drug and Alcohol Screening Association, NDASA, fokuserar på vilka konsekvenser en omklassificering skulle kunna få för federala drogtester.
Organisationens inlaga går igenom systemets historia, från Ronald Reagans presidentorder 1986 till den dödliga tågolyckan i Conrail året därpå. Därifrån bygger organisationen upp sitt huvudsakliga argument.
Det federala regelverket för drogtester definierar i dag olagliga droger genom hänvisningar till substanser i förteckningarna I och II. Om cannabis flyttas till förteckning III kan den juridiska grunden för delar av USA:s transportdepartements testprogram därför försvagas eller behöva skrivas om.
Ett av organisationens vittnen beskrev transportdepartementets system som världens största program för drogtester.
NDASA varnar alltså inte främst för att cannabis skulle få ett erkänd medicinsk användning. Organisationens oro gäller i stället att en omklassificering kan få följder för arbetsplatser, trafiksäkerhet och möjligheten att fortsätta testa personal inom transportsektorn enligt dagens regler.
Hänvisar till unga som har dött
Den gemensamma inlagan från DUID Victim Voices och Kenneth Finn avslutas i en betydligt mer personlig ton.
De hänvisar till en minneslista över unga människor som har avlidit och anklagar DEA för att under lång tid ha misslyckats med att agera.
Argumentationen riktar sig därmed både mot själva omklassificeringen och mot vad organisationen ser som en mer omfattande institutionell passivitet inför cannabisrelaterade risker.
Det är ett känslomässigt argument som skiljer sig tydligt från regeringens juridiska resonemang om medicinsk användning, missbrukspotential och beroenderisk.
Drum: Cannabis är inte ett läkemedel
Apotekaren Phillip Drum, som lämnade in sin skrivelse utan juridiskt ombud, öppnar med ett kategoriskt påstående: växtbaserad cannabis är inte ett läkemedel.
Han beskriver dessutom två av cannabisbranschens centrala påståenden som bedrägliga och numrerar dem som ”vilseledande påstående ett” och ”vilseledande påstående två”.
Samtidigt hade Drum under förhandlingen öppnat för att cannabis möjligen borde placeras i förteckning II.
Det blottlägger en central motsättning i motståndarsidans argumentation. Flera deltagare motsätter sig regeringens förslag att flytta cannabis till förteckning III, men deras egna resonemang ger samtidigt stöd åt slutsatsen att den nuvarande placeringen i förteckning I inte längre är hållbar.
Vad händer nu?
Processen närmar sig sitt slut. På torsdagsmorgonen utfärdade domaren Derek C. Julius ett 13 sidor långt beslut med rättelser i utskrifterna från förhandlingens samtliga elva dagar.
Den fullständigt korrigerade versionen ska publiceras på DEA:s webbplats senast den 26 augusti, med ändringarna markerade i rött.
Sex parter lämnade in förslag på rättelser. National Drug and Alcohol Screening Association, NDASA, gjorde det inte.
En stor del handlar om vanliga korrigeringar: felstavade namn, uttalanden som tillskrivits fel person och ett stort antal repliker från den fjärde förhandlingsdagen som hade registrerats på fel regeringsjurist.
Men vissa ändringar påverkar själva innebörden.
På den första förhandlingsdagen ändras en formulering från ”det finns föroreningar” till ”det finns inga föroreningar”. På den åttonde dagen ersätts ”olagligt” med ”lagligt”, och på den tionde ändras ”ökning” till ”minskning”.
Under en del av den första förhandlingsdagen hade protokollföraren dessutom skrivit ”DUID” när det egentligen sades ”Touhy” – benämningen på de federala regler som styr när statsanställda får vittna eller lämna ut information i rättsprocesser.
Det är små ord med potentiellt stor betydelse. Därför måste protokollet bli korrekt innan domaren kan formulera sin rekommendation.
Ingen tidsgräns för domarens rekommendation
När det korrigerade materialet har publicerats ska Julius ta fram sitt rekommenderade beslut.
Enligt de federala reglerna ska detta göras ”så snart som det är praktiskt möjligt”. Någon fast tidsgräns finns däremot inte.
Efter att rekommendationen har delgivits får parterna 20 dagar på sig att lämna invändningar. Hela materialet kan därefter överlämnas till DEA-chefen Terrance Cole tidigast 25 dagar efter delgivningen.
Inte heller Cole har någon bestämd tidsfrist för sitt slutliga beslut.
Det innebär att processen formellt går mot sitt avgörande, men att det fortfarande är oklart när ett besked faktiskt kommer.
Samtidigt behandlar den federala appellationsdomstolen i Washington, D.C. fortfarande en begäran om att stoppa beslutet från april. Ett avgörande där skulle snabbt kunna förändra förutsättningarna för hela processen.
Tvisten avgörs av vilket juridiskt test som gäller
En fotnot i regeringens slutanförande pekar ut den fråga som sannolikt blir helt avgörande.
Julius har separat bett parterna att redogöra för vilken bindande betydelse yttrandet från justitiedepartementets Office of Legal Counsel, OLC, ska ha.
Det var detta yttrande som godkände den nyare bedömningen i två delar och förkastade DEA:s tidigare femdelade test som alltför snävt.
Domaren har därmed själv ringat in processens kärna.
Om den tvådelade modellen gäller får regeringens argument stor tyngd. Då räcker den omfattande medicinska användningen, de miljontals patienterna och HHS slutsatser för att visa att cannabis inte längre uppfyller kriterierna för förteckning I.
Om det äldre femdelade testet fortfarande anses giltigt får motståndarsidan ett betydligt starkare läge. Då kommer den tyngsta vetenskapliga invändningen mot en omklassificering från en farmakolog som arbetar inom DEA och har varit med och skrivit myndighetens egen vetenskapliga granskning.
Regeringen angrep vittnena – men undvek sin egen forskare
Regeringen använde slutanförandets sista åtta sidor till att ifrågasätta motståndarsidans vittnen. Deras kompetens, relevans, metoder och agerande under processen granskades i detalj.
Den egna forskaren behandlades på ett helt annat sätt.
Luli Akinfiresoye nämndes bara en gång i den 50 sidor långa inlagan, och då för att stödja en av regeringens egna slutsatser. Hennes vetenskapliga invändningar bemöttes inte direkt.
I stället bytte regeringen ut frågan.
Argumentet blev inte att hennes vetenskap var felaktig, utan att det juridiska test hon använde inte längre ska avgöra saken.
Där står processen nu. Om domaren accepterar regeringens juridiska modell talar mycket för en rekommendation om förteckning III. Om han anser att DEA:s äldre test fortfarande gäller kan den starkaste invändningen komma inifrån myndigheten själv.
Regeringen ägnade sina sista åtta sidor åt att plocka isär motståndarnas vittnen. Den egna forskaren fick en enda hänvisning – och ett snabbt ämnesbyte.
Hon arbetar i samma myndighet.
Källa:
High Times (2026). “Marijuana Can No Longer Remain in Schedule I”: Inside the Government’s Final Case for Rescheduling Weed—and the Witnesses It Tore Apart. Publicerad den 20 augusti 2026. Tillgänglig på: High Times (hämtad 21 augusti 2026).Formulärets överkant
