Hoppa till innehåll
Amber Senter var med och grundade Supernova Women, organisationen som bidrog till att utforma USA:s första sociala rättviseprogram inom cannabisbranschen. Tio år senare menar hon att de licenser som var tänkta att reparera skadorna från narkotikakriget i stället ledde svarta entreprenörer in i den dyraste delen av industrin – med lägst marginaler och sämst förutsättningar att överleva.
– Det krävs omkring två miljoner dollar för att öppna en cannabisbutik. Har du 50 000 dollar kan du däremot tillverka en THC-dryck, säger hon.
OAKLAND, Kalifornien — År 2015, när Kaliforniens cannabisindustri förberedde sig för en fullständig legalisering, reste Amber Senter runt i delstaten för att etablera nya kunder åt ett företag som tillverkade cannabisinfuserade livsmedel. Under sex månader hjälpte hon företaget att expandera sin distribution från tre till 50 dispensärer. Arbetet innebar att hon besökte över 100 butiker, presenterade produkterna för inköpare, träffade chefer och pratade med ägare.
Cannabisbranschen i Kalifornien blomstrade, och efter att ha fått en bred inblick i vilka som drev verksamheterna började hon se ett tydligt mönster.
– Det fanns många svarta och latinamerikanska personer som arbetade som säkerhetsvakter, berättar hon. Man såg även en del svarta och latinamerikanska budtenders. Men när jag kom till inköparna fanns det inga. När jag träffade cheferna och ägarna fanns det inga.
Som svart kvinna blev det för henne tydligt att legaliseringen höll på att skapa en formell marknad ovanpå de samhällen som under lång tid burit riskerna med förbudspolitiken, men som i stor utsträckning saknade ägande i den nya industrin. Det var en del av en bredare samhällsförändring där kommersialiseringen av gemensamma resurser omvandlade en långvarig omsorgsbaserad ekonomi till en mer lukrativ, kapitalistisk och konsumtionsdriven modell.
Nästan ett decennium senare är Senter en av de mest framträdande arkitekterna bakom cannabisbranschens sociala rättvisepolitik, och hennes syn på vad som har hänt inom industrin sedan dess är ovärderlig.
Från patient till politisk påverkare
Senter växte upp i Chicago och bodde senare i Atlanta, där hon började använda cannabis för att hantera en smärtsam autoimmun sjukdom. Den lindring hon upplevde utvecklades med tiden till ett engagemang för cannabisfrågor. I slutet av 2000-talet var hon aktiv inom Peachtree NORML och skrev offentligt om tillgång till cannabis och konsekvenserna av förbudspolitiken.
I februari 2014 flyttade hon till Kalifornien för att få bättre tillgång till medicinsk cannabis. Vid den tiden hade delstaten, genom det relativt löst reglerade system som följde på Proposition 215, tusentals dispensärer som verkade i en juridisk gråzon. En kultur präglad av ömsesidigt stöd var en viktig del av patienternas vardag.
Som Senter själv beskriver det:
– Folk gav mig produkter utan att ta betalt. Information fanns överallt. Människor var villiga att hjälpa till.
När Kalifornien senare började införa ett mer omfattande regelverk förändrades förutsättningarna. Kapitalkraven ökade, kostnaderna för att följa reglerna steg och riskkapital strömmade in i branschen – åtminstone under de första guldåren. Samtidigt fick medicinska cannabisprodukter allt mindre utrymme på butikshyllorna när mer påkostade produkter för vuxenbruk tog över.
De ekonomiska hindren
När Senter arbetade för ett företag som hjälpte sökande att få medicinska cannabislicenser i Maryland fick hon på nära håll se vilka ekonomiska krav legaliseringen innebar.
De som ansökte om licens stod inför en statlig ansökningsavgift på 60 000 dollar. Konsulttjänster för att färdigställa ansökningarna kostade ofta ytterligare 60 000 dollar. Dessutom behövde blivande verksamhetsutövare kunna visa upp betydande likvida tillgångar – ofta minst en miljon dollar – för att bevisa att de hade ekonomisk kapacitet att driva verksamheten.
Marylands befolkning består till ungefär en tredjedel av svarta invånare. Trots det var majoriteten av de sökande som Senter mötte vita.
För Senter blev det återigen tydligt hur inträdeskraven missgynnade vissa grupper. De höga ekonomiska trösklarna gjorde det betydligt svårare för människor utan stora ekonomiska resurser att ta sig in på marknaden, något hon ansåg slog särskilt hårt mot både svarta entreprenörer och kvinnor.
Senter började därför diskutera utvecklingen med Nina Parks – en annan framstående cannabisaktivist som då fanns med på High Times lista över de 100 mest inflytelserika personerna inom cannabisbranschen – samt Sunshine Lencho. Tillsammans funderade de över hur samma mekanismer skulle kunna påverka Oakland när Kalifornien införde legalisering för vuxenbruk.
Till slut bestämde de sig för att försöka göra något åt saken.
Det första sociala rättviseprogrammet tar form
I början av 2016 grundade trion Supernova Women, en organisation med målet att säkerställa att svarta och latinamerikanska samhällen fick en meningsfull möjlighet att ta del av den lagliga cannabisekonomin. De organiserade lokala möten, vittnade vid kommunfullmäktiges sammanträden och arbetade direkt med beslutsfattare.
Deras arbete bidrog till att forma det som blev Oaklands Social Equity Program, som lanserades 2017 och allmänt betraktas som det första programmet av sitt slag i USA.
Programmets uttalade syfte var att ge personer som drabbats av narkotikakriget en möjlighet att delta i den reglerade cannabisindustrin.
Men förväntningarna var höga, och enligt Senter missförstod många vad programmet faktiskt var tänkt att åstadkomma.
– När vi pratar om social rättvisa framställs det ofta som att man ska rätta till de fel som begicks under narkotikakriget, säger hon. Oakland definierar det i stället som att ge människor som skadats av narkotikakriget en möjlighet att delta i den lagliga cannabisindustrin.
I praktiken innebar programmet bland annat avgiftsbefrielser, skattesänkningar, räntefria lån, tekniskt stöd och senare även olika former av bidrag.
Däremot fanns aldrig mer omfattande former av upprättelse med i planen – sådant som skulle kunna kompensera för de långsiktiga strukturella skador som många samhällen utsatts för under årtionden av hård narkotikapolitik. Det kunde handla om större investeringar i lokalsamhällen, återställande av förlorade bostadstillgångar eller direkt ekonomisk kompensation för beslagtagna tillgångar, psykisk ohälsa och splittrade familjer.
Sådana åtgärder var aldrig en del av det kommunala ramverket.
Skillnaden mellan vad många förväntade sig och vad programmet faktiskt var utformat för att leverera har sedan dess präglat en stor del av den nationella debatten om social rättvisa inom cannabisindustrin.
Tidiga konflikter och förändringar i systemet
Oaklands program var det första sociala rättviseprogrammet inom cannabisindustrin i USA:s historia. Det var ett betydande genombrott, men som med alla pionjärprojekt uppstod också problem längs vägen.
En av de första modellerna krävde att företag som inte omfattades av sociala rättviseåtgärder skulle fungera som så kallade inkubatorer för rättviseentreprenörer. I praktiken innebar det att de skulle hjälpa dessa företag att etablera sig och samtidigt stå för en del av kostnaderna.
Modellen skapade snabbt motsättningar. Privata företag förväntades bära en del av kostnaden för en offentlig politisk satsning och hjälpa andra verksamheter att komma in på marknaden.
Operatörer utanför programmet argumenterade för att ansvaret för att reparera skadorna från narkotikakriget borde ligga hos staten, inte hos enskilda företag. Mindre aktörer menade dessutom att de helt enkelt saknade de ekonomiska resurser som krävdes för att delta.
Som svar på kritiken justerade Oakland programmet. Staden började finansiera gemensamma produktionsanläggningar och beviljade bidrag för inköp av fastigheter.
År 2020 tilldelades Senter ett bidrag på 250 000 dollar för att driva ett pilotprojekt med ett gemensamt produktionskök. Senare säkrade hon ytterligare två miljoner dollar i finansiering för att köpa och bygga om en tidigare anläggning för tillverkning av cannabisprodukter i East Oakland till en fullskalig inkubator för sociala rättviseföretag.
Anläggningen drivs i dag av Oakland Equity Collective och används fortfarande av företag som omfattas av programmets rättviseinsatser.
Projektet visar att kommunala satsningar kan sänka trösklarna inom kapitalkrävande delar av cannabisindustrin, såsom produktion och tillverkning. Samtidigt illustrerar det begränsningarna för lokala program som verkar på en marknad där konsolidering och hård konkurrens i allt större utsträckning präglar utvecklingen.
En ny syn på vägen in i branschen
Senter menar att många sociala rättviseprogram har styrt sökande mot den minst fördelaktiga delen av cannabisindustrin: detaljhandeln och dispensärerna.
Att driva en dispensär innebär höga skatter, omfattande regulatoriska krav och betydande personalkostnader. Branschanalytiker beskriver ofta detaljhandeln som en av de delar av den reglerade marknaden som har lägst marginaler. Senter såg både möjligheterna och begränsningarna.
– Du behöver två miljoner dollar för att öppna en dispensär. Har du 50 000 dollar kan du tillverka en THC-dryck.
I dag producerar hon själv hampabaserade THC-drycker genom kontraktstillverkare, vilket gör att hon slipper de stora investeringar som krävs för att äga och driva egna produktionsanläggningar.
Om federala och delstatliga regler även fortsättningsvis tillåter försäljning av lågdosprodukter med THC i spritbutiker och andra detaljhandelskanaler tror hon att detta segment kan erbjuda betydligt lägre inträdesbarriärer och större möjligheter till bred distribution.
Enligt Senter måste sociala rättviseprogram kontinuerligt utvärdera marknadens utveckling och hjälpa deltagarna att hitta affärsområden som faktiskt är ekonomiskt hållbara, i stället för att reflexmässigt styra dem mot detaljhandelslicenser bara för att den delen av branschen är mest välkänd.
Läs originalartikeln här!
