Hoppa till innehåll
I Indiana var de substanser som nästan förstörde mitt liv helt lagliga. Läkare administrerade dem via dropp medan jag låg i en sjukhussäng: morfin, fentanyl, Dilaudid.
Jag jagade inget rus. Jag var patient – och jag litade på systemet.
Mellan 2014 och 2019 blev mitt liv en ständig karusell av sjukhusinläggningar. Jag kom in sjuk och med svåra smärtor, stabiliserades med starka opioider, började känna mig normal igen – och skrevs till slut ut. Under en period verkade allt fungera. Sedan gick något fel, och jag var tillbaka där jag började: ännu en ambulansfärd, ännu en sjukhussäng, ännu ett dropp med samma läkemedel.
Då ifrågasatte jag ingenting. Jag trodde att sjukhuset hjälpte mig. Ingen förklarade hur ett beroende kan växa fram i det tysta, under ytan. Jag trodde bara att jag led av en sjukdom som hela tiden kom tillbaka.
I dag framstår mönstret som uppenbart.
Då gjorde det inte det.
När mönstret blev tydligt
Opioidcykeln gör sällan entré med buller och bång. Den växer fram långsamt – tills en dag då du inser att hela ditt liv kretsar kring den.
Under de åren såg jag hur opioidkrisen tog människor omkring mig. Vänner, familjemedlemmar, en svåger, kusiner, min bästa väns son. Vissa överdoserade. Andra försvann bara ur sina liv, som de en gång hade levt dem. Jag trodde aldrig att min historia hörde hemma i samma kategori. Jag köpte inga droger på gatan. Jag jagade inget rus. Jag var patient.
Men 2019 var jag trött på ett sätt som sömn inte kunde lösa. Det var då jag började ifrågasätta mönstret – inte bara sjukdomen, utan hela cykeln. Vid det laget hade både kroppen och psyket hunnit ikapp mig. Det fanns nätter då tyngden av allt kändes outhärdlig.
En eftermiddag satt jag hemma, överväldigad, och grät mer än jag kan minnas att jag någonsin gjort. Min barnbarnsdotter Melody var runt två och ett halvt år. Hon förstod inte beroende, sjukhus eller rädsla. Hon såg bara sin morfar som grät.
Hon gick fram, klättrade upp i mitt knä och satt där tyst tills hon somnade.
I det ögonblicket slog en tanke ner som stoppade allt: hur skulle jag kunna lämna henne?
Hon sa ingenting. Det behövdes inte.
Det var där jag tvingades möta det jag försökt undvika. Om inget förändrades skulle den här cykeln till slut ta mitt liv.
Det olagliga alternativet
Kort därefter kom cannabis in i mitt liv. I Indiana var cannabis fortfarande olagligt. Bara innehav kunde få rättsliga konsekvenser. Samtidigt hade jag i åratal lagligt fått några av de starkaste opioiderna som finns – direkt från sjukhus.
Den motsägelsen gick inte ihop.
Jag närmade mig ändå cannabis med försiktighet. Jag försökte inte göra ett statement eller jaga ett rus. Jag letade efter ett sätt att stabilisera mitt liv och ta mig ur en cykel som präglat sex år av det. Sakta började saker förändras.
Min sömn förbättrades. Min ångest lättade. Kroppen och sinnet började hitta ett lugn jag inte känt på länge. Framför allt avtog karusellen av sjukhusinläggningar – och stannade till slut helt. Cannabis raderade inte det som varit, och det var ingen mirakelkur. Men det gav mig något jag saknat i åratal: en väg framåt.
De läkemedel jag litade på var lagliga. Växten som hjälpte mig var det inte.
Första gången jag provade cannabis var odramatisk. Ingen fest, inget uppror. Det var tyst. Vid det laget hade jag i åratal behandlats med läkemedel som bar på allvarliga risker – allt under medicinsk övervakning. Ändå var det växten framför mig som betraktades som farlig.
Jag gjorde det på det enda sätt jag visste – försiktigt. Inte för att bli hög. Inte för att bevisa något. Bara för att se om det kunde hjälpa mig att stå stadigt nog för att kliva av den cykel jag fastnat i.
När jag ser tillbaka förändrade det inte allt över en natt.
Men det förändrade riktningen på mitt liv.
Samtalet vi fortfarande undviker
I dag är Indiana omringat av delstater som har rört sig mot legalisering eller medicinska cannabisprogram – Michigan, Illinois, Ohio och till och med Kentucky – samtidigt som man själv fortsätter behandla växten som om den nationella debatten aldrig förändrats.
Samtidigt har opioidkrisen inte försvunnit. Det finns ingen enkel lösning på beroende. Vägen ut är komplex och djupt personlig. Men att ignorera verktyg som kan hjälpa människor att minska skador löser ingenting heller. Jag säger inte att cannabis är svaret för alla. Det jag vet är enklare än så.
I flera år litade jag på ett system som gång på gång drog tillbaka mig in i samma cykel. Det som till slut hjälpte mig att ta mig ur den var något som min delstat fortfarande klassar som olagligt. I dag lever jag fortfarande. Många av de människor jag kände under de åren gör det inte.
Jag får fortfarande hålla mitt barnbarn i famnen.
Det räcker som anledning att börja föra ett mer ärligt samtal.
Läs originalartikeln här!
