Hoppa till innehåll
Under flera månader har de mest högljudda motståndarna till en omklassificering av cannabis hävdat att reformen främst handlar om att fylla storföretagens kassor. Men i en inlaga som lämnades in den 2 juli försvarar det amerikanska justitiedepartementet reformen – och vänder argumentet mot motståndarna. Enligt departementet är det i själva verket de två organisationer som försöker stoppa omklassificeringen som försvarar egna kommersiella intressen, något som USA:s narkotikalagstiftning aldrig var avsedd att skydda.
Ett av de vanligaste argumenten mot en cannabisreform har alltid handlat om pengar. Enligt motståndarna är det ekonomiska intressen – inte vetenskap – som driver legaliseringsförespråkarna, och forskningen används bara som ett sätt att sälja in budskapet.
Men i en inlaga som lämnades in till appellationsdomstolen i Washington D.C. den 2 juli vänder det amerikanska justitiedepartementet på resonemanget. Departementet menar att de skador som motståndarsidan påstår sig lida i själva verket handlar om kommersiella intressen – intressen som den federala narkotikalagen, Controlled Substances Act (CSA), aldrig var avsedd att skydda. De två organisationer som begärt att domstolen ska stoppa omklassificeringen av cannabis försöker enligt DOJ i själva verket skydda sina egna intäkter.
De två organisationerna bakom begäran är en branschorganisation för drogtester samt läkemedelsbolaget MMJ International Holdings, som ännu inte har lanserat någon produkt på marknaden. I sin inlaga skriver justitiedepartementet att båda organisationerna ”åberopar ekonomiska intressen som gynnas av att all cannabis fortsatt klassificeras i Schedule I”. Enligt regeringen visar deras egna skriftliga vittnesmål dessutom att deras begäran om ett tillfälligt stopp saknar grund.
Bakgrunden är att USA:s tillförordnade justitieminister Todd Blanche i april beslutade att FDA-godkända cannabisläkemedel och medicinsk cannabis som godkänts enligt delstatslagstiftning ska flyttas från Schedule I till Schedule III. En koalition bestående av förbudsorganisationer, aktörer inom drogtestning, två delstatliga justitieministrar och ett läkemedelsföretag har nu stämt den federala regeringen för att få beslutet upphävt. Bland de klagande finns Kevin Sabets organisation Smart Approaches to Marijuana (SAM) samt justitieministrarna i Nebraska och Indiana.
Själva begäran om att tillfälligt stoppa omklassificeringen medan rättsprocessen pågår kommer dock endast från två av parterna: National Drug and Alcohol Screening Association (NDASA) och MMJ International Holdings.
Justitiedepartementets svar är tydligt. Enligt regeringen är klagandena ”inte ens i närheten av att uppfylla de höga krav som gäller för att domstolen ska bevilja en så extraordinär åtgärd som ett tillfälligt stopp.”
Anklagelsen – vänd mot avsändaren
I över ett års tid har motståndet mot en cannabisreform kretsat kring samma anklagelse. Kevin Sabet har upprepat den gång på gång, bland annat i en video som publicerades när DEA:s utfrågningar inleddes. Där hävdade han att den federala regeringen driver frågan om en omklassificering av cannabis på grund av påtryckningar från industrin och kampanjbidrag från cannabisföretag – inte för att den vetenskapliga bilden har förändrats.
Justitiedepartementets inlaga från den 2 juli bemöter aldrig Sabet direkt. Men läst mot bakgrund av det budskap som motståndarsidan drivit under det senaste året får den en annan innebörd. Argumentet tycks ha vänts tillbaka mot dem själva.
Om den här processen verkligen handlar om pengar, är det kanske dags att fråga sig vems pengar det egentligen handlar om.
Deras egna vittnesmål
Svaret finns i motståndarsidans egna handlingar.
NDASA uppgav inför domstolen att organisationens medlemmar riskerar att förlora pengar om arbetsgivare slutar testa anställda för cannabis. I ett skriftligt vittnesmål uppskattade organisationens verkställande direktör att positiva cannabisprov utgör den största intäktskällan för de medicinska granskningskontor (Medical Review Offices, MRO) som analyserar drogtester. Om omklassificeringen träder i kraft beräknar NDASA att dessa verksamheter kan förlora minst 35 procent av sina intäkter under de kommande sex till tolv månaderna.
Organisationen försökte också sätta en prislapp på vad förändringen skulle kosta dess medlemmar. Enligt NDASA skulle anpassningen uppgå till omkring 700 000 dollar, fördelat på cirka 700 arbetsgivare.
Det motsvarar ungefär 1 000 dollar per arbetsgivare.
Det är denna kostnad som NDASA beskriver som en irreparabel skada – den typ av skada som enligt amerikansk rätt ska kunna motivera att en domstol tillfälligt stoppar en förändring av den federala narkotikapolitiken.
Tusen dollar per arbetsgivare.
En cannabisjurist som granskat ansökan gjorde samma uträkning och kallade argumentationen för ”löjeväckande”.
MMJ International Holdings argument ser annorlunda ut.
Bolaget hävdar att det har investerat åtta år och omkring 10 miljoner dollar i utvecklingen av cannabinoidläkemedel genom den väg som FDA kräver. Enligt företaget innebär omklassificeringen att konkurrenter som säljer medicinsk cannabis med stöd av delstatslagstiftning gynnas, trots att de inte har gått igenom samma regulatoriska process.
Problemet, påpekar justitiedepartementet, är att MMJ ännu inte har någon produkt på marknaden. Företaget har visserligen flera ansökningar under behandling, men inga läkemedel som säljs.
Man kan inte förlora marknadsandelar på en marknad man ännu inte har gått in på.
Enligt DOJ beskriver MMJ därför inte en rättsligt relevant skada, utan snarare ett politiskt beslut som företaget ogillar – något som domstolen inte har möjlighet att rätta till.
Intressen som lagen aldrig var tänkt att skydda
Därefter lyfter justitiedepartementet fram en juridisk princip som kan få stor betydelse för hela målet – den så kallade zone of interests-doktrinen, eller ”lagens skyddsintresse”.
Även om organisationerna skulle kunna visa att de faktiskt drabbas ekonomiskt, menar DOJ att den typ av skada de beskriver inte är något som den federala narkotikalagen, Controlled Substances Act (CSA), är avsedd att skydda mot.
I inlagan skriver departementet:
”Kongressen antog CSA för att säkerställa en korrekt reglering av substanser för forskning och medicinsk användning. Lagen antogs inte för att garantera drogtestföretag en permanent inkomstkälla genom testning av cannabis, och inte heller för att skydda marknadsmöjligheter för utvecklingen av cannabinoidbaserade läkemedel.”
Med andra ord menar DOJ att vare sig en lobbyorganisation för drogtester eller ett läkemedelsföretag utan produkter på marknaden tillhör den grupp vars intressen narkotikalagstiftningen är avsedd att skydda. De ekonomiska skador de hänvisar till faller därför, enligt regeringen, utanför lagens skyddsintresse.
Har de ens rätt att driva målet?
Justitiedepartementet ifrågasätter också om NDASA över huvud taget har rätt att föra talan i domstol – det som i amerikansk rätt kallas standing. För att få driva ett mål krävs att den som stämmer kan visa att den själv drabbas av en konkret och faktisk skada.
Enligt DOJ bygger NDASA:s argument enbart på allmänna spekulationer om hur drogtestbranschen kan påverkas av en omklassificering. Organisationen pekar inte ut en enda medlem som kan visa en konkret skada.
Dessutom, menar regeringen, bygger hela resonemanget på antagandet att arbetsgivare – som inte ens är parter i målet – frivilligt skulle välja att sluta testa för cannabis.
Det gör den påstådda skadan spekulativ snarare än förutsebar.
DOJ lyfter också fram att om vissa arbetsgivare ändå fortsätter att testa för cannabis men drogtestföretagen samtidigt får högre kostnader, så beror dessa kostnader enligt regeringen på företagens egna affärsbeslut och prissättning – inte på omklassificeringen i sig.
En skada som en part själv orsakar kan, påpekar justitiedepartementet, normalt inte användas som grund för att få sin sak prövad i federal domstol. Som stöd hänvisar departementet till appellationsdomstolens tidigare avgörande i National Family Planning & Reproductive Health Association v. Gonzales.
Samma strid – i ett annat rättssal
Om argumentationen känns bekant är det inte särskilt konstigt.
Samtidigt som processen pågår i appellationsdomstolen har DEA:s omklassificeringsförhandlingar hållits i Arlington, Virginia – en process där myndigheten valde att ge stort utrymme åt motståndare till reformen. Där har samma organisationer lagt betydligt mer energi på att ifrågasätta regeringens vetenskapliga bedömningsmodell än på att faktiskt bemöta slutsatserna i den.
Anledningen är, enligt artikeln, att det är betydligt svårare att argumentera mot regeringens bedömning att cannabis har medicinsk användning.
I sin begäran om att stoppa omklassificeringen lyfter motståndarsidan visserligen återkommande varningar om folkhälsa, ungdomars konsumtion och risken för beroende.
Men justitiedepartementets svar är att inget av detta utgör den typ av skada som ger organisationerna rätt att väcka talan.
Det finns, enligt DOJ, en avgörande skillnad mellan vad som ger en part rätt att stämma staten och vilka frågor narkotikalagstiftningen faktiskt är avsedd att reglera.
När man skalar bort de principiella argumenten och bara tittar på den skada som domstolen faktiskt kan ta ställning till, återstår enligt regeringen i praktiken ett ekonomiskt bokslut.
I DEA:s förhandlingar handlade striden om den vetenskapliga prövningen.
I domstolen handlar den, enligt DOJ, om balansräkningar och ekonomiska intressen.
Ett tillfälligt stopp kräver mer än bara invändningar
Det betyder dock inte att motståndarsidans rättsprocess är över.
De klagande har fortfarande ett juridiskt argument som domstolen behöver pröva. Det bygger på rättsfallet NORML v. DEA från 1977, där appellationsdomstolen i Washington D.C. slog fast att USA:s justitieminister endast får använda ett förenklat förfarande kopplat till internationella narkotikakonventioner i den utsträckning som krävs för att uppfylla landets internationella åtaganden. Om en omklassificering ska göras krävs dessutom ett bindande medicinskt och vetenskapligt utlåtande från hälsodepartementet (HHS).
Den frågan är fortfarande levande och kommer att prövas.
Men att begära ett tillfälligt stopp av reformen medan rättsprocessen pågår är en helt annan sak.
Enligt Högsta domstolens avgörande i Nken v. Holder måste den som vill att en domstol fryser ett myndighetsbeslut bland annat kunna visa att man riskerar att drabbas av en irreparabel skada om beslutet får börja gälla innan målet är avgjort. Appellationsdomstolen i Washington D.C. betraktar detta som ett grundläggande krav för att ett sådant stopp över huvud taget ska kunna beviljas.
Det var just denna skada som NDASA och MMJ International Holdings försökte visa.
Men enligt justitiedepartementet liknar deras underlag snarare en resultatrapport än ett bevis på en juridiskt relevant skada.
Domstolen väntas fatta beslut om begäran om ett tillfälligt stopp under de kommande veckorna. Själva huvudmålet kommer däremot sannolikt att ta betydligt längre tid att avgöra.
Fram till dess står regeringens centrala argument kvar i domstolshandlingarna:
De två organisationer som begärt att cannabis ska ligga kvar i Schedule I har, enligt sina egna skriftliga vittnesmål och ekonomiska uppgifter, ett direkt kommersiellt intresse av att reformen stoppas.
Läs originalartikeln här!
