”Kör rakt ut.”

En enda tanke fick Carl-Axel att svänga rakt ut i en kurva. Idag berättar han för första gången om självmordsförsöket, livet med en CP-skada och hur en mamma som valde att lyssna kom att förändra allt.

Jag har intervjuat många patienter. De flesta berättar om kronisk smärta, sömnlösa nätter och åratal av behandlingar som aldrig riktigt hjälpt. Nästan alla beskriver medicinsk cannabis som en vändpunkt i sina liv. Men ibland träffar man en människa där medicinen inte blir det mest intressanta. Den blir bara en del av en betydligt större berättelse.

Carl-Axel är en sådan människa.

Han föddes i vecka 30 tillsammans med sin tvillingbror. Någonting gick fel i samband med förlossningen och syrebristen lämnade bestående skador på hjärnan. Familjen fick beskedet att deras ena son hade fått en CP-skada. Från den dagen förändrades livet, inte bara för Carl-Axel utan för hela familjen.

När jag pratar med hans mamma Sabina är det tydligt att hon fortfarande minns de första åren in i minsta detalj. Sjukgymnastik, habilitering, specialistbesök och otaliga timmar av träning blev en del av vardagen. Men de nöjde sig inte där. De letade också efter alternativa behandlingsmetoder, även sådana som ännu inte används i Sverige. Det kostade tid, energi och pengar, men framför allt krävde det ett enormt engagemang från hela familjen.

– Med facit i hand har allt varit värt det, säger Sabina.

Resultaten kom inte över en natt, men de kom. Carl-Axel lärde sig krypa och utvecklades steg för steg. Idag är han rullstolsburen, men lever samtidigt ett aktivt liv med vänner, familj och samma drömmar som många andra artonåringar.

När jag frågar Sabina vad som varit viktigast under sonens uppväxt kommer svaret direkt.

– För oss har den psykiska hälsan alltid varit viktigast. Att våra barn mår bra psykiskt betyder mer än att de får höga betyg.

Det är först senare jag förstår hur mycket den meningen säger om familjen.

För medan sjukvården under många år fokuserade på Carl-Axels muskler, balans och rörelseförmåga pågick en annan kamp i det tysta. Den syntes inte på några röntgenbilder och gick inte att träna bort. Den handlade om hur det känns att växa upp i en kropp som ständigt påminner en om att man inte är som alla andra.

Carl-Axel berättar öppet om smärtorna och spasmerna som följt honom genom livet. Men när han beskriver sin uppväxt återkommer han gång på gång till något helt annat.

Det var inte kroppen som gjorde mest ont.

Det var tankarna.

Han ville kunna springa med sina kompisar. Han ville slippa känna sig annorlunda. Han ville inte att smärtan skulle bestämma vilka dagar han kunde leva och vilka dagar han bara skulle ta sig igenom.

Ju längre vi pratar desto mer märker jag att det finns en fråga jag vill ställa. Samtidigt tvekar jag. Den känns nästan för personlig.

”Jag har aldrig accepterat min CP-skada”

Från början är det mest Sabina som berättar. Hon beskriver åren av träning, alla behandlingar och kampen för att ge sin son de bästa förutsättningarna. Carl-axel fyller ibland i med en kommentar eller ett skratt, men låter oftast sin mamma föra ordet.

Sedan kommer frågan.

Den är egentligen inte planerad. Jag ställer den mest därför att den vuxit fram under samtalet. Ju mer jag lyssnar på Carl-Axel, desto tydligare blir det att det finns någonting djupare än smärtorna och spasmerna. Någonting som påverkat honom långt mer än själva diagnosen.

Jag tvekar ett ögonblick innan jag frågar.

– Har du accepterat din CP-skada, eller är det någonting du fortfarande brottas med?

Det blir tyst.

Inte en obekväm tystnad, utan en sådan där kort paus när någon märker att de fått en fråga de aldrig riktigt behövt formulera svaret på tidigare.

Sedan hör jag hur Carl-Axel nästan ler.

– Det där var en riktigt bra fråga.

Han tar över telefonen från sin mamma.

– Nej. Jag har inte accepterat den. Jag brottas med den varje dag.

Det finns ingen bitterhet i rösten. Han säger det som ett konstaterande, nästan som om han själv vet att det är sanningen, även om han önskar att den inte var det.

Han berättar att han ofta jämför sig med sina kompisar. De kan resa sig upp och gå utan att tänka på det. Springa. Spontant bestämma sig för att göra någonting. Deras kroppar samarbetar med dem.

Hans gör inte det.

Smärtorna finns där varje dag. Spasmerna kan komma när han minst anar det. Vissa dagar känns kroppen lättare. Andra dagar känns det som om den motarbetar honom i varje rörelse.

– Jag vill inte vara annorlunda, säger han.

Det är en enkel mening.

Men den rymmer arton års frustration.

Under intervjun slår det mig hur lätt det är för omgivningen att fokusera på det praktiska. Hjälpmedel. Träning. Operationer. Mediciner. Allt det som går att mäta och dokumentera.

Betydligt svårare är det att förstå vad det gör med en tonåring att varje dag bli påmind om att kroppen fungerar annorlunda än kompisarnas.

Carl-Axel beskriver hur den känslan långsamt började ta över allt mer av hans liv.

Till slut blev den större än smärtan.

Den blev större än diagnosen.

Den blev större än honom själv.

Sedan berättar han någonting som får hela intervjun att stanna upp.

En kväll hade han varit med sina kompisar. Ingenting hade egentligen hänt. Det hade varit en vanlig dag. Han satte sig i sin A-traktor och började köra hem längs en väg han kört otaliga gånger tidigare.

Framför honom låg en skarp kurva.

Och plötsligt kom tanken.

Inte som en lång fundering.

Inte som ett beslut han gått och burit på hela dagen.

Den slog ner som en blixt.

”Kör rakt ut.”

– Jag hann knappt tänka innan jag gjorde det, berättar han.

A-traktorn lämnade vägen och flög ut i en kohage. Några meter längre bort låg vatten.

– Hade jag hamnat lite längre åt höger hade jag nog inte suttit här idag.

Han beskriver hur han låg kvar i leran, chockad och oförmögen att riktigt förstå vad som hänt. Telefonen låg under honom. Han lyckades gräva fram den och ringde sin pappa.

Orden ville inte komma.

– Jag sa bara något i stil med: ”Kom snabbt… det är vatten.”

Hans pappa åkte direkt.

När Carl-Axel berättar detta hörs ingen dramatik i rösten. Det är nästan tvärtom. Han berättar med ett lugn som bara människor kan göra när de verkligen bearbetat någonting.

Jag hör däremot hur Sabina blir tyst.

Hon behöver inte säga att minnet fortfarande gör ont.

Det hörs ändå.

Och där, mitt i tystnaden, blir det tydligt att det här inte bara är en berättelse om en diagnos.

Det är berättelsen om en ung människa som inte ville dö.

Han ville bara slippa leva med det som gjorde så ont.

”Jag hittade det själv”

Efter att vi pratat om självmordsförsöket blir samtalet märkbart lugnare. Ingen försöker snabbt byta ämne eller skämta bort det som sagts. Tvärtom. Det märks att Carl-Axel och Sabina har pratat om de här händelserna många gånger tidigare. Sorgen finns fortfarande där, men den har fått ord. Den har blivit någonting familjen bär tillsammans, istället för var och en för sig.

Kanske är det just därför Carl-Axel kan prata så öppet om sitt liv. Han skäms inte över sina känslor. Han försöker inte heller framställa sig själv som starkare än han varit. Han berättar om sina mörkaste stunder med en ärlighet som är ovanlig, särskilt hos någon som bara är arton år.

När samtalet sedan glider över till medicinsk cannabis väntar jag mig nästan att få höra en historia om en läkare som föreslog behandlingen. Kanske en specialist som tänkte utanför ramarna eller en klinik som såg någonting andra missat.

Istället skakar Sabina på huvudet.

– Nej, så var det inte alls.

Det var inte sjukvården som hittade cannabisen.

Det var Carl-Axel.

Precis som många andra tonåringar kom han i kontakt med cannabis utanför vården. Inte genom ett recept, utan genom människor i sin egen ålder. Han började röka i smyg, långt innan någon läkare ens hade nämnt cannabis som ett möjligt behandlingsalternativ.

För många föräldrar hade det varit början på en konflikt.

För Sabina blev det början på en rad svåra frågor.

Hon beskriver sig själv som relativt liberal, men är samtidigt tydlig med att hon inte accepterar kriminella handlingar. Hon ville inte att hennes son skulle köpa cannabis på den illegala marknaden. Hon ville inte att han skulle behöva gömma sig eller riskera att hamna i fel miljöer.

Men samtidigt såg hon någonting hon inte kunde blunda för.

Hon såg sin son må bättre.

– Jag märkte ibland när han kom hem, berättar hon. Jag kunde känna lukten och jag kunde se på honom att han hade rökt.

Det hade varit enkelt att reagera med ilska. Att förbjuda honom att fortsätta. Att se cannabis först och främst som ett brott.

Istället valde hon att ställa en annan fråga.

Varför?

Svaret blev tydligare för varje samtal de hade.

Carl-Axel rökte inte för att passa in.

Han rökte inte för att fly verkligheten.

Han rökte för att orka leva i den.

– Smärtorna blev mindre, berättar han. Jag kunde slappna av. Jag sov bättre. Och det blev tystare i huvudet.

När han säger den sista meningen stannar jag upp.

”Det blev tystare i huvudet.”

Det är ingen formulering man hittar i en bipacksedel. Inte heller i någon medicinsk journal. Men ibland beskriver patienter sina symtom med en precision som inga medicinska termer lyckas fånga.

För Carl-Axel handlade det inte bara om värken i kroppen.

Det handlade om att för en stund få vila från den ständiga kampen mot sina egna tankar.

Samtidigt började Sabina leta efter ett lagligt alternativ. Hon läste på om medicinsk cannabis och kontaktade olika kliniker. Men gång på gång fick hon samma besked.

De behandlade inte patienter under arton år.

Carl-Axel var fortfarande minderårig.

Det spelade ingen roll att han levde med kronisk smärta. Ingen roll att andra läkemedel inte gett den effekt han behövde. Ingen roll att hans mamma var beredd att göra allting enligt lagen.

Svaret var fortfarande nej.

Så familjen hamnade i en situation som ingen egentligen vill befinna sig i.

Sabina visste att hennes son använde en olaglig substans.

Samtidigt visste hon också att det var den enda behandlingen som, åtminstone just då, faktiskt verkade ge honom den livskvalitet han så desperat saknat.

Som mamma stod hon inför ett val som få föräldrar ens vill behöva föreställa sig.

Skulle hon enbart se det olagliga?

Eller skulle hon också våga se människan bakom handlingen?

Det valet skulle snart förändra Carl-Axels liv.

”Den viktigaste stunden på hela dagen”

Ju längre intervjun pågår, desto mindre handlar den om läkemedel och behandlingar. Istället börjar den kretsa kring familjen. Flera gånger under samtalet återkommer Carl-Axel till sina föräldrar och sina syskon, nästan som om han vill att jag verkligen ska förstå vilken betydelse de haft för honom.

Det är svårt att beskriva exakt vad det är som gör intryck. Många människor säger att de älskar sin familj. Carl-Axel gör det också, men det märks att orden kommer från någonting djupare än en självklar artighetsfras. Han pratar om sin mamma och pappa med en värme som känns ovanlig. Inte idealiserat och inte överdrivet, utan med en självklar tacksamhet över att alltid ha blivit lyssnad på, även när samtalen varit svåra.

Det är kanske just därför han vågade berätta för sin mamma om cannabisen. Han visste att hon inte bara skulle se det olagliga. Hon skulle också försöka förstå varför hennes son hade valt den vägen.

Under intervjun kommer vi in på hur familjen fungerar i vardagen. Jag frågar vad det är som betyder mest för honom, och svaret kommer direkt.

– Middagen.

Jag hinner knappt reagera innan han fortsätter.

– Det finns familjer där alla kommer hem från jobbet eller skolan och går direkt till sina rum. Man äter inte ens tillsammans. För mig är middagen den viktigaste stunden på hela dagen. Det är då vi samlas, pratar om hur dagen har varit och bara umgås. Det är ju det bästa som finns. Sen kan man gå upp på sitt rum om man vill.

Det blir tyst några sekunder.

Jag känner hur orden träffar mig betydligt hårdare än jag hade väntat mig.

Kanske därför att de kommer från någon som vet hur skört livet faktiskt kan vara. Från någon som varit så nära att förlora det.

Innan jag hinner säga någonting hör jag hur Sabinas röst brister.

– Wow, Carl-Axel… det där var jag inte beredd på.

Hon skrattar till lite mellan tårarna.

– Nu blir jag väldigt känslosam.

Jag känner exakt samma sak.

Jag får kämpa för att inte själv bli märkbart berörd.

Det är inte ofta en intervju gör så med mig.

Efteråt funderar jag länge på varför just de där orden fastnade.

Jag tror inte att det egentligen handlade om middagen.

Det handlade om allt den symboliserar.

En familj som fortfarande samlas varje kväll.

Föräldrar som fortfarande lyssnar på sina vuxna barn.

En son som fortfarande känner att hemmet är den tryggaste platsen han har.

Under intervjun blir det också tydligt att den tryggheten sannolikt räddat Carl-Axel fler gånger än någon medicin någonsin kunnat göra. När han mådde som sämst drog han sig inte undan från sina föräldrar. Han kunde berätta. Han kunde visa sig ledsen. Han kunde erkänna att han inte orkade.

Det är en styrka som sällan uppmärksammas när vi pratar om psykisk ohälsa.

Vi talar ofta om behandlingar, diagnoser och läkemedel. Betydligt mer sällan talar vi om vad en öppen relation mellan ett barn och dess föräldrar faktiskt kan betyda.

När jag lägger på luren tänker jag att Carl-Axels berättelse egentligen hade varit värd att berätta även om ordet cannabis aldrig hade nämnts.

För i grunden är det här inte bara historien om en ung man med en CP-skada.

Det är historien om vad som kan hända när ett barn känner sig tillräckligt tryggt för att berätta sanningen – och när en förälder väljer att lyssna innan hon dömer.

”Jag vill att människor ska förstå”

Innan intervjun börjar lida mot sitt slut frågar jag Carl-Axel om alla de behandlingar han provat genom åren. Svaret kommer snabbt.

Det är många.

Han berättar om starka smärtstillande läkemedel, narkotikaklassade preparat och antidepressiva mediciner som skrivits ut i hopp om att lindra både den fysiska och psykiska smärtan. En del hjälpte inte alls. Andra gjorde någonting som nästan var värre.

– Jag var inte mig själv, säger han.

Han beskriver hur han kunde sitta en hel skoldag utan att egentligen vara närvarande. När han kom hem kunde stora delar av dagen kännas suddiga eller helt borta. Han minns hur känslorna svängde kraftigt och hur medicinerna ibland förändrade honom mer än de hjälpte honom.

Även ADHD-medicin blev en del av den långa listan av behandlingar.

– Det fungerade inte för mig heller.

Han säger det utan ilska. Utan bitterhet. Bara som ett konstaterande.

Sedan kommer det som kanske bäst sammanfattar hela hans syn på medicin.

– Cannabis är inte för alla. Det hjälper inte mot allt. Men för mig är det en mirakelmedicin.

Det är ett resonemang som är svårt att invända mot. Ingen läkare skulle hävda att ett enda läkemedel fungerar för alla patienter. Tvärtom bygger modern medicin på att olika människor svarar olika på samma behandling. Ändå upplever Carl-Axel att just cannabis fortfarande behandlas annorlunda än andra läkemedel.

– Jag har fått många starka mediciner utskrivna genom åren. Sådana som också är narkotikaklassade. Det har aldrig varit några större problem. Men så fort det handlar om cannabis blir det någonting helt annat.

Han är noga med att inte framställa cannabis som en universallösning. Tvärtom återkommer han flera gånger under intervjun till att människor reagerar olika på olika behandlingar. Det han vill förändra är inte att alla ska få medicinsk cannabis.

Han vill att människor ska våga prata om den.

Att den ska bedömas på samma sätt som andra läkemedel – utifrån patientens behov, vetenskapen och läkarens erfarenhet, inte utifrån gamla föreställningar eller rädsla.

När vi avslutar samtalet slås jag återigen av hur ovanlig Carl-Axel är.

Han är bara arton år, men resonerar med ett lugn och en eftertanke som jag sällan möter, oavsett ålder. Han har ett sätt att prata om de svåraste delarna av sitt liv utan att söka medlidande. Han beskriver självmordsförsöket utan att definiera sig själv genom det. Han berättar om smärtan utan att låta den bli hela hans identitet. Och när han pratar om medicinsk cannabis handlar det aldrig om att övertyga någon. Det handlar om att beskriva sin egen verklighet.

Det är svårt att inte fundera över hur hans liv hade sett ut om Sabina hade reagerat annorlunda den dagen hon förstod att hennes son rökte cannabis i smyg.

Hon hade kunnat bli arg.

Hon hade kunnat sätta stopp.

Hon hade kunnat nöja sig med att se en olaglig handling.

Istället valde hon att ställa den fråga som kanske förändrade allt:

Varför?

Det ledde inte till att hon accepterade den illegala marknaden.

Det ledde till att hon började söka efter ett lagligt alternativ.

Och idag hämtar hennes son ut sin medicin på apotek.

När jag lägger på luren sitter jag kvar en stund.

Jag tänker på den där kvällen när Carl-Axel styrde sin A-traktor rakt ut i en kurva. Jag tänker på hur nära han var att inte få någon andra chans. Men mest av allt tänker jag på något helt annat.

Jag tänker på middagsbordet.

På en familj som fortfarande samlas varje kväll. På en mamma som valde att lyssna innan hon dömde. På en pappa som kastade sig i bilen när telefonen ringde. På ett hem där känslor inte göms undan, utan får ta plats.

Vi pratar ofta om vilken medicin som räddar liv.

Efter den här intervjun lämnar jag med en annan tanke.

Ibland börjar den viktigaste behandlingen långt innan det första receptet skrivs ut.

Ibland börjar den med att någon faktiskt lyssnar.

Är du väl utredd och diagnostiserad med svårbehandlad kronisk smärta? Har du genomgått alla rekommenderade medicinska behandlingar utan resultat eller bättring? Lider du av ett ohälsosamt läkemedelsberoende? Då kanske medicinsk cannabis kan hjälpa dig också! Kontakta Aurea Care för en kostnadsfri konsultation.

Dela denna artikel