Helena är äntligen smärtfri – nu riskerar hon att förlora livet hon älskar

Efter nästan nio år av svår nacksmärta är Helena äntligen smärtfri. Hon kan sova, arbeta och rida utan rädsla igen. Men när medicinen försvinner ur högkostnadsskyddet fruktar hon att förlora livet hon precis fått tillbaka.

Olyckan som förändrade allt

Den 23 juli 2017 förändrades Helenas liv på bara några sekunder. Hon red en häst åt en vän när hästen plötsligt blev rädd, stegrade sig och föll baklänges. Helena satt kvar när omkring 450 kilo häst föll över henne.

– Det är ungefär den värsta olyckan som kan hända när man sitter på en häst.

Hon hade nyligen fått en ny hjälm och en bra skyddsväst, något som visade sig vara en väldig tur. Huvudet klarade sig med en lätt hjärnskakning, men precis där västen inte skyddade skadades kroppen. Helena fick två frakturer i bäckenet och fördes med ambulans till sjukhus.

De första veckorna låg allt fokus på bäckenet och den svåra smärtan där. Efter ungefär sex veckor hade frakturerna läkt så pass att hon kunde börja rida igen.

Att sätta sig på en häst igen var självklart för Helena. Trots att det var en hästolycka som skadat henne fanns det aldrig någon tvekan om hennes kärlek till djuren. Hästarna var fortfarande en av de viktigaste delarna av hennes liv.

Men när bäckenet började bli bättre blev ett annat problem allt tydligare. Helena hade mycket ont i nacken, och till skillnad från bäckenet verkade nacken aldrig läka.

Hon hade trott att nacken undersökts på sjukhuset efter olyckan. Först flera år senare fick hon veta att den inte hade röntgats. En fysioterapeut har beskrivit besvären som en typ av whiplashliknande skada, men trots nästan nio år av smärta har Helena fortfarande ingen tydlig diagnos. Hon har sökt hjälp på många håll och provat kiropraktik, akupunktur, massage, osteopati och fysioterapi.

– Jag har lagt ofantligt mycket pengar på den här nacken.

Så sent som i somras genomgick hon en slätröntgen som inte visade något tydligt. Men vid det laget hade Helena levt med smärtan så länge att den redan hunnit förändra stora delar av hennes vardag.

Nacken blev som en extra person i livet

Det värsta var inte bara den ständiga värken. Vid vissa rörelser kunde ett plötsligt hugg slå till i nacken. Helena beskriver smärtan som nära en tia på en tiogradig skala. Eftersom hon aldrig riktigt visste när det skulle komma började hon anpassa sig för att undvika rörelser som kunde utlösa det.

– Min nacke blev nästan som en extra person som jag alltid behövde ta hänsyn till.

Det kunde handla om sådant som de flesta gör utan att tänka. Att tvätta ansiktet, torka eller schamponera håret kunde räcka för att utlösa smärtan. Till slut klippte Helena håret betydligt kortare än hon brukade ha det, inte för att hon egentligen ville förändra sin frisyr utan för att håret helt enkelt skulle bli lättare att hantera.

Till och med något så vanligt som att simma på djupt vatten började kännas skrämmande. Helena visste hur plötsligt de kraftiga huggen i nacken kunde komma och var rädd att ett skulle slå till när hon inte bottnade. Tänk om smärtan blev så stark att hon inte kunde hålla sig ovanför vattenytan? Med tiden var det därför inte bara själva smärtan som begränsade henne. Rädslan för nästa hugg började göra det också.

Smärtan påverkade också sömnen. Helena vaknade minst fem gånger varje natt, och när hon skulle vända sig i sängen gjorde nacken så ont att hon behövde ta tag i huvudet med händerna och försiktigt vrida det för att kunna byta ställning.

– Att inte sova påverkar ju dagarna mycket.

Trots smärtan fortsatte Helena att arbeta heltid i ett viktigt, människonära arbete där hon möter människor som ibland befinner sig i sorg eller går igenom svåra perioder i livet. För Helena är det viktigt att kunna vara närvarande och låta personen framför henne stå i centrum, men även under de samtalen behövde hon hela tiden ta hänsyn till nacken.

Den hon pratade med behövde helst sitta rakt framför henne, eftersom det gjorde för ont att vrida huvudet åt sidan. Ibland behövde Helena därför förklara varför de behövde sitta på ett visst sätt, något hon tyckte var jobbigt när personen framför henne själv hade det svårt.

– Jag ville inte att samtalet skulle börja handla om mig och min nacke. Det var ju jag som skulle finnas där för dem.

Smärtan påverkade även livet hemma. Barnen visste att mamma hade ont och behövde också ta hänsyn till hennes nacke i vardagen.

Hästarna var det hon vägrade ge upp

Det är när Helena börjar prata om sina hästar som det blir som allra tydligast vad smärtan riskerade att ta ifrån henne. Hon har tre hästar, och när hon berättar om dem förändras rösten. Kärleken går inte att missa.

– Jag älskar dem så mycket att jag inte ens kan förklara. De betyder allt för mig.

Helena har även hundar som hon älskar mycket, men hästarna och ridningen har en alldeles särskild plats i hennes liv. Det är inte bara ett fritidsintresse som går att byta ut mot något annat om kroppen inte längre orkar. Hästarna är en del av hennes vardag, hennes hem och hennes sätt att leva. Hon mår som allra bäst när hon rider, och arbetet med djuren ger henne både glädje och mening.

Därför fortsatte Helena rida trots nacksmärtan. Men även på hästryggen började rädslan följa med henne. Det var framför allt när hon skulle ner från hästen som problemet kom. Stöten när hon hoppade ner kunde utlösa det där fruktansvärda hugget i nacken. Smärtan kunde bli så intensiv att Helena till slut blev rädd för själva avsittningen.

Samtidigt kräver livet med tre hästar betydligt mer än själva ridningen. Hö ska bäras, vatten ska flyttas och djuren ska skötas varje dag, oavsett hur kroppen känns. Helena började därför tänka allt oftare på framtiden. Hur länge skulle hon orka bära hö? Hur länge skulle hon klara vattnet? Hur länge skulle hon kunna rida och sköta hästarna på det sätt hon ville?

Samma oro fanns kring arbetet. Hur länge skulle hon orka fortsätta heltid när så mycket energi gick åt till smärtan och nätterna ständigt blev avbrutna? Helena visste också vad det skulle kunna innebära om hon en dag inte orkade längre. Utan heltidsinkomsten skulle det bli svårt att ha kvar hästarna – och ett liv utan dem hade hon svårt att ens föreställa sig.

2023 drabbades Helena dessutom av ytterligare en hästrelaterad skada när handen fastnade i en grimma och hästen kastade sig. Båtbenet gick av, handen gipsades och även den skadan utvecklades till kronisk smärta.

Hon lärde sig leva med smärtan

Så småningom fick Helena gå en smärtskola, något hon beskriver som väldigt värdefullt. Där fick hon verktyg för att acceptera att smärtan fanns och försöka rikta uppmärksamheten mot annat i livet i stället för att låta den ta all plats.

Men att bli bättre på att leva med smärta är inte samma sak som att bli av med den.

Helena hade tidigare fått Saroten, som hjälpte på kvällarna, och naproxen i begränsade kurer. Eftersom hon inte kunde ta naproxen kontinuerligt fick hon ibland planera kurerna till perioder då hon visste att hon verkligen behövde smärtlindringen.

Trots smärtan fortsatte Helena att arbeta. Hon beskriver sig själv som någon som ”tuffar på” och sällan är sjukskriven. Men med åren började hon undra hur länge hon skulle orka fortsätta så.

Tre personer berättade om medicinsk cannabis

Under hösten berättade tre personer, oberoende av varandra, om medicinsk cannabis för Helena. Det skedde i samband med att hon berättade om sin smärta och smärtskolan. När samma behandling nämndes flera gånger började hon fundera på om det kunde vara värt att undersöka.

I februari kontaktade hon Aurea Care och fick cannabisolja förskriven. Behandlingen trappades upp långsamt, men Helena upplevde en förändring nästan direkt.

– Jag kände skillnad typ första dagen.

När dosen höjdes blev hon något trött och tillsammans med kliniken, som hon har regelbunden kontakt med, justerades behandlingen. I dag beskriver hon att hon har hittat en nivå som ger henne tillräcklig smärtlindring utan att hon upplever några biverkningar.

Det som hände därefter är egentligen det enklaste i hela Helenas historia att beskriva.

Hon slutade ha ont.

– Jag får STOR hjälp av cannabisoljan. Jag är jättetacksam. Nu har jag varit smärtfri sedan februari. Det är så skönt.

Efter alla år av smärta och ständiga anpassningar behövde Helena inte längre tänka på nacken inför varje rörelse och aktivitet. Den fanns fortfarande där, men den styrde inte längre hennes vardag.

– Nacken är inte längre en extraperson.

De flesta i Helenas närhet som känner till behandlingen har varit glada över att hon hittat något som hjälper. Men hon har också mött fördomar. En person varnade henne för att hon skulle bli beroende och jämförde behandlingen med opioider.

– Men de fattar ju inte. Det handlar bara om okunskap.

Hon fick tillbaka friheten i vardagen

Skillnaden märks i sådant som Helena tidigare knappt kunde göra utan att tänka på nacken. Hon kan tvätta och torka håret utan rädsla för nästa hugg, hon sover hela nätterna och hon har börjat träna igen.

Hon har också vågat simma på djupt vatten. Tidigare var hon rädd för vad som skulle hända om den intensiva smärtan plötsligt slog till när hon inte bottnade. Nu kan hon simma igen – och njuta av det.

Och hos hästarna behöver hon inte längre stå inför avsittningen och fundera på om stöten mot marken ska utlösa nästa hugg. Hon kan rida, hoppa ner från hästryggen och fortsätta med allt det andra som hör vardagen med tre hästar till.

– Livet är så mycket enklare.

Nu hotas livet hon fått tillbaka

Men tryggheten kan bli kortvarig. När medicinen inte längre omfattas av högkostnadsskyddet kommer Helena inte att ha råd att fortsätta behandlingen.

– Jag bävar för hur det ska bli. Då kommer jag ju behöva gå tillbaka till smärtan.

Helena är 58 år och vill fortsätta arbeta heltid i många år till. Men hon vet hur mycket det krävde av henne när smärtan var som värst.

– Om jag måste sluta med oljan så kommer jag köra på tills jag förmodligen stupar och inte kan jobba mer.

Om Helena inte längre orkar arbeta heltid vet hon inte heller om ekonomin kommer att räcka för att behålla gården och sina tre hästar. Och det är när hon börjar prata om den möjligheten som rösten brister.

– Då kommer jag inte kunna ha kvar mina hästar. Jag kommer nog inte ens kunna bo kvar på gården. Och det vore ju jättesorgligt.

Hon blir tyst en stund.

– Nu hade jag nästan kunnat börja gråta.

”Jag ser ingen bra framtid utan de här oljorna”

Helena har svårt att förstå vad samhället tjänar på att hon riskerar att förlora en behandling som gör att hon kan fortsätta arbeta och klara sig själv. Om smärtan kommer tillbaka och hon till slut inte längre orkar arbeta tror hon att kostnaden bara kommer att hamna någon annanstans.

– Vad kommer inte det kosta samhället att jag inte orkar jobba? Jag kommer behöva stöd från staten om jag inte kan arbeta och det kommer kosta mer för sjukvården. Jag gör nytta i samhället nu. Samhället behöver att jag fortsätter vara frisk.

Familjen har sett både åren med smärta och vad som hänt sedan Helena började behandlingen.

– Min familj tycker att det är bedrövligt att jag ska bli av med den här medicinen som hjälper mig.

Det var en hästolycka som förändrade Helenas liv. Men trots åren av smärta lät hon aldrig olyckan ta hästarna ifrån henne. Så snart hon kunde satt hon i sadeln igen.

Nu är det inte kroppen som riskerar att skilja henne från livet hon älskar.

Det är kostnaden för medicinen som får henne att kunna leva det.

– Jag ser ingen bra framtid utan de här oljorna.

Är du väl utredd och diagnostiserad med svårbehandlad kronisk smärta? Har du genomgått alla rekommenderade medicinska behandlingar utan resultat eller bättring? Lider du av ett ohälsosamt läkemedelsberoende? Då kanske medicinsk cannabis kan hjälpa dig också! Kontakta Aurea Care för en kostnadsfri konsultation.