Hoppa till innehåll
”Det förekom ingen diskussion om de långvariga skador som kriminaliseringen av cannabis i sig har orsakat – gripanden, fällande domar, fängelsestraff och de långsiktiga konsekvenser som fortfarande påverkar enskilda personer, familjer och hela samhällen.”
Av Cat Packer, Drug Policy Alliance
Klockan 07.15 på måndagsmorgonen stod jag utanför Drug Enforcement Administrations (DEA) högkvarter i Arlington, Virginia, i väntan på att få närvara vid en av de mest betydelsefulla federala processerna kring cannabis på flera decennier: DEA:s utfrågning om huruvida cannabis ska omklassificeras från Schedule I till Schedule III enligt den amerikanska Controlled Substances Act (CSA).
Trots att Drug Policy Alliance, där jag arbetar, ansökte om att få delta som berörd part avslog DEA vår ansökan. Samma besked fick flera andra organisationer, däribland NORML, Marijuana Policy Project, Cannabis Regulators of Color Coalition, Latino Cannabis Alliance, Law Enforcement Action Partnership, Doctors for Drug Policy Reform, Parabola Center for Law & Policy, Supernova Women och Students for Sensible Drug Policy.
Många av dessa organisationer har under flera decennier varit ledande i arbetet för en cannabisreform som tar hänsyn till de skador som kriminaliseringen har orsakat, sätter folkhälsan i fokus och verkar för en legalisering där samhällen och lokalsamhällen prioriteras. Trots det uteslöts de från att delta i utfrågningen – något som väcker frågor om vilka perspektiv som faktiskt fick komma till tals.
I stället utsåg DEA endast sju parter att delta i utfrågningen – och samtliga motsätter sig en omklassificering av cannabis.
Utfrågningen skulle inte börja förrän klockan 09.00, men allmänheten släpptes in enligt principen först till kvarn, och endast ett fåtal personer åt gången. Det fanns ingen direktsändning, ingen videoström och ingen offentlig ljudsändning. Ville man veta vad som pågick inne i förhandlingssalen var man tvungen att vara där på plats.
Det var jag också.
Under de två första dagarna lyckades jag komma in.
Den tredje dagen nekades jag däremot inträde. Då fick jag beskedet att den administrativa domaren hade beslutat att inga fler besökare skulle släppas in efter klockan 08.50 – en begränsning som aldrig hade kommunicerats offentligt i förväg.
De flesta människor har varken tiden, flexibiliteten eller de ekonomiska resurser som krävs för att närvara vid en sådan här utfrågning. Jag är medveten om att jag har förmånen att arbeta på en arbetsplats som gav mig möjligheten att vara där. Jag ansåg att det var viktigt att delta – inte bara för att själv få en bättre förståelse för processen, utan också för att kunna förklara för allmänheten vad utfrågningen faktiskt handlar om och varför den är betydelsefull.
Redan från början beskrev DEA utfrågningen som ett steg mot ”reglering, inte legalisering”. Men reglering och legalisering är inte motsatta mål – de är två delar av samma ansvar. Genom att vägra erkänna att en majoritet av amerikanerna i dag stödjer en legalisering av cannabis, och samtidigt utesluta många av de organisationer som varit drivande bakom dessa reformer, misslyckades utfrågningen med att ta upp de frågor som många amerikaner faktiskt vill ha svar på om framtidens cannabispolitik.
Efter att ha tillbringat två dagar inne i förhandlingssalen – och sedan nekats tillträde den tredje dagen – var det framför allt tre saker som stack ut.
Den första var att samtalet präglades av ett mycket begränsat urval av röster – DEA:s egna och motståndarnas till en cannabisreform.
På den ena sidan av salen satt den federala regeringen, representerad av DEA och myndighetens juridiska ombud, som försvarade förslaget att flytta cannabis till Schedule III. På den andra sidan satt de juridiska ombuden för de sju organisationer som DEA hade godkänt som deltagare – och samtliga motsatte sig en omklassificering av cannabis.
Det är viktigt eftersom dessa parter – utöver DEA – är de enda som får kalla vittnen, lägga fram bevis och korsförhöra myndighetens experter. Deras vittnesmål, liksom de delar av regeringens bevisning som de ifrågasätter, kommer att utgöra en viktig del av det underlag som den administrativa domaren ska granska innan en rekommendation lämnas till DEA.
När många av de aktörer som påverkas mest direkt av den federala cannabispolitiken utestängs från processen blir följden att beslutsunderlaget oundvikligen speglar ett betydligt snävare urval av perspektiv.
Det blev särskilt tydligt i takt med att vittnesmålen presenterades.
Dr. Dominic Chiapperino, chef för avdelningen för kontrollerade substanser vid den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA, lämnade ett vittnesmål som huvudsakligen fokuserade på myndighetens vetenskapliga och medicinska granskning. Han redogjorde för den process FDA använder för att bedöma om cannabis har en i dag accepterad medicinsk användning, dess missbrukspotential och den metodik som låg till grund för myndighetens rekommendation att omklassificera cannabis.
Regeringens andra vittne, Dr. Corey Burchman, flyttade fokus från vetenskaplig analys till klinisk erfarenhet. Med utgångspunkt i sitt arbete med patienter berättade han om hur han har hjälpt många att övergå från opioider till cannabis och resonerade kring de relativa riskerna med opioidanvändning jämfört med cannabis.
Det är viktiga frågor som förtjänar en seriös och nyanserad diskussion.
Men det gör även de perspektiv som aldrig fick någon plats i förhandlingssalen.
Det fördes exempelvis ingen diskussion om de långvariga skador som kriminaliseringen av cannabis i sig har orsakat – gripanden, fällande domar, fängelsestraff och de följder som fortfarande påverkar enskilda människor, familjer och hela samhällen.
Inte heller berördes de rasmässiga skillnader som under flera decennier har präglat tillämpningen av cannabislagstiftningen i USA. Förhandlingen tog inte upp Shafer-kommissionens rekommendation från Nixoneran, där kommissionen avrådde från att kriminalisera innehav av cannabis för eget bruk. Inte heller diskuterades de erfarenheter som har gjorts i de många delstater som redan har legaliserat och reglerat cannabis.
Om syftet är att bedöma vilken plats cannabis bör ha i den federala lagstiftningen borde även dessa frågor finnas med i bedömningen – liksom konsekvenserna av den federala politik som har styrt området i mer än ett halvt sekel. Frågorna om kriminalisering av cannabis och de sociala och ekonomiska kostnaderna för att upprätthålla förbudet är, enligt författaren, centrala för att avgöra om dagens system verkligen tjänar allmänhetens intresse.
Min andra iakttagelse var att den här utfrågningen handlar om cannabis – inte om medicinsk kontra rekreationell användning.
En stor del av den offentliga debatten inför förhandlingarna har kretsat kring vad en omklassificering kan innebära för den rekreationella cannabismarknaden. Men redan från början gjorde regeringens juridiska ombud klart att DEA inte ser processen på det sättet.
– Det här handlar inte om rekreationscannabis. Det handlar om reglering, inte legalisering, sade myndighetens ombud.
Enligt författaren är det ett viktigt klargörande, eftersom den amerikanska Controlled Substances Act (CSA) inte gör någon juridisk åtskillnad mellan medicinsk cannabis och rekreationscannabis. Lagen reglerar helt enkelt ”marihuana” som ett och samma ämne.
Det innebär att utfrågningen inte handlar om att bedöma olika användningsområden för cannabis, utan om huruvida den substans som definieras som ”marihuana” i CSA ska flyttas från Schedule I till Schedule III.
Det finns dock ett viktigt undantag. Tidigare i år slutförde DEA en separat regeländring som innebär att FDA-godkända läkemedel baserade på cannabis, samt cannabis som produceras av kvalificerade, delstatslicensierade aktörer inom medicinsk cannabis, har flyttats till Schedule III. De besluten är redan fattade och omfattas inte av den pågående utfrågningen.
All annan cannabis som omfattas av den federala definitionen av ”marihuana” ligger däremot fortfarande kvar i Schedule I och är fortsatt kriminaliserad enligt federal lag.
Min tredje iakttagelse var att den här utfrågningen är viktig – men att den samtidigt misslyckas med att ta upp de största frågorna kring den amerikanska cannabisreformen.
Den här utfrågningen utgör bara ett steg i den administrativa processen.
Varje fråga som ställs och varje svar som ges blir en del av det officiella beslutsunderlaget. När utfrågningen är avslutad kommer den administrativa domaren att sammanställa hela materialet och lämna en rekommendation till DEA. Därefter avgör myndigheten om den ska gå vidare med en slutlig regeländring – ett beslut som med största sannolikhet därefter kommer att prövas i domstol.
Med andra ord är utfrågningen viktig, men den är inte det sista ordet i frågan.
Och det för oss tillbaka till regeringens inledande uttalande om att processen handlar om ”reglering, inte legalisering.”
Det amerikanska folket har gång på gång gjort klart att man är redo att gå vidare från kriminaliseringen av cannabis. Samtidigt finns en förväntan om en genomtänkt reglering som skyddar folkhälsan, främjar vetenskaplig forskning, skapar tydliga spelregler för seriösa företag, tar till vara erfarenheterna från de delstater som redan har legaliserat cannabis och börjar hantera de skador som årtionden av förbudspolitik har orsakat.
Enligt författaren är legalisering och reglering inte motsatser. Tvärtom bör de ses som två kompletterande delar av samma ansvar.
En omklassificering kan visserligen förändra cannabis rättsliga status enligt federal lag, men den kommer inte att sätta punkt för den federala kriminaliseringen, lösa konflikten mellan federal och delstatlig lagstiftning eller skapa det heltäckande regelverk som USA i allt högre grad behöver och efterfrågar.
Det är frågor som, enligt författaren, endast den amerikanska kongressen kan besluta om.
Det är därför författaren menar att kongressen bör gå vidare med en mer omfattande cannabisreform, oavsett vilket beslut DEA till slut fattar. Hon pekar särskilt på lagförslag som Marijuana Opportunity Reinvestment and Expungement (MORE) Act och Cannabis Administration and Opportunity Act (CAOA).
Enligt författaren är det inte tillräckligt att enbart omklassificera cannabis. En verklig reform bör även innebära att den federala kriminaliseringen upphör, att delstaternas reglerade cannabissystem får stöd, att personer som förlorat rättigheter på grund av cannabisbrott får dessa återställda, att människor som fortfarande sitter fängslade för cannabisrelaterade brott friges och att samhället börjar reparera de skador som årtionden av förbudspolitik har orsakat.
Avslutningsvis framhåller hon att dessa frågor inte är skilda från diskussionen om hur cannabis ska regleras – de är en grundläggande del av den.
Jag kommer inte att kunna närvara under resten av utfrågningen. Liksom de flesta i allmänheten – och liksom de många organisationer och experter som nekades möjligheten att delta som utsedda parter – får jag nu invänta resultatet av en process som enligt min uppfattning har präglats av både begränsad insyn och ett snävt urval av deltagare.
Det jag redan nu vet är dock detta: Om vi vill ha en cannabispolitik som skyddar folkhälsan, bygger på vetenskaplig evidens, hanterar de skador som förbudspolitiken har orsakat och samtidigt speglar det amerikanska folkets vilja, då behöver vi både legalisering och reglering.
Cat Packer är chef för avdelningen för drogmarknader och rättslig reglering vid Drug Policy Alliance samt gästprofessor med inriktning på cannabispolitik vid Drug Enforcement and Policy Center vid Moritz College of Law, Ohio State University. Mellan 2017 och 2022 var hon den första verkställande direktören för Los Angeles Department of Cannabis Regulation.
Läs originalartikeln här!
