Hoppa till innehåll
Här kommer tredje och sista delen av de utdrag ur Johan Wickléns bok som vi har fått möjlighet att publicera!
Hur blev Sveriges narkotikapolitik som den blev, och hur har den fungerat i verkligheten? I boken Vi ger oss aldrig av SVT-journalisten Johan Wicklén söker han svaret på de två frågorna.
I boken får vi möta många olika människor med olika infallsvinklar på frågan. Enligt baksidestexten är det ”gangsters, haschprofeter, hemmaodlare, politiker, poliser, predikanter, professorer och riskkapitalister som alla jagar det gröna guldet”
På ett pedagogiskt och lättläst sätt tar Wicklén oss genom historien om Sveriges ”inbördeskrig mot narkotikan”. Det börjar på 1960-talet när läkaren Nils Bejerot fick genomslag för tanken att det var önskvärt och möjligt att utrota narkotikan med en hård repressiv politik. Historien leder fram till idag, när miljardvinsterna från narkotikamarknaden har blivit den ekonomiska basen för kriminella gäng med ständigt ökande våldskapital.
Boken är från 2022, men den är precis lika aktuell idag som när den kom ut. Ingenting har förändrats på narkotikafronten i Sverige, i vart fall inte till det bättre. Gängen fortsätter att tjäna miljarder på cannabis och andra droger. Och politikerna vågar inte dra upp huvudet ur sanden i narkotikafrågan.
Cannabis i Fokus publicerar här ett utdrag ut Vi ger oss aldrig. Vi har valt kapitlet ”Världens bästa drog”, där författaren tittar på vad som gör cannabis till en sådan populär drog. Forskare får berätta hur de ser på drogen ur olika perspektiv, och brukare får berätta varför de väljer att använda den. Utan pekpinnar. För något är det ju som gör att så många människor faktiskt uppskattar cannabis.
Stort tack till Johan Wicklén för en informativ och viktig bok som alla som på något sätt berörs av narkotikapolitiken bör läsa.
Detta är sista delen av 3:
16. Världens bästa drog III: En mindfulnessmaskin
”Kriminaliseringen av cannabis är skandalös”, skrev den amerikanske astrofysikern och författaren Carl Sagan för drygt 50 år sedan. Den hindrar oss från att ”fullt ut nyttja en drog som kan producera det lugn och den insikt, den känslighet och den gemenskap, som så desperat behövs i denna alltmer galna och farliga värld.”
Texten publicerades under pseudonymen ”Mr. X” i vännen, läkaren och Harvardprofessorn Lester Grinspoons banbrytande bok Marihuana Reconsidered (1971). Där sammanfattade Sagan en av 1900-talets mest inflytelserika vetenskapsprofiler sina upplevelser av cannabis och hur drogen fungerat som en positiv kraft i hans liv.
Sagan menade bland annat att hans förmåga att tydligare visualisera saker under ruset hjälpt honom att utforska nya världar och lösa avancerade problem. Han tackade även cannabis för dess förmåga att göra allt från musik och konst till mat och sex mer njutbart. Dessutom, menade han, fanns flera existentiella fördelar: att drogen kunde underlätta introspektion, framkalla en känsla av samhörighet med omgivningen och locka fram nya insikter och perspektiv.
Trots att Sagans essä var en uppenbar kärleksförklaring till den gröna plantan var han aldrig öppen med sitt brukannat än för sin närmaste krets. Det sociala stigmat, hans rykte som en av USA:s främsta intellektuella och risken att förlora forskningsanslag och professionella möjligheter stod i vägen. Att den världsberömda astrofysikern var Mr. X blev känt först efter hans död i slutet av 1990-talet, då Lester Grinspoon avslöjade hemligheten.
En drog med stor spännvidd
Förutom att vara ett fantasieggande och välskrivet vittnesmål om en välfungerande och produktiv människas relation till cannabis synliggör Sagans text också bredden i ruseffekter som kan kopplas till drogen.
Det framträder även i studier där forskare försökt kartlägga människors subjektiva upplevelser av ruset. Där ser man att cannabis kan få människor att känna sig både energiska och lata, euforiska och deprimerade, avslappnade och paranoida, självsäkra och oroliga. Det är tydligt att cannabis farmakologi bara är en del av drogupplevelsen, och att ”set and setting” spelar stor roll för hur en individ reagerar.
Spännvidden syns också när man frågar människor varför de använder cannabis. När statligt finansierade Mobilisering mot narkotika i början av 2000-talet försökte kartlägga motiv bakom unga svenskars droganvändning var svaren knappast överraskande: drogerna tillförde något i livet, satte guldkant på tillvaron, ökade glädje och njutning i festliga sammanhang, och gav en välbehövlig paus från vardagens rutiner och krav.
Andra använde droger för att få bättre kontakt med sitt känsloliv eller för att underlätta existentiellt utforskande som katalysator i jakten på djupare mening eller ett ökat medvetande.
Rekreation, fokus och andlighet
2017 gick forskare vid Stockholms universitet djupare genom att undersöka hur vuxna svenska cannabisanvändare motiverade sitt bruk. Av drygt 150 deltagare uppgav knappt hälften att de använde drogen av rent rekreationella skäl. Den användes alltså inte för att ”bota” eller ”lindra” någon fysisk eller psykisk åkomma.
Motiven känns igen: avslappning, att lösgöra sig från jobb och måsten, att ta paus från ett krävande liv. Många uppskattade också att använda drogen i festliga sammanhang på konserter, klubbar eller när de träffade vänner. Man röker helt enkelt cannabis för att det är roligt och för att man gillar känslan av att vara berusad.
Ett annat tema handlade om mer målinriktat bruk: att bli kreativ, öka koncentrationsförmågan eller angripa problem från nya infallsvinklar. Vissa uppgav att de gärna använde cannabis under fysisk aktivitet eller när de utövade sin hobby. Andliga motiv var också vanliga, till exempel som verktyg för att nå mindfulness eller för att lättare uppskatta de små sakerna i livet.
Liknande studier från andra länder styrker bilden av cannabis som en ”bred” drog. En kanadensisk studie från 2008 kan sammanfattas med att drogen uppskattas för sin förmåga att ge användaren en knuff i rätt riktning att förstärka och förhöja det som redan finns där.
En deltagare liknade cannabis vid salt: en ”smakförstärkare” som kan göra många saker bättre, roligare och mer intensiva. Det kan handla om att lyssna på musik, läsa böcker, vara ute i naturen men också om att fördjupa förmågan att slappna av.
Sinnesförstärkning: kursiverad verklighet
Trots spretigheten i upplevda effekter finns några saker som sticker ut när människor beskriver vad som får dem att uppskatta drogen. En handlar om cannabis förmåga att i olika grad skärpa våra fem sinnen: syn, hörsel, känsel, lukt och smak.
I The Botany of Desire (på svenska: Begärets eller Lustens botanik) beskriver journalisten och författaren Michael Pollan det som att verkligheten tenderar att ”kursiveras” under cannabisrus. Välkänd musik kan plötsligt kännas storslagen, en lätt beröring kan framkalla oanad njutning och naturen kan upplevas som skarpare och mer storslagen.
Samtidigt pekar Pollan på ett mysterium: den upplevda kursiveringen förmågan att absorbera mer färg, musik och beröring låter sig inte fångas i mätningar. Forskare kan inte se objektiva förbättringar i hörsel, känsel eller syn hos personer som är berusade på cannabis.
Den kanske mest välkända sinnesstegringen gäller smak: hur även den enklaste råvara kan smaka bättre under ruset. Carl Sagan skrev:
”Njutningen av mat förstärks; smaker och dofter, som vi vanligtvis av någon anledning verkar vara för upptagna för att märka, träder fram.”
Han beskrev sedan ett mentalt tillstånd inte olikt slutdestinationen för den stressade mindfulnesstragglaren:
”Jag kan skänka hela min uppmärksamhet åt känslan. En potatis kommer fortfarande att ha en textur, en kropp och en smak som andra potatisar, men bara mycket mer.”
Avslappning, ”couch lock” och myten om viljelöshet
En annan eftertraktad effekt är avslappning. Cannabis hjälper uppenbarligen många med det. Samtidigt har drogens lugnande sida bidragit till en seglivad stereotyp: att cannabis gör människor lata, passiva och omotiverade.
I cannabiskulturen finns till och med ett fenomen som verkar bekräfta stereotypen: ”couch lock”, en känsla av extrem avslappning eller närmast fysisk bedövning där nästan ingenting kan få en stenad person att resa sig från soffan.
Det kan vara både bra och dåligt. För en aktiv person som har svårt att slappna av kan det vara värdefullt. Men för någon som redan fastnat i passivitet kan det snabbt bli ett problem.
Samtidigt bör man vara skeptisk till svepande påståenden. I decennier har det funnits en idé om att droger oundvikligen tar kontroll över människor, berövar dem deras fria vilja och får dem att bete sig förutsägbart så kallad ”voodoofarmakologi”. Om andra droger ofta beskyllts för att få människor att göra dåliga saker, har cannabis ofta beskyllts för att få människor att göra… ingenting.
Visst kan cannabis verka lugnande och avslappnande. Men ”avslappnad” betyder inte automatiskt ”lat”. En mer nyanserad beskrivning är att det ofta handlar om en känsla av belåtenhet.
Cannabis gör i regel att du ”finner dig i var du är och vad du har framför dig”, som Joe Dolce beskriver det i Brave New Weed. I kontrast kallar han kokain en drog ”för förvärv”, som får dig att ”hungra efter mer”.
Är belåtenhet bra? Ibland. Ibland inte. Det är sällan svartvitt:
”Smoking while vacuuming makes vacuuming better but smoking while sitting on the couch makes vacuuming harder”,
som The Pretenders-sångerskan Chrissie Hynde sammanfattat det.
Korttidsminnet: ett problem och en nyckel
Om det är något som förenar världens ledande hjärnforskare och författarna till stonerkomedin Dude, Where’s My Car? så är det att de är överens om att cannabis kan påverka korttidsminnet negativt, skriver journalisten David Bienenstock.
Effekten är väl etablerad: personer som är påverkade gör generellt sämre ifrån sig på minnestester. I praktiken kan det betyda att en hög person får kämpa för att hålla den röda tråden i en konversation, eller att förmågan att lära sig nya saker är tillfälligt nedsatt.
Hur stark effekten är varierar mellan individer och beror också på dos. Forskning tyder på att cannabis med hög THC-halt och låg CBD-halt ger större negativ påverkan på kognitiva förmågor under ruset. Frekvens spelar också roll: dagligt bruk kan ge kvarstående nedsättning även i nyktert tillstånd men förmågor kan återhämta sig om man slutar.
Det låter illa. Samtidigt rymmer påståendet en ledtråd till varför människor uppskattar drogen. Å ena sidan är det knappast optimalt om man måste hålla många tankar i huvudet samtidigt. Å andra sidan kan det vara hjälpsamt när en aktivitet kräver totalt engagemang i nuet.
Om några bloss kan få tiden att upphöra och minska betydelsen av både framtid och det förflutna, är det lätt att se lockelsen: en genväg till ett slags mindfulnesstillstånd. Ett eftertraktat mål i ett samhälle där fler saker än någonsin konkurrerar om uppmärksamheten och där många letar strategier mot stress och oro.
”Deshabituering”: när det välkända blir nytt igen
En annan uppskattad ruseffekt nära kopplad till korttidsminnet kallas på psykologspråk ”deshabituering”: när välkända saker plötsligt känns nya igen.
Michael Pollan skriver:
”Minnet är förundrans fiende… och genom att påverka vårt minne… kan cannabinoiderna öppna en plats där något mer direkt kan upplevas. Tack vare denna glömska kan vi tillfälligt lägga våra invanda sätt att se saker och ting på hyllan och se på saker som om det vore första gången, så att något så vanligt som en glass förvandlas till en glass!”
Lockelsen är uppenbar: om cannabis kan återföra ett element av förundran är det inte märkligt att drogen upplevs som ett andningshål för människor som på autopilot rör sig genom en monoton värld.
Under optimala förhållanden med kontroll och ansvar kan vuxen erfarenhet kombineras med den närmast barnsliga nyfikenhet och entusiasm ruset kan framkalla. Det kan tillföra något. Samtidigt kan samma mekanismer också bidra till att vissa tappar kontrollen över sitt bruk, särskilt när livet ställer högre krav och man allt oftare söker sig till ett tillstånd där dåtid och framtid inte betyder något.
Flow, fokus och kreativ uppväxling
Att slungas in i nuet kan också ha andra fördelar. När kognitivt brus minskar kan det bli lättare att fokusera. Även här kan cannabis ses som en genväg till ett eftertraktat tillstånd: flow. Ett tillstånd av kreativ framåtrörelse där världen försvinner och man slukas av uppgiften framför sig.
Det skulle åtminstone anekdotiskt kunna förklara varför människor i kreativa yrken (musiker, programmerare, konstnärer) ofta dras till cannabis.
Utöver extrem uppmärksamhet kan vissa uppleva att hjärnan ”växlar upp”, med ökad associationsförmåga och nya insikter. Insikter som inte alltid håller i nyktert ljus men Carl Sagan menade att problemet delvis kan lösas genom att systematisera tankarna från ruset.
Han skrev:
”Det finns en myt att användaren bara har en illusion om att det handlar om en viktig insikt, men att den inte överlever en granskning morgonen därpå. Jag är övertygad om att det här inte stämmer och att insikterna man får under ett rus är äkta; huvudproblemet är att formulera dem på ett sätt som accepteras av det rätt annorlunda jag som vi är dagen efter…”
Sagan fortsatte med ett praktiskt knep: han spelade in band till sitt framtida jag och uppmanade sig själv att ta insikterna på allvar.
Den amerikanske författaren Norman Mailer hade en mer jordnära syn på cannabis ”fantastiska” förmåga att skapa nya kopplingar i hjärnan:
”Du tänker associativt när du är hög, så du kan verkligen få enastående tankar.”
Samtidigt varnade han för att det kan bli snömos utan stabil grund:
”Jag säger alltid åt mina barn… utbilda er först, sen kan ni börja röka gräs… ju mer utbildning du har, desto mer kan du sätta ihop vid de tillfällena… Men om du inte kan så mycket blir kopplingarna du kan göra begränsade.”
Det svenska samtalet: varför nyanser saknas
Den som lyfter på locket till den kokande kittel som rymmer cannabisfrågans komplexitet ser att det knappast saknas anledningar att bli hög. Det ska inte ses som en uppmaning att börja använda drogen, utan som en påminnelse: samtalet om cannabis kan aldrig bli fullständigt, öppet eller ärligt om man inte också tar hänsyn till de positiva sidorna en aspekt som länge saknats i svensk offentlighet.
Det finns flera orsaker, men en central sak är att Sverige i praktiken saknat en grundläggande förståelse för att människor kan använda andra droger än alkohol utan att vara offer och att bruket dessutom kan vara en positiv kraft i deras liv.
Så länge den insikten saknas, och så länge man upprätthåller illusionen att ett samhälle kan stoppa eller styra människors strävan efter att förändra sina medvetanden, kommer debatten om cannabis att fastna på sandlådenivå.
Samtidigt är det logiskt att det i ett land där till och med livräddande vårdinsatser för människor med svåra drogproblem motarbetats med cyniska ”det skickar fel signaler”-argument, varken finns vilja eller anledning att lyfta fram positiva sidor hos cannabis. Inte minst eftersom drogen ofta setts som dubbelt farlig: dels på grund av överdrivna medicinska riskbilder, dels på grund av den svenska fixeringen vid inkörsportsteorin, där cannabis kopplats till tungt missbruk och död.
I media, hos myndigheter och i informationskampanjer har påståenden om farlighet dominerat, medan nyanser saknats. Cannabis är dåligt. Punkt. Ideologiskt drivna aktörer har, genom att fokusera på viss forskning och blunda för annan, inte bara etablerat cannabisanvändning som ofrånkomligt skadlig utan även användaren som en skadad person: ”en ohälsosam och ointelligent person på gränsen till psykos”, som etnologen Emma Eleonorasdotter uttryckt det.
Problemet uppstår när den bilden krockar med en mer komplex verklighet. Cannabis är uppenbarligen en drog som uppskattas av många och av olika skäl. Effekter och motiv varierar, men de flesta klarar att reglera sitt bruk. En logisk slutsats är att drogen bidrar med något i människors liv. En till synes enkel insikt som ändå skapar friktion i ett samhälle där synen på droger präglas av självkontroll och nykterhet (undantaget alkohol).
Om man dessutom kombinerar den svenska riskbesattheten med att narkotikaprevention ofta inte handlat om att hitta effektiva och mätbara sätt att minska skador utan snarare fungerat som en påverkanskampanj för att, som Ingrid Sahlin (professor i socialt arbete) formulerat det, ”vinna majoritetsbefolkningens stöd för visionen om ett narkotikafritt samhälle” är det svårt att inte känna en bitter eftersmak.
Det krävs ingen övermänsklig analysförmåga för att se vad taktiken kan göra med ungas förtroende för vuxenvärlden. I en samtid som värdesätter källkritik skaver det extra när politiker och myndigheter gör undantag i vissa frågor när konsekvensneutral kunskapsförmedling får stryka på foten för att fler ska tänka rätt.
Och att tänka rätt i Sverige är att känna stark aversion mot cannabis.
