Hoppa till innehåll
Förbudspolitik handlar om signaler, men verkligheten styrs av incitament. Artisten och aktivisten John Bark har skapat en föreläsning om cannabis med titeln Från evolution till framtid. Där går han igenom historien om hur vi hamnade där vi är, och bjuder in till diskussionen om hur vi kan komma till en bättre punkt.
Det finns två sätt att diskutera cannabis.
Det ena är det vanliga, där allt handlar om signaler, moral och att visa att samhället tar avstånd. Cannabisen får stå som symbol för det mörka och oönskade, och den centrala frågan blir ”Vad sänder vi för budskap?”
Det andra sättet är att ställa en enklare fråga. Vad händer faktiskt i verkligheten?
Artisten och aktivisten John Bark har skrivit en föreläsning om cannabis med titeln Från evolution till framtid. Den är intressant eftersom den konsekvent försöker göra det senare, observera verkligheten och starta diskussionen utifrån det.
John Bark börjar inte i lagboken, utan i biologin. Det är en rimlig utgångspunkt.
I människokroppen har vi det endocannabinoida systemet, som är inblandat i regleringen av bland annat sömn, aptit, smärta och stress. Det systemet började utvecklas hos tidiga havslevande organismer för 600 miljoner år sedan, och har sedan förfinats genom evolutionen hos oss ryggradsdjur sedan dess.
Det endocannabinoida systemet håller oss alla vid liv, vare sig vi är haschtomtar eller förbudskramare eller någotnting däremellan.
Det betyder inte att alla slutsatser därifrån är självklara. Men det betyder att cannabisfrågan inte kan reduceras till en saga om en ond yttre substans som invaderar en annars opåverkad kropp. Människan har redan biologiska system som reagerar på cannabinoider. Den utgångspunkten är viktig, eftersom den flyttar debatten från moralism till fysiologi.
Redan där lägger sig John Bark på en annan nivå än politikerna som aktivt undviker att söka kunskap för att det skulle sända fel signaler.
Men det mest intressanta i föreläsningen ligger inte i biologin, utan i analysen av förbudet som system.
Om man förbjuder en vara som människor efterfrågar, då försvinner inte efterfrågan. Det är en ganska okontroversiell iakttagelse. Däremot förändras incitamenten för alla som verkar på marknaden. Det får konsekvenser på samhällsnivå.
Producenter och säljare måste minimera risken att bli upptäckta. Det gör att de prioriterar sådant som är lätt att transportera, tar liten plats och ger högt värde per enhet.
Samtidigt är straffen i praktiken ofta desamma oavsett produktens styrka. Kombinationen av dessa två faktorer leder till ett förutsägbart resultat, nämligen att starkare produkter gynnas. Att det är precis vad som har hänt på den illegala marknaden de senaste decennierna är inte en slump. Det är en direkt följd av hur systemet är utformat.
Samma logik gäller på andra områden. När odling utomhus blir riskfylld flyttar den inomhus. Då ökar kontrollen över miljön, tekniken utvecklas och produktionen blir mer effektiv. Om man är positivt inställd till cannabis kan man, om man vill, se den höga innovationstakten som en positiv effekt av förbudspolitiken. Men det var ju knappast det som var syftet med lagstiftningen.
Och den repressiva lagstiftningen har andra effekter som alla är överens om är skadliga för samhället, vad man än tycker om cannabis som sådant.
När marknaden är illegal premieras de aktörer som är bäst på att hantera risk, inte nödvändigtvis de som erbjuder säkrast produkter.
Ett eget våldskapital är en nödvändighet för den som vill behålla och kanske utöka sin marknadsandel på en illegal marknad. På samhällsnivå blir resultatet ständigt nya skjutningar, sprängningar och mordbränder mellan konkurrerande kriminella gäng.
Det är alltså inte så att förbudet står utanför marknaden och bara begränsar den. Förbudet är en del av marknaden. Det formar den.
Det här är kanske den viktigaste insikten i hela diskussionen, och den är samtidigt nästan helt frånvarande i svensk narkotikadebatt.
Här talar man i stället ofta om signalpolitik. Tanken är att lagen ska sända en tydlig norm: droger är fel. Problemet är att människor inte anpassar sitt beteende efter signaler. De anpassar sig efter incitament.
Om risken för straff gör att människor undviker vård, då är det ett resultat. Om marknaden blir mer riskfylld och därmed mer våldsbenägen, då är det ett resultat. Om produkterna blir starkare, då är det också ett resultat.
Det är därför kunskap om historien spelar roll. Barks föreläsning gör en poäng av att cannabisförbudet inte uppstod i ett vakuum, utan i en kontext präglad av politiska intressen, ekonomiska motiv och i vissa fall rena fördomar.
Han går på ett pedagogiskt sätt igenom ”höjdpunkter” (dåligt ord i sammanhanget) i cannabisförbudets historia, från en rasistiskt motiverad oro som ledde till det första förbudet i Kalifornien år 1913, via ett pärlband av oheliga allianser mellan storföretags ekonomiska intressen och olika politikers och myndighetspersoners personliga agendor, fram till situationen idag.
Man behöver inte acceptera varje detalj i den beskrivningen för att se huvudpoängen.
Narkotikapolitik är politik. Den formas av makt och incitament, precis som annan politik. Den är inte immun mot misstag.
Och när den väl är etablerad tenderar den att försvara sig själv. Institutioner byggs upp kring den. Karriärer formas inom den. Då blir det svårt att ändra kurs, även när resultaten pekar åt fel håll.
Men någonstans kommer man ändå till en punkt där det inte längre går att förneka verkligheten.
Om en politik under lång tid producerar svart marknad, starkare produkter, sämre vårdkontakter, högre risker och sämre utfall, då räcker det inte att säga att den bygger på goda intentioner. Då måste man börja överväga möjligheten att felet inte ligger i bristen på kontroll, utan i själva systemet.
Det som kanske ändå är allra bäst med föreläsningen är att den inte stannar i historisk upprördhet över gamla beslut som togs på felaktiga grunder. Att känna till historien kan vara viktigt, men det räcker inte. Den verkligt intressanta frågan är vad som händer om man gör annorlunda framåt.
En sådan förändring handlar inte bara om att ta bort förbud. Den handlar om hur man hanterar övergången. Ett långvarigt illegalt system skapar kunskap och strukturer som inte försvinner över en natt.
Vi vill får bort strukturerna som skapar skenande våldsspiraler och systemhotande brottslighet, så långt borde alla seriösa debattörer vara överens. Men om en laglig och reglerad marknad ska kunna slå ut den olagliga, då behöver vi ta tillvara erfarenhetsbaserad kunskap från brukare och odlare som hittills tvingats agera utanför lagen.
I sista kapitlet av föreläsningen föreslår John Bark fem punkter som han skulle vilja se som en del av en legalisering och reglering av cannabis i Sverige:
- Amnesti och registrering – möjlighet för nuvarande aktörer att registrera sig utan rättsliga konsekvenser
- Utbildning och omställning – kurser i legal odling, kvalitetssäkring och företagande
- Prioriterad licensiering – de med dokumenterad erfarenhet ges förtur
- Regionala odlingszoner – särskilda zoner i regioner med tradition
- Kooperativmodell – möjlighet för småodlare att gå samman
Skulle det här vara en bra utgångspunkt för vår legalisering? Det är absolut något man kan diskutera, och jag är inte säker på att alla som vill se en legalisering skulle vilja se den genomförd på precis det här sättet.
Själv skulle jag till exempel tycka att det vore mycket intressant att höra en diskussion mellan John Bark och högerdebattören Mattias Svensson, som förespråkar en legaliseringsmodell med stor kommersiell frihet. Skulle de kunna hitta fram till en modell som de båda är överens om, eller har de så olika visioner att de får formuleras som två alternativ som ställs mot varandra? Det vet jag inte, men det vore kul att höra diskussionen.
Och det är också det som är huvudsyftet med John Barks föreläsning, att stimulera till diskussion. För det är precis det som både Sverige och resten av världen behöver just nu i narkotikafrågan.
Jag avslutar med John Barks egna ord i epilogen, riktade till dem som tagit sig igenom hela hans text:
Kära vänner. Ni är inte här av en slump. Ni är här för att ni vet något som samhället länge har försökt dölja: att den här växten är en gåva. Att den har potential att läka, att inspirera, att skapa.
Ni är här för att ni är en del av den förändring som redan pågår. Varje samtal ni har, varje kunskap ni delar, varje fördom ni utmanar – det är ytterligare ett steg mot en bättre värld.
Och kom ihåg: De som kämpar mot oss kämpar för en värld som redan har dömts ut av vetenskapen, av historien, av erfarenheten. De kämpar för rädsla, för kontroll, för gamla strukturer.
Vi kämpar för liv. För hälsa. För frihet. För framtiden.
Och vi vinner.
…
Läs mer:
- John Bark: Cannabis – Från evolution till framtid
- Mattias Svensson, SvD: ”Legalisera cannabis så mycket som möjligt”
