Hoppa till innehåll
Expressens dokumentärserie Svampkulten väcker min nyfikenhet. Jag uppskattar att en stor redaktion närmar sig ett ämne som kan vara svårt att prata öppet om. Själv bär jag på en erfarenhet av svamp och LSD som förändrade hur jag såg på min kropp, mina relationer och det liv jag ville leva.
En Expressenreporter, en hemlig adress och en grupp människor som samlas kring psykedelisk svamp. I dokumentärserien Svampkulten undersöker Maria Rydhagen ett slutet nätverk och följer med till en ceremoni ledd av en man som kallar sig schaman.
Jag tycker faktiskt att det är kul att någon från Expressen är där.
Att följa gruppen är förstås inget godkännande av verksamheten. Men jag uppskattar viljan att komma nära ett ämne som så lätt omges av färdiga föreställningar.
Kanske håller vi på att bli lite mindre bajsnödiga inför att prata om psilocybin. Jag hoppas det. Det borde gå att ställa kritiska frågor och samtidigt lyssna på människor som upplever att psykedelika har haft betydelse i deras liv.
Jag är en av dem. Och även om det känns utlämnande att berätta vill jag försöka.
När jag var yngre hade jag mått dåligt så länge att jag hade svårt att föreställa mig hur något annat skulle kännas. Jag hade gått i terapi inom primärvården utan att uppleva att jag kom vidare. Livet kändes tungt och jag hade svårt att se någon mening eller framtid.
Jag var en ung tjej som brottades med sådant som många andra unga tjejer känner igen. Jag oroade mig för hur jag såg ut, vad andra tyckte om mig och om jag räckte till. Jag hade också haft en ätstörning under många år. Det handlade om mer än vanlig osäkerhet, men mycket kretsade kring samma frågor: Hur ser andra mig? Är jag tillräckligt fin? Är jag någon man kan tycka om?
Samtidigt bar jag på ilska och besvikelse över människor som hade svikit mig. Jag kunde gå tillbaka till det som hänt och försöka förstå, men hamnade ofta i att leta efter förklaringen hos mig själv.
Vad borde jag ha gjort annorlunda? Varför hade jag inte varit tillräckligt viktig för att bli behandlad bättre?
Under ilskan kände jag mig liten och betydelselös.
Under den perioden lärde jag känna en kvinna som var några år äldre än jag. Hon berättade om psilocybin, ämnet i psykedeliska svampar, och hur hon upplevde att det hade hjälpt henne.
Jag blev intresserad, men också skeptisk och rädd. Jag hade aldrig prövat psykedelika och visste inte hur jag skulle reagera. Ändå ville jag ge det en chans. Jag längtade efter att något skulle kunna bli annorlunda.
Första gången tog jag LSD tillsammans med henne. Hon var lugn och pedagogisk och fanns där med värme när det kändes läskigt. Hon gjorde egentligen ingenting märkvärdigt. Hennes närvaro gav mig trygghet.
Men jag förstod inte hur upplevelsen skulle hjälpa mig. Vad hade det här med min depression att göra? Hur skulle jag ta med mig något av det tillbaka till vardagen?
Under ungefär sex veckor använde jag svamp och LSD vid återkommande tillfällen. Ibland tillsammans med henne, ibland själv. Jag gick omkring på stranden, var hemma eller vistades i skogen.
Det kom ingen plötslig uppenbarelse. Ingen stund då jag tänkte att jag äntligen hade förstått meningen med livet. Under själva upplevelserna visste jag inte om något av det skulle förändra hur jag mådde i längden. Det förstod jag först senare.
Ett minne har stannat kvar särskilt tydligt: en promenad genom en skog i Holland.
Under ruset upplevde jag att jag kunde se hur träden tog upp vatten och näring ur jorden. Jag blev så upptagen av livet omkring mig att tankarna på mitt eget utseende fick mindre plats. Det fanns så mycket att se och uppleva, och jag ville vara en del av det.
När jag tänkte tillbaka på promenaden blev kontrasten tydlig. Jag hade ägnat så mycket tid åt att oroa mig för min kropp och hur andra såg på den. Men där i skogen hade valkarna på magen känts oviktiga. De hindrade mig inte från att uppleva något fint. Varför skulle de då få begränsa så mycket av resten av mitt liv?
Det gjorde inte min ätstörning eller mitt lidande oviktigt. Jag började däremot ifrågasätta kraven jag hade plågat mig själv med. Varför skulle någon annans uppfattning om min kropp få avgöra hur jag mådde eller vad jag vågade göra?
Om någon dömde mig för mitt yttre, ville jag verkligen ha den personen nära? Behövde jag försöka vinna uppskattning från människor som fick mig att känna att jag inte dög?
Jag började känna att jag också hade något att säga till om. Jag fick välja vilka människor jag ville ha i mitt liv. Jag behövde inte lägga all energi på att bli vald av dem.
Den förändringen blev tydligare med tiden. Jag blev snällare mot min kropp och slutade leta efter fel hos mig själv på samma sätt. Efter den här perioden blev jag också fri från ätstörningen som hade följt mig under många år. Jag förknippar det starkt med det jag gick igenom, även om jag inte kan säga exakt vad som orsakade förändringen.
Även gamla svek började se annorlunda ut.
Tidigare hade jag fastnat i hur ont det gjorde och vad andras handlingar sa om mig. Nu upplevde jag att jag kunde få ett slags helikopterperspektiv på det som hade hänt. Jag kunde se både mig själv och människorna omkring mig, i stället för att bara vara kvar i känslan av att ha blivit sviken.
Det var som att lyssna på någon annans berättelse. Jag såg en ung tjej som hade blivit sårad och kunde känna omtanke om henne, i stället för att genast undra vad hon hade gjort för fel.
Samtidigt kunde jag se att vännerna och familjemedlemmarna som hade sårat mig också hade sina svårigheter och begränsningar. Kanske hade de gått igenom något som gjorde att de inte förmådde behandla mig bättre just då.
Deras handlingar behövde inte betyda att jag var svår att älska.
Jag hade hört liknande förklaringar tidigare, men ändå fortsatt leta efter felet hos mig själv. Nu började jag kunna känna att de faktiskt gällde mig också. Jag kunde förstå och förlåta vissa människor utan att försvara deras beteende. Jag hade förtjänat bättre, även om de inte hade kunnat ge mig det.
Det fanns en stor lättnad i att slippa bära deras brister som om de var mina.
Samtidigt började jag förstå vilket slags liv jag ville ha. Festandet, drogerna och umgänget med kriminella människor var inget jag ville fortsätta bygga min vardag kring. Jag ville vara mer i naturen. Där kände jag ett lugn som jag ville ge större plats.
Det blev mindre viktigt att passa in i det liv jag hade omkring mig och viktigare att fundera på om jag själv ville vara kvar i det.
Jag fick också större lust att våga sådant jag tidigare hade hållit mig ifrån. Se nya platser, pröva nya saker och inte låta rädslan för andras omdömen bestämma så mycket. Jag hade ägnat mycket tid åt att undra om jag dög. Nu började jag bli mer nyfiken på vad jag själv ville.
Allt var inte behagligt att möta. Jag behövde också se de gånger jag själv hade gjort fel, brustit eller sårat någon. Det var obekvämt att erkänna, men jag började kunna göra det utan att förkasta hela mig själv.
Jag kunde ta ansvar för något jag ångrade och fortfarande vara värd omtanke. Då blev det lättare att förstå vad jag ville förändra, i stället för att bara fastna i skammen.
Upplevelserna fortsatte att få betydelse långt efter att ruset hade gått över. Jag återkom till tankar och minnen och började förstå dem på nya sätt. Förändringen märktes i vardagen, i hur jag behandlade min kropp, vilka människor jag sökte mig till och hur jag hanterade sådant som gjorde ont.
Jag upplevde att jag blev lugnare och tryggare och kunde hantera ilska, sorg och stress bättre. Jag fick också syn på sådant hos mig själv som länge hade hamnat bakom allt jag tyckte var fel. Jag hade kärlek och värme att ge. Jag kunde vara omtänksam. Jag var värd att älska, även med mitt förflutna och de saker jag ångrade.
Jag kan inte skilja betydelsen av svampen från LSD, kvinnans trygghet eller mina egna tankar och val efteråt. Det jag gjorde var ingen behandling inom vården, och mitt terapeutiska syfte gjorde inte användningen riskfri. Min erfarenhet kan heller inte lova någon annan samma förändring.
Men den är en del av mitt liv som jag vill kunna berätta om ärligt.
Omkring nio år senare känner jag fortfarande att den perioden förändrade mig. Samtidigt har jag fortsatt leva, varit med om mer och fått nya saker att försöka förstå.
Ibland tänker jag att jag skulle vilja ”fylla på”.
Det jag längtar efter är perspektivet. Att med mer livserfarenhet kunna betrakta det jag har varit med om och få syn på sådant jag kanske missar i dag. Man blir lätt instängd i sitt eget sätt att tolka världen. En förklaring man har upprepat tillräckligt länge kan till slut kännas som den enda möjliga.
Jag vet inte om en ny psykedelisk upplevelse skulle ge mig det jag söker. Jag kan inte förutsätta att det som betydde något då skulle bli likadant i dag.
Men jag minns hur mycket det betydde att upptäcka att min bild av mig själv gick att förändra.
Det är därför jag uppskattar att ämnet får utrymme också i en stor tidning. Jag hoppas att det kan göra det lättare att prata om erfarenheter som min, med både nyfikenhet och eftertanke.
Jag gick in i den perioden med en stark känsla av att vara fel. Efteråt började jag, försiktigt, se en människa som jag faktiskt kunde tycka om.
Mig själv.
