Hoppa till innehåll
Bonden ville rädda sin skörd. Därför skapade han en fälla där råttorna åt varandra. När vi diskuterar svensk narkotikapolitik borde vi ställa en obekväm fråga: Hur mycket av det lidande vi vill bekämpa riskerar att förvärras av de metoder vi själva har valt?
Debatt och opinion
En bonde hade problem med råttor som åt av hans skörd.
I berättelsen slänger han en död gris i en gammal brunn. Lukten lockar dit råttorna. Åttio stycken hoppar ner och börjar äta.
Först finns det mat åt alla.
Sedan finns det ingenting.
Brunnens väggar är för höga. Hungern blir outhärdlig. Råttorna börjar äta varandra, tills bara en återstår.
Då kommer bonden tillbaka.
Han lyfter upp den överlevande och släpper ut den på åkern. Enligt berättelsens grymma logik har råttan nu lärt sig att äta sina egna. Bonden har fått någon som kan fortsätta arbetet åt honom.
Han behöver inte längre stå vid brunnen.
Det är en fabel, ingen beskrivning av en belagd metod för råttbekämpning. Men den ställer en fråga som sträcker sig långt utanför åkern:
Vem bär ansvaret för det som händer när någon annan har bestämt villkoren?
Bonden bestämmer villkoren
I den här politiska liknelsen representerar bonden beslutsfattarna. Åkern är samhället och skörden allt vi vill skydda: barnens uppväxt, tryggheten, hälsan och framtiden.
Det är angelägna saker. Narkotikans skadeverkningar är verkliga.
Men ett angeläget mål gör inte varje metod klok.
Sverige har valt att göra också själva det olovliga bruket av narkotika straffbart. För ringa narkotikabrott anger lagen böter eller fängelse i högst sex månader. Det betyder inte att den som använder narkotika rutinmässigt fängslas. Det betyder att samhället har gjort användningen till en fråga för rättsväsendet, även när personen samtidigt behöver vård.
Det beslutet fattas inte av polisen som möter människan på gatan.
Det är ett politiskt val.
Och politiska val kan ändras.
När samma samhälle både hjälper och straffar
Fabelns råttor får inte bli en beskrivning av människor. Varken poliser eller personer som använder narkotika ska avhumaniseras för att en debattartikel ska bli slagkraftig.
Liknelsen handlar om makten att bestämma förutsättningarna för andras möten.
En polis kan ingripa, hjälpa och rädda liv. Samma polis kan också behöva utreda ett misstänkt narkotikabrott som gäller personen som behöver hjälpen. Den dubbla rollen förtjänar en ärlig diskussion.
Vad händer med tilliten när den som behöver hjälp inte vet vilket bemötande som väntar?
Folkhälsomyndigheten beskriver att personer som använder narkotika upplever lagstiftningen och stigmatiseringen som möjliga hinder för att söka vård. Rädsla för påföljder och fördomar ingår i den bilden. Det beskriver upplevda hinder och betyder inte att varje polisingripande försvårar vård. Men det är tillräckligt allvarligt för att kräva politisk uppmärksamhet.
Tänk dig att du har bestämt dig för att berätta. Efter månader av bortförklaringar tänker du äntligen säga att du inte klarar det längre.
Då kommer en andra tanke:
Vad händer med mig om jag berättar sanningen?
Att människor kan tveka inför att söka hjälp borde hålla ansvariga politiker vakna.
Ett uppklarat brott är inte ett tillfrisknande
En anmälan kan registreras. Ett prov kan analyseras. Ett brott kan klaras upp.
Men inget av detta berättar i sig om människan har fått ett bättre liv.
Har hon fått behandling? Har han någonstans att bo? Finns det någon som svarar när personen äntligen orkar söka hjälp? Har risken att dö minskat?
Det är frågor som måste väga tungt när narkotikapolitiken bedöms.
I ESO-rapporten Bruk och straff från 2023 drog kriminologerna Felipe Estrada, Albin Stenström och Henrik Tham slutsatsen att kriminaliseringens syfte inte hade uppnåtts. De rekommenderade en utredning om hur bruk och mindre innehav för eget bruk skulle kunna avkriminaliseras. Det är rapportförfattarnas bedömning och innebär inte att lagstiftningen ensam förklarar utvecklingen. Men slutsatsen kräver ett seriöst svar.
Den som försvarar en politik som griper in i människors liv måste kunna redovisa dess resultat.
Vilken nytta gör den? Vilka skador kan den orsaka? Finns det bättre sätt?
Ansvaret stannar inte vid uniformen
Poliser ska följa lagen. En rättsstat kan inte bygga på att varje tjänsteperson väljer vilka lagar som gäller.
Just därför måste ansvaret för lagarna vara tydligt.
Politiker kan inte besluta om ett uppdrag och sedan överlåta åt polisen att ensam möta människorna som berörs och försvara konsekvenserna. Inte heller kan vårdens brister lösas genom att skicka fler poliser till människor som saknar fungerande stöd.
Vi behöver kunna lyssna på poliser som ifrågasätter sina arbetsmetoder, på vårdpersonal som beskriver hinder och på människor som själva lever med beroende.
Den som försvarar dagens politik ska också ha plats i samtalet. Men alla måste tåla samma fråga:
Vad skulle få dig att ompröva din ståndpunkt?
Om svaret är ”ingenting” har samtalet slutat handla om kunskap.
Det måste finnas en väg upp
En mänskligare narkotikapolitik behöver vara konkret.
Vård som går att nå. Stöd som håller även efter ett återfall. Insatser som minskar skador utan att hjälpen villkoras av att personen först lyckas sluta. En uppriktig granskning av vad straff för eget bruk åstadkommer.
Naloxon är ett tydligt exempel på en livräddande insats: läkemedlet kan häva överdoser av opioider. Socialstyrelsen beskriver att opioider är inblandade i majoriteten av de läkemedels- och narkotikarelaterade dödsfallen. Att rädda ett liv ger också möjlighet till fortsatt hjälp.
Alla som använder narkotika har inte ett beroende eller behöver behandling. Behoven skiljer sig åt. Därför behöver också samhällets svar göra det.
Men människovärdet ska inte variera med substans, diagnos eller förmåga att sluta.
I fabeln räknar bonden skörden. Han kan kalla metoden framgångsrik eftersom det han ville skydda finns kvar. Det som hände nere i brunnen behöver han inte ta med i sin redovisning.
Ett samhälle kan inte räkna så.
Människorna i brunnen tillhör också det samhälle vi lovade att skydda.
De är någons barn. Någons förälder. Någons vän. Och även den som inte längre har någon kvar har samma rätt till hjälp och värdighet.
Den avgörande frågan är därför inte hur hårt vi kan göra livet i brunnen.
Det är vem som tar ansvar för att det finns en väg upp.
