Hoppa till innehåll
Resenärer strömmade till kommentarsfälten och erkände att de flyger med cannabis. Men enligt en framstående cannabisjurist är det inte den federala risk som många tror att det är.
Det erkännande som verkligen kan få juridiska konsekvenser är i stället det som cannabisföretagare skriver under när de försöker bedriva verksamhet lagligt.
High Times publicerade en rutinmässig uppdatering. TSA hade i tysthet ändrat en formulering på sin webbplats om resor med medicinsk cannabis, och kommentarsfältet gjorde något som var värt att lägga märke till. Det fylldes snabbt av människor som erkände att de hade gjort detta i åratal.
Kommentar efter kommentar berättade samma historia. De hade flugit med cannabis i flera år, vissa i flera decennier. Cannabisblommor, vapeprodukter, edibles och koncentrat. Några erkände till och med mängder som låg långt över vad som normalt skulle betraktas som personligt bruk. Den gemensamma nämnaren var att TSA aldrig verkade bry sig. Myndigheten letade efter vapen och sprängämnen och lät resten passera.
Andra tolkade situationen annorlunda. De kallade det en fälla, ett upplägg eller en stingoperation och skämtade om hur många federala myndighetspersoner de trodde läste tråden. Det väckte samma fråga som vi själva ställde oss: Om du offentligt erkänner att du har flugit med cannabis, är det då ett erkännande som myndigheterna kan använda mot dig?
Vi ställde frågan till Bob Hoban, en cannabisjurist som enligt egen uppgift har varit med och utformat cannabislagar och regelverk i över 35 länder och ett dussintal amerikanska delstater, ofta på uppdrag av de myndigheter som ansvarar för regleringen. Hans svar gav frågan ett helt annat perspektiv.
Låt oss börja med det som är sant. Omklassificeringen av cannabis har inte gjort det lagligt att ta med cannabis genom en flygplats. Rekreationell cannabis är fortfarande klassad som en Schedule I-substans på federal nivå, och innehav är fortfarande ett federalt brott enligt 21 U.S.C. § 844, den lag som reglerar innehav för personligt bruk.
Inte heller de delstatsgodkända medicinska cannabisprodukter som flyttades till Schedule III i april är automatiskt lagliga att inneha. En Schedule III-substans får endast innehas med korrekt tillstånd, och frågan om ett medicinskt cannabiskort från en delstat uppfyller de federala kraven är fortfarande oklar. På pappret innebär alltså en joint i handbagaget fortfarande en federal risk.
Hobans poäng handlar dock om hur lagen faktiskt tillämpas i praktiken.
Federal brottsbekämpning fokuserar i regel på mängder som tyder på handel eller distribution snarare än personligt bruk. När TSA stöter på en mindre mängd cannabis är myndighetens policy att överlämna ärendet till lokal polis, inte att tillkalla federala agenter. Beroende på vilken delstat det handlar om kan resultatet bli allt från en axelryckning till beslag, böter eller en ordningsbot. Det federala systemet brukar i praktiken lämna de mindre fallen till lokala myndigheter.
En person i kommentarsfältet som berättar att hen flyger med cannabis beskriver därför, enligt Hoban, ett beteende som tekniskt sett är olagligt men som i verkligheten sällan är något som federala myndigheter prioriterar att lagföra.
Risken finns på pappret, men är ofta begränsad i praktiken.
Och det är därför, menar han, fel sorts erkännande att fokusera på.
Det verkliga erkännandet finns på en federal blankett
Det är här den verkliga juridiska risken uppstår.
Den 23 april undertecknade tillförordnade justitieministern Todd Blanche en order som flyttade delstatsgodkänd medicinsk cannabis från Schedule I – den federala regeringens mest restriktiva narkotikaklass – till Schedule III, kategorin för läkemedel med erkänd medicinsk användning.
För att få tillgång till fördelarna med förändringen, bland annat lättnader från den så kallade Section 280E-regeln som hindrar cannabisföretag från att dra av vanliga verksamhetskostnader, måste medicinska cannabisföretag registrera sig hos DEA.
Det är på den registreringsblanketten som den juridiska konflikten blir svår att undvika.
I avsnitt 4, som handlar om ansvar och tidigare verksamhet, ställs en fråga som många cannabisföretag i USA måste besvara på samma sätt:
”Har någon person som kommer att vara involverad i företagets ägande eller drift tidigare tillverkat, distribuerat eller lämnat ut någon kontrollerad substans utan en DEA-registrering som godkände sådan verksamhet?”
Läs frågan en gång till.
Ett delstatslicensierat cannabisföretag som har odlat, distribuerat eller sålt cannabis – en kontrollerad substans enligt federal lag – utan DEA-registrering, eftersom en sådan registrering inte tidigare varit möjlig, har egentligen bara ett ärligt svar:
Ja.
Och ett ja kräver ytterligare information. Sökanden måste identifiera samtliga personer som varit involverade och lämna en kort redogörelse för verksamheten, något som Cannabis Business Times tidigare uppmärksammat.
I praktiken innebär det att blanketten ber företag att redogöra för vad de gjorde innan den nya registreringsmöjligheten existerade.
Svarar man ärligt kan man samtidigt dokumentera verksamhet som enligt federal lag tidigare varit olaglig.
Svarar man felaktigt uppstår ett helt annat juridiskt problem.
Att lämna falska uppgifter på ansökan kan enligt reglerna leda till upp till fyra års fängelse och böter på 250 000 dollar.
Myndigheternas svar
Cannabis Business Times, som först rapporterade om frågan i slutet av april, kontaktade DEA direkt för att få ett förtydligande.
Myndighetens svar var att detta är en rutinmässig del av registreringsprocessen. DEA beskrev frågan som standardiserad bakgrundsinformation som används för att bedöma regelefterlevnad. Myndigheten förklarade också att frågan inte är begränsad till någon särskild tidsperiod och tillade senare att ett jakande svar inte automatiskt diskvalificerar någon från att få en registrering.
Inte heller den konstitutionella frågan är helt okomplicerad.
Amerikanska domstolar har under lång tid godkänt omfattande krav på informationslämning inom reglerade branscher. Det är en av anledningarna till att frågan befinner sig i ett juridiskt gränsland snarare än på tydligt grundlagsstridig mark.
Hoban ifrågasätter inte att formuleringen liknar de upplysningskrav som finns i många andra reglerade branscher. Alkohol-, tobaks- och läkemedelsindustrin kräver alla att företag öppnar sina böcker för att få tillstånd att bedriva verksamhet.
Hans invändning är mer specifik – och svårare att bortse från.
I samtliga dessa branscher var den verksamhet som redovisades laglig när den ägde rum.
För cannabisföretag gäller inte samma sak.
Därför kan legalisering vara fällan
Det är just i den här juridiska gråzonen som Hoban har byggt sin karriär.
När han började arbeta med cannabisbranschen, berättar han, vägrade många jurister att sätta någonting på papper. Inga hyresavtal, inga kontrakt och inga fakturor – eftersom varje dokument i teorin kunde utgöra bevis på ett federalt brott.
Hoban argumenterade för motsatsen.
Om cannabisföretag ville behandlas som legitima företag behövde de också agera som legitima företag. Det innebar att dokumentera verksamheten och ge myndigheterna den information som krävdes för att kunna utfärda licenser, ta ut skatt och släppa in investerare.
Under många år fanns det dock en viktig skyddsmekanism.
Det så kallade Rohrabacher-Farr-tillägget, ett budgettillägg som kongressen regelbundet förnyade, förbjöd det amerikanska justitiedepartementet att använda federala medel för att ingripa mot delstatslaglig medicinsk cannabis. Skyddet omfattade däremot aldrig den rekreationella marknaden.
Det innebar att den verkliga juridiska risken alltid låg på den vuxenmarknad där det federala skyddet aldrig existerade.
Det är också därför Hobans syn på omklassificeringen skiljer sig från den optimism som präglat stora delar av cannabisindustrin.
Schedule III framställs ofta som en lättnad, och för medicinska cannabisföretag kan den mycket väl vara det. Problemet är att många företag inte enbart bedriver medicinsk verksamhet.
De säljer även rekreationell cannabis.
Och medan medicinsk cannabis nu kan omfattas av Schedule III ligger rekreationell cannabis fortfarande kvar i Schedule I.
För att få de fördelar som följer med den medicinska omklassificeringen måste företagen registrera sig hos DEA. För att registrera sig måste de redovisa sin verksamhet. Och om samma företag samtidigt säljer rekreationell cannabis kan de antingen beskriva verksamhet som fortfarande är olaglig enligt federal lag – eller hoppas att myndigheterna inte kopplar samman de olika delarna av företaget.
Hobans råd till sina klienter är därför organisatoriskt.
Medicinska licenser bör ligga i ett separat bolag, medan licenser för rekreationell cannabis och hampa bör placeras i andra bolag. Företagen kan ha samma ägare, men verksamheterna bör drivas separat och helst även vara geografiskt åtskilda, så att problem i en del av verksamheten inte påverkar de andra.
Under mer än ett decennium har cannabisindustrin uppmanats att lämna skuggorna bakom sig, dokumentera sin verksamhet och bli en legitim bransch.
Nu har pappersarbetet slutligen kommit ikapp.
Och för att visa att de kvalificerar sig för det nya systemet kan företagare behöva redogöra för de år då deras delstatsgodkända verksamhet fortfarande betraktades som ett federalt brott.
Läs originalartikeln här!
