Hoppa till innehåll
LEDARE. Sverige har grov brottslighet att stoppa, skjutningar och sprängningar att utreda, bedrägerier att klara upp och kriminella nätverk att slå sönder. Ändå fortsätter rättsstaten att lägga betydande resurser på att leta efter spår av förra helgens joint i helt vanliga människors urin. När ska politikerna våga säga det uppenbara: Ställ undan muggen, sluta kriminalisera kroppen och låt polisen jaga brottslingar som faktiskt skadar andra?
Sverige har allvarliga problem med grov brottslighet. Kriminella nätverk använder minderåriga som springpojkar, tvättar pengar, hotar vittnen, bedrar pensionärer och skjuter varandra i bostadsområden där barn försöker sova.
Mitt i denna nationella kris har staten fortfarande tid att säga:
– Ursäkta, men vi skulle gärna vilja titta närmare på vad du hade för dig förra fredagen. Kan du kissa i den här muggen?
Det är nästan rörande. När omvärlden diskuterar artificiell intelligens, organiserad brottslighet och framtidens säkerhetspolitik står delar av Sverige fortfarande kvar i 1990-talet – med en plastmugg i ena handen och en moralisk pekpinne i den andra.
Din kropp har blivit statens brottsplats
Sedan 1993 har polisen kunnat kräva blod- eller urinprov av personer som misstänks för ringa narkotikabrott genom eget bruk. I lagens kliniska språk kallas det kroppsbesiktning.
I verkligheten innebär det att staten får använda din kropp som bevismaterial mot dig.
Ett urinprov visar dessutom inte nödvändigtvis att någon är påverkad vid provtillfället. Det kan visa spår av ett tidigare intag. När det gäller cannabis kan nedbrytningsprodukter finnas kvar långt efter att ruset försvunnit. Vid regelbunden användning kan de i vissa fall upptäckas under betydligt längre tid.
Det är alltså inte farligt beteende som nödvändigtvis bevisas. Det kan vara biologiska rester från en kväll som redan är över.
Jointen är borta. Ruset är borta. Fredagspizzan är sedan länge uppäten. Men staten står kvar med muggen och säger att urinblåsan nu ingår i förundersökningen.
Det är en märklig rättsprincip. En kropp ska skyddas av samhället, inte förvandlas till en kemisk brottsplats för att bevisa en handling som saknar ett konkret brottsoffer.
Tiotusentals brott som polisen själv måste upptäcka
Under 2025 registrerades drygt 125 000 brott mot narkotikastrafflagen i Sverige. Av dessa gällde 36 procent eget bruk och 57 procent innehav. Tillsammans utgjorde bruk och innehav alltså den helt dominerande delen av narkotikabrotten.
Det betyder inte att hundratusentals våldsamma narkotikabrottslingar plötsligt avslöjades. Det handlar till stor del om så kallade spanings- och ingripandebrott – brott som framför allt blir synliga när polisen väljer att leta efter dem.
Brå har uttryckligen påpekat att antalet misstankar om eget bruk i första hand speglar polisens resurser och prioriteringar, snarare än hur många som faktiskt använder narkotika.
Detta är en avgörande skillnad.
En misshandel kan anmälas av den som blivit slagen. Ett inbrott upptäcks av den som fått sitt hem länsat. Men ett ringa narkotikabrott genom eget bruk måste ofta produceras genom polisiärt arbete: någon ska observeras, stoppas, bedömas, transporteras, förhöras, provtas, analyseras och registreras.
Därefter kan rättsväsendet högtidligt meddela att ännu ett brott har klarats upp.
Brottsoffret? Saknas.
Skadan på någon annans egendom? Saknas.
Den farliga gärningen? En metabolit i urin.
Grattis, Sverige. Muggen har löst ännu ett fall.
Polisen ska inte bära politikernas ansvar
Kritiken måste riktas rätt. Polisen stiftar inte lagarna. Polisen arbetar efter de regler, uppdrag och prioriteringar som riksdag och regering har beslutat om.
Det är därför politikerna som måste våga säga:
Farväl till pissprovsmuggen.
Ingen polis ska behöva lägga arbetstid på att bevisa att en vuxen människa rökte cannabis några dagar tidigare, när samma resurser behövs mot våldsbrott, vapenhandel, människohandel, utpressning, penningtvätt och systematiska bedrägerier.
Självklart ska polisen ingripa mot farlig körning och personer som är påverkade i trafiken. Självklart behövs säkerhetsregler i yrken där påverkan kan utsätta andra för fara. Men det är något helt annat än att straffa historiskt bruk som inte inneburit någon konkret fara för omgivningen.
Lagen måste kunna skilja mellan att vara påverkad i en farlig situation och att ha använt cannabis under sin fritid flera dagar tidigare.
Det borde inte vara en revolutionerande tanke. Det borde vara juridiskt sunt förnuft.
Förbudet har gett gängen ett fantastiskt affärsavtal
Samtidigt som politikerna säger sig vilja strypa gängens ekonomi har staten överlåtit hela cannabismarknaden till dem.
Det är en affärsuppgörelse så generös att vilken organiserad brottsling som helst borde skicka blommor till Rosenbad.
Cannabis står för den största delen av den svenska narkotikamarknadens omsättning. En tidigare uppskattning från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning beräknade den årliga cannabisomsättningen till mellan 2,2 och 5,2 miljarder kronor under perioden 2018–2022. Siffrorna är osäkra eftersom marknaden är illegal, men storleksordningen är tydlig: det handlar om miljarder.
Pengarna hamnar inte hos reglerade odlare, kontrollerade butiker eller det gemensamma skattesystemet. De hamnar på en svart marknad där det saknas ålderskontroller, innehållsdeklarationer, konsumentskydd och möjlighet att lösa affärstvister utan hot.
Den som använder cannabis någon gång i månaden kan vara skötsam, yrkesarbetande och i övrigt helt laglydig. Men när personen vill köpa sin fredagsjoint hänvisar svensk lagstiftning honom eller henne till en illegal marknad.
Där kan köparen tvingas möta personer med kopplingar till grov kriminalitet och ett betydande våldskapital. Samtidigt får de kriminella nätverken tillgång till kunder, kontanter och nya kontaktytor.
Sedan vänder sig politikerna mot medborgaren och säger:
– Förstår du inte att ditt köp finansierar gängen?
Jo. Men vem var det som beslutade att gängen skulle ha ensamrätt på försäljningen?
Att jaga konsumenten stoppar inte marknaden
Den svenska modellen bygger på föreställningen att hotet om böter, urinprov och registrering ska få efterfrågan att försvinna.
Problemet är att marknaden inte har försvunnit.
Cannabis är fortfarande lättillgängligt. Priserna har inte exploderat. Försäljningen har blivit mer professionell, digital och leveransinriktad. Smugglingen beskrivs som närmast industriell, och kriminella nätverk konkurrerar om kontrollen över lokala narkotikamarknader.
Efter årtionden av hård kontrollpolitik finns alltså både cannabisen och gängen kvar.
Det som däremot har skapats är ett system där människor riskerar böter, registrering, problem i arbetslivet, indraget körkort och social stämpling – även när användningen inte har skadat någon annan.
För den som utvecklat ett verkligt beroende kan rädslan för myndigheter dessutom göra tröskeln till vård högre. Den som behöver hjälp ska mötas av sjukvård, kunskap och respekt, inte av en polispatrull som ber personen fylla en bevisbehållare.
Ett starkt samhälle hjälper människor som har problem. Ett osäkert samhälle straffar dem för att visa handlingskraft.
Avkriminalisering räcker inte hela vägen
Det första steget bör vara att avkriminalisera eget bruk och upphöra med tvångsmässiga urinprov vars huvudsakliga syfte är att bevisa ett tidigare intag.
Polisens resurser ska riktas mot gärningar som skadar andra och mot de aktörer som använder våld, hot, vapen och exploatering.
Men avkriminalisering av användaren räcker inte för att slå undan den svarta marknaden. Om cannabis fortfarande bara kan köpas illegalt kommer försäljningen även fortsättningsvis att ge inkomster till kriminella aktörer.
Därför behövs också en seriös diskussion om en laglig och strikt reglerad cannabismarknad med åldersgränser, kvalitetskontroller, tydliga förpackningar, begränsad marknadsföring och skatteintäkter till förebyggande arbete, vård och forskning.
En reglerad marknad kommer inte att lösa varje problem över en natt. Ingen ansvarsfull person bör påstå det. Cannabis är inte riskfritt, särskilt inte för unga eller personer med vissa psykiska sårbarheter.
Men dagens politik är inte heller riskfri.
Den skapar miljarder i svart omsättning, utsätter konsumenter för kriminella miljöer, saknar kvalitetskontroll och förbrukar rättsväsendets resurser på att bevisa att vuxna människor har använt en förbjuden växt.
Ställ undan muggen
Sverige behöver en narkotikapolitik som mäts i minskat lidande, färre dödsfall, mindre våld och svagare kriminella nätverk – inte i antalet människor som tvingats lämna urinprov.
Det är dags att sluta förväxla kontroll med resultat.
Sluta använda medborgarnas kroppar som brottsplatser. Sluta låta urinprov ersätta verkligt polisarbete. Sluta ge kriminella nätverk en skyddad miljardmarknad och sedan låtsas vara förvånade över att de tjänar pengar på den.
Låt vården vårda. Låt skadebegränsningen minska skador. Låt polisen jaga våldsamma och hänsynslösa brottslingar.
Och låt pissprovsmuggen få den värdiga pension den förtjänar – längst in i ett myndighetsskåp, bredvid faxmaskinen och föreställningen om att ett narkotikafritt samhälle bara befinner sig ytterligare några urinprov bort.
Källor
- Brå: Narkotikabrott – statistik för 2025
- Brå: Provtagning vid misstanke om ringa narkotikabrott
- Brå: Narkotikaanvändning och misstankar om eget bruk bland ungdomar
- Brå: Anmälda brott första halvåret 2026
- CAN: Narkotikaprisutvecklingen i Sverige 1988–2022
- CAN: Drogprisutvecklingen i Sverige 1988–2025
- Statens offentliga utredningar: Vi kan bättre! Kunskapsbaserad narkotikapolitik med liv och hälsa i fokus
- Rättsmedicinalverket: Drogtest i blod och urin
- Karolinska Universitetslaboratoriet: Frågor om cannabis och THC
