Hoppa till innehåll
USA:s narkotikapolis DEA har offentliggjort de fullständiga utskrifterna från den elva dagar långa förhandlingen om en omklassning av cannabis. Materialet ger den hittills mest detaljerade bilden av bevisningen och argumenten både för och emot att flytta cannabis från Schedule I till Schedule III.
Det omkring 2 500 sidor långa materialet omfattar vittnesmål som lämnades mellan den 29 juni och den 15 juli inför DEA:s chefsdomare Derek Julius. Utskrifterna visar hur den federala regeringen tydligt försvarade en placering i Schedule III, medan motståndarna fokuserade på cannabis möjliga hälsoeffekter, federala drogtester på arbetsplatser, drogpåverkad körning, ungas tillgång och kriminell verksamhet.
Regeringen var den enda officiella parten som uttryckligen försvarade den föreslagna omklassningen. De sju externa parter som deltog i förhandlingen motsatte sig förändringen eller uttryckte oro över vilka konsekvenser den skulle kunna få.
Det mest betydelsefulla vittnesmålet kom från en representant för den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA. Enligt tjänstemannen har cannabis en accepterad medicinsk användning vid tre olika tillstånd och passar därför bättre i Schedule III än bland substanserna i Schedule I eller II.
Vittnen som motsatte sig omklassningen ifrågasatte däremot regeringens metod och betonade skillnaderna mellan standardiserade cannabinoidläkemedel och de cannabisprodukter som säljs genom delstatslicensierade dispensärer.
Vittnesmålen blottlade även meningsskiljaktigheter inom DEA, medgivanden från flera av omklassningens motståndare och återkommande tvister om huruvida konsekvenserna av delstaternas legalisering skulle vägas in i förhandlingen.
Nedan följer en detaljerad genomgång av de viktigaste vittnesmålen och medgivandena i DEA:s fullständiga förhörsutskrifter.
Regeringen argumenterade tydligt för Schedule III
Regeringen inledde förhandlingen med att slå fast att den stod bakom det föreslagna regelverket och att bevisningen skulle visa att cannabis ”inte längre kan vara kvar i Schedule I”.
Regeringens jurister betonade att processen handlade om federal reglering, inte om legalisering. En flytt till Schedule III skulle inte göra rekreationell cannabis laglig på federal nivå. Tillverkning, distribution, utlämning och innehav skulle fortfarande omfattas av tillämpliga delar av den federala narkotikalagen, Controlled Substances Act.
Cannabisprodukter skulle även fortsätta omfattas av den federala lagen om livsmedel, läkemedel och kosmetika.
Förhandlingens omfattning var snävare än i det ursprungliga förslaget från 2024. Genom ett beslut i april 2026 hade cannabis som omfattas av delstatsutfärdade medicinska licenser redan flyttats till Schedule III, tillsammans med eventuella cannabisprodukter som godkänts av FDA.
Förhandlingen gällde därför den cannabis som inte redan omfattades av beslutet, däribland olicensierad, rekreationell och illegal cannabis.
Regeringens huvudsakliga argument var att substanser i Schedule I inte kan ha någon för närvarande accepterad medicinsk användning i USA. När USA:s hälsodepartement, HHS, väl hade slagit fast att cannabis har en sådan användning kunde växten enligt regeringen inte längre lagligen vara kvar i Schedule I.
Dominic Chiapperino vid FDA:s avdelning för kontrollerade substanser vittnade om att myndigheten funnit trovärdigt vetenskapligt stöd för att cannabis används vid behandling av:
- smärta
- illamående och kräkningar i samband med cellgiftsbehandling
- aptitlöshet som orsakas av ett medicinskt tillstånd
Det räcker att en substans har en enda accepterad medicinsk användning för att den inte ska kunna placeras i Schedule I. FDA identifierade tre.
Därefter jämförde myndigheten cannabis med substanser som redan finns i Schedule I till IV. Granskningen omfattade risken för missbruk samt abstinens, fysiskt beroende och psykiskt beroende.
Bland substanserna som användes i jämförelsen fanns heroin, fentanyl, oxikodon, hydrokodon, kokain, ketamin, bensodiazepiner, zolpidem och tramadol. Även alkohol ingick i bedömningen, trots att den inte omfattas av det federala klassificeringssystemet.
FDA:s slutliga slutsats var att cannabis egenskaper bäst överensstämmer med Schedule III.
Chiapperino underströk samtidigt att en accepterad medicinsk användning i klassificeringssyfte inte är samma sak som att FDA godkänner cannabis som ett receptbelagt läkemedel. Bedömningen innebär inte heller att alla cannabisprodukter är säkra, effektiva eller lämpliga för alla patienter.
Den innebär i stället ett erkännande av att cannabis redan används i stor omfattning inom delstaternas medicinska program och att det finns trovärdig vetenskaplig evidens för åtminstone vissa av dessa användningsområden.
Det nya testet för medicinsk användning blev en central stridsfråga
En stor del av förhandlingen kretsade kring det tvådelade test som HHS använde för att avgöra om cannabis har en för närvarande accepterad medicinsk användning.
Regeringen undersökte dels om cannabis används i stor omfattning inom delstatsgodkända medicinska program, dels om det finns ”trovärdigt vetenskapligt stöd” för minst ett av dessa användningsområden.
Motståndarna ansåg att HHS borde ha fortsatt använda det striktare test med fem kriterier som tillämpats vid tidigare granskningar av cannabis narkotikaklassning. Det testet kräver en känd och reproducerbar kemisk sammansättning, tillräckliga säkerhetsstudier, välkontrollerade effektstudier, acceptans bland kvalificerade experter samt allmänt tillgänglig vetenskaplig evidens.
Chiapperino medgav att cannabis inte skulle ha klarat det traditionella femdelade testet. På en direkt fråga svarade han:
– Det skulle inte ha klarat testet.
Det amerikanska justitiedepartementets rättsliga rådgivningsenhet, Office of Legal Counsel, slog dock fast 2024 att det tvådelade testet är juridiskt tillräckligt även när en substans inte har godkänts av FDA.
Regeringens jurister upprepade flera gånger inför domaren att den rättsliga bedömningen är ”bindande för justitiedepartementet, inklusive DEA och denna domstol”. De framhöll också att förhandlingen ”inte handlar om att diskutera testets laglighet”.
Domare Julius ifrågasatte senare om yttrandet från Office of Legal Counsel verkligen var bindande för domstolen. Enligt honom var frågan ”inte till hundra procent avgjord” och kunde fortfarande vara öppen för prövning.
Motståndarna tilläts trots detta att ifrågasätta hur testet hade tillämpats och hur stor betydelse slutsatserna från det borde få.
DEA-forskare avslöjade en intern splittring
Ett av förhandlingens mest anmärkningsvärda inslag handlade om Luli Akinfiresoye, farmakolog vid DEA:s avdelning för utvärdering av droger och kemikalier.
Trots att hon fortfarande är anställd av DEA kallades Akinfiresoye som vittne av organisationen Smart Approaches to Marijuana. Hon vittnade om en vetenskaplig granskning av cannabis som hon tog fram i sin yrkesroll i december 2024.
Enligt Akinfiresoye utarbetades granskningen tillsammans med kollegor, godkändes inom hennes avdelning och utgjorde ett officiellt dokument från DEA.
Hon uppgav också att förslaget om att flytta cannabis till Schedule III publicerades 2024 innan DEA hade slutfört sin egen analys utifrån åtta bedömningsfaktorer. När förslaget offentliggjordes saknade myndigheten fortfarande viss information, enligt Akinfiresoye.
Hennes avdelning använde det äldre testet med fem kriterier och kom fram till en annan slutsats än HHS. Bedömningen var att cannabis inte klarade testet eftersom det saknas en standardiserad kemisk sammansättning och dosering, tillräckligt välkontrollerade studier som fastställer effekten, enighet bland kvalificerade experter och tillräckligt samstämmig vetenskaplig information.
Akinfiresoye medgav att avdelningens slutsatser stod i strid med HHS bedömning att cannabis har en för närvarande accepterad medicinsk användning. Hon bekräftade även att justitiedepartementets Office of Legal Counsel hade bedömt det tvådelade testet som juridiskt godtagbart.
Hennes vittnesmål visade på en tydlig splittring inom det federala systemet. HHS och FDA kom fram till att cannabis har en accepterad medicinsk användning enligt det tvådelade testet. Forskare inom DEA nådde däremot motsatt slutsats när de använde den äldre bedömningsmodellen.
Men oenigheten innebär inte nödvändigtvis att DEA kan bortse från HHS bedömning. Enligt federal lag har HHS ett betydande inflytande över de vetenskapliga och medicinska delarna av klassificeringsbeslutet, medan DEA ansvarar för det slutliga beslutet om vilken kategori cannabis ska placeras i.
Smärtläkare hjälpte patienter att gå från opioider till cannabis
Regeringens andra vittne var Corey Burchman, tidigare narkosläkare och smärtspecialist. Under förhandlingen berättade han om sina erfarenheter av att behandla patienter med både opioider och cannabis.
Burchman uppskattade att han hade hjälpt mellan 200 och 400 smärtpatienter att gå över från opioider till cannabis. Enligt honom slutade mellan 15 och 25 procent helt med opioider, medan övriga fortsatte använda dem men med målet att minska doserna.
Han beskrev cannabis som ett ”användbart och fungerande verktyg” för att hjälpa smärtpatienter att lämna opioider. Som exempel berättade han om en kvinna med spridd bröstcancer som tog höga doser OxyContin och drabbades av kraftig dåsighet, illamående och kräkningar.
Efter att hon gått över till en cannabistinktur kunde vårdpersonalen enligt Burchman minska hennes opioidanvändning till minimala nivåer inom åtta till tolv veckor. Det gjorde att hon åter kunde köra bil och se sina barn spela fotboll.
Han beskrev också en tydlig skillnad mellan abstinensen från de båda substanserna.
– Opioidabstinens är som en brinnande container, medan cannabisabstinens mer liknar den sista glödande resten av en lägereld, sade han till domstolen.
Burchman betonade även risken för dödliga opioidöverdoser och uppgav att han under sin läkarkarriär hade hanterat hundratals sådana fall. Däremot hade han aldrig stött på en dödlig överdos som enbart orsakats av cannabis.
Han berättade att han gav patienter råd om cannabisprodukter, dosering och olika sätt att använda dem. Patienterna uppmanades bland annat att börja med en låg dos och sedan öka den stegvis.
Samtidigt medgav han att det finns tydliga begränsningar i den typen av vägledning.
– Vi förskriver inte cannabis, sade Burchman.
Läkarens uppgift är i stället att intyga att patienten har ett tillstånd som berättigar till medicinsk cannabis. Därefter väljer patienten själv en produkt på en delstatsreglerad dispensär. Burchman medgav att han inte fastställde THC-halten i den produkt som patienten slutligen fick.
Under motförhöret betonade motståndarna att detta skiljer sig från en vanlig läkemedelsförskrivning, där receptet normalt anger ett specifikt läkemedel, koncentration, dos, mängd, användningsanvisningar och antal uttag.
Burchman medgav också att cannabis kan medföra risker. På frågan om kopplingen mellan cannabis och psykos svarade han att han kände oro över sambandet för vissa patientgrupper.
När han fick frågan om han skulle rekommendera cannabis under en graviditet svarade han:
– Det skulle jag inte göra.
Som skäl hänvisade han till bristen på tillräckliga långtidsstudier om säkerheten.
Vittnesmålet belyste ett av regeringens starkaste praktiska argument: att cannabis kan hjälpa vissa smärtpatienter att sluta med eller minska användningen av potentiellt dödliga opioider. Samtidigt visade det vilka regulatoriska problem som uppstår när standardiserade produkter och traditionella federala regler för läkemedelsförskrivning saknas.
Harvardprofessorns vittnesmål om Schedule III
Bertha Madras, professor i psykobiologi vid psykiatriska institutionen på Harvard Medical School, vittnade på uppdrag av Smart Approaches to Marijuana.
Trots att hon tilltalades som ”doktor” har Madras en doktorsexamen och är varken läkare eller farmaceut. Hon arbetar inte heller med patientbehandling. Med hänvisning till detta ifrågasatte regeringen delar av hennes vittnesmål om klinisk behandling. Domaren tillät dock vittnesmålet, men konstaterade att hennes bakgrund kunde påverka hur stor betydelse uppgifterna skulle ges.
Madras argumenterade för att cannabis bör vara kvar i Schedule I. Hon hänvisade bland annat till beroenderisk, psykiatriska risker, ojämn kvalitet mellan olika produkter och vad hon beskrev som svag evidens för medicinska fördelar.
Hon medgav att Marinol och Syndros, två FDA-godkända läkemedel som innehåller nästan ren THC, redan är placerade i Schedule III och hör hemma där. Samtidigt gjorde hon en tydlig åtskillnad mellan dessa läkemedel och cannabis. Läkemedlen har fasta doser, standardiserade formuleringar och omfattande information om hur de ska förskrivas.
Madras höll också med om att cannabisforskning är komplicerad, att kvalificerade forskare kan komma fram till olika slutsatser och att det finns fler än 50 000 cannabisrelaterade studier tillgängliga via PubMed.
Hon gjorde ytterligare ett uppmärksammat medgivande när hon jämförde cannabis med opioider. Madras förklarade att cannabinoidreceptorer i stort sett saknas i den del av hjärnan som styr andningen. Därför kommer cannabis inte att ”döda dig genom en överdos” via den andningsdepression som förknippas med opioider.
Hon framhöll däremot att cannabis kan bidra till dödsfall på andra sätt, bland annat genom drogpåverkad körning, självmord och andra indirekta orsaker.
Kritisk smärtläkare medgav medicinska fördelar
Kenneth Finn, smärtläkare i Colorado och motståndare till omklassningen, vittnade utförligt om ojämnheten mellan olika produkter, beroende, psykos, självmord och bristerna i delstaternas system för medicinsk cannabis.
Finn berättade att han själv skaffade ett kort för medicinsk cannabis i Colorado efter ett kort videosamtal med en läkare. Enligt honom godkändes han för svår smärta ”på 60 sekunder”, trots att läkaren inte granskade hans journaler, bedömde den påstådda smärtnivån eller tog upp möjliga interaktioner med andra läkemedel.
Han ifrågasatte även föreställningen att cannabis kan behandla kronisk smärta som om det vore ett enda tillstånd. Neuropatisk och muskuloskeletal smärta samt andra former av smärta har olika orsaker och kan därför reagera olika på behandling, framhöll han.
Under regeringens utfrågning gjorde Finn däremot flera viktiga medgivanden.
Han höll med om att vissa beståndsdelar i cannabis kan vara ”användbara inom medicinen” och bekräftade att han tidigare hade rekommenderat cannabis till några av sina patienter. Han medgav också att cannabis, till skillnad från opioider, inte får andningen att upphöra. Enligt Finn kommer användare inte att ”sluta andas” enbart på grund av cannabis.
När han senare fick utveckla sina svar berättade Finn att han hade slutat rekommendera cannabis efter att patienter uppgett att behandlingen inte lindrade deras smärta och dessutom orsakade biverkningar, däribland bröstsmärta och hjärtklappning.
Finn sade att han skulle kunna tänka sig att rekommendera en cannabinoidprodukt om den genomgick rigorösa vetenskapliga tester och visade sig fungera.
– Det skulle jag köpa vilken dag som helst, sade han.
Vittnesmålet visade att inte ens en kritisk läkare som ifrågasatte cannabis som ett konventionellt läkemedel beskrev växten eller dess beståndsdelar som helt utan terapeutisk potential.
Formulärets överkant
Formulärets nederkant
Motståndarna varnade för konsekvenser för federala drogtester
Organisationen National Drug and Alcohol Screening Association inriktade sin argumentation på drogtester inom arbetslivet och transportsektorn.
Organisationens vittnen hävdade att de nuvarande federala befogenheterna för drogtestning har utformats för substanser i Schedule I och Schedule II. De varnade därför för att en flytt av cannabis till Schedule III kan påverka den obligatoriska drogtestningen av miljontals anställda inom transportsektorn och andra säkerhetskritiska yrken, om inte federala regler eller presidentordrar ändras.
Patrice Kelly, som arbetat med det amerikanska transportdepartementets riktlinjer för drogtester i mer än tre decennier, beskrev hur teststandarderna hos transportdepartementet och HHS förhåller sig till varandra. Mary Jo McGuire, verksamhetschef för National Drug and Alcohol Screening Association, redogjorde för vilka konsekvenser en omklassning kan få för arbetsgivare, testlaboratorier och läkare som granskar provresultat.
Vittnena ifrågasatte också hur en läkare ska bedöma ett positivt cannabisprov när den anställde har fått en rekommendation om medicinsk cannabis enligt delstatliga regler, i stället för ett traditionellt recept som hämtats ut på apotek.
Regeringen invände mot delar av organisationens juridiska tolkningar och ifrågasatte om vittnesmålen var direkt relevanta för beslutet om vilken kategori cannabis ska placeras i.
Förhandlingen gav inget slutgiltigt svar på om en omklassning skulle kräva förändringar av de federala reglerna för drogtester på arbetsplatser.
Drograttfylla och dödsolyckor fick stort utrymme
Ed Wood, grundare av organisationen DUID Victim Voices, vittnade om att en flytt av cannabis till Schedule III skulle leda till ökad konsumtion och därmed fler fall av drogpåverkad körning.
Wood grundade organisationen efter att hans son omkommit i en trafikolycka där förarna hade använt flera olika droger, däribland cannabis. Han hävdade att cannabispåverkan är svårare att mäta än alkoholpåverkan eftersom mängden THC i blodet inte alltid motsvarar hur påverkad en person faktiskt är.
Enligt Wood hade den federala regeringen inte undersökt tillräckligt noggrant hur en omklassning skulle kunna påverka antalet dödsolyckor i trafiken. Han hävdade också att en ökad cannabiskonsumtion skulle kunna leda till tusentals ytterligare dödsfall varje år.
Siffrorna presenterades dock som prognoser, inte som dokumenterade konsekvenser av att placera cannabis i Schedule III. En omklassning skulle inte heller i sig innebära att rekreationell cannabis legaliseras i hela USA.
Läkare fokuserade på psykos, beroende och allt starkare produkter
Flera av vittnena som motsatte sig en omklassning fokuserade på cannabis möjliga psykiatriska konsekvenser.
Akutläkaren Karen Randall berättade om patienter som hon behandlat för cannabisberoende, cannabinoid hyperemesis-syndrom, psykos, oavsiktligt intag och andra cannabisrelaterade tillstånd. Hennes vittnesmål byggde till stor del på enskilda fall från akutmottagningen, däribland barn och tonåringar som fått i sig cannabisprodukter med höga doser.
Laura Stack gav ett känslosamt vittnesmål om sin son Johnny, som drabbades av psykos och dog genom självmord efter flera års cannabisanvändning. Efter sonens död grundade Stack organisationen Johnny’s Ambassadors, som arbetar för att förebygga cannabisanvändning bland unga.
Vittnena hävdade att den ökande styrkan hos cannabisprodukter har förändrat riskbilden. Enligt dem löper ungdomar och personer med en sårbarhet för psykossjukdomar särskilt stora risker.
Yale-expert gjorde två viktiga medgivanden
Deepak D’Souza, psykiater vid Yale University och mångårig cannabisforskare, vittnade på uppdrag av de delstater som motsatte sig en omklassning.
D’Souza presenterade forskning som kopplar THC till övergående psykotiska symtom och en ökad risk för psykos hos sårbara personer, särskilt vid frekvent användning och konsumtion av produkter med hög THC-halt.
Under regeringens utfrågning gjorde han däremot två viktiga medgivanden.
För det första bekräftade D’Souza att han i en publicerad artikel skrivit att det finns evidens för en legitim medicinsk användning av cannabis eller cannabinoider vid ett begränsat antal tillstånd. Det gäller särskilt illamående och kräkningar i samband med cellgiftsbehandling samt neuropatisk smärta.
Han förtydligade samtidigt att uttalandet främst avsåg isolerade cannabinoider och inte cannabis i växtform.
För det andra höll han med om att psykos är en möjlig konsekvens av cannabisanvändning, inte något som förväntas drabba användare generellt. På frågan om de flesta som använder cannabis kommer att utveckla psykos svarade D’Souza:
– De flesta kommer inte att drabbas av psykos.
Regeringen tog även upp en intervju där D’Souza nyligen sagt att den överväldigande majoriteten av dem som använder cannabis gör det med måtta och inte drabbas av negativa konsekvenser. D’Souza bekräftade att uttalandet var korrekt.
Han tillade att de stigande THC-halterna kan bidra till att fler drabbas av psykos och vidhöll att de psykiatriska riskerna i nuläget väger tyngre än cannabis dokumenterade fördelar.
Vissa motståndare blandade ihop omklassning och legalisering
En återkommande stridsfråga var om konsekvenserna av delstaternas legalisering skulle vägas in när cannabis federala narkotikaklassning avgörs.
Tennessee Bureau of Investigation motsatte sig en omklassning genom ett vittnesmål från utredaren Erica Stephens. Hon tog bland annat upp beslag av cannabis, vidareförsäljning från delstater där cannabis är lagligt, produkter med hög THC-halt och kriminella organisationer som ägnar sig åt distribution.
Stephens beskrev vid flera tillfällen en placering i Schedule III som en ”avreglering”. När domare Julius frågade vad hon menade svarade hon att hon använde avreglering som en synonym till omklassning.
Regeringens utfrågning tydliggjorde att en flytt till en lägre kategori inte är detsamma som att ta bort en substans från federal kontroll. Regeringen påpekade också att lagliga läkemedel i Schedule II, däribland oxikodon och Adderall, hamnar på den illegala marknaden.
Diskussionen visade att illegal vidareförsäljning inte nödvändigtvis avgör om en substans hör hemma i Schedule I, eftersom kontrollerade läkemedel i andra kategorier också distribueras olagligt.
Humboldt Countys sheriff William Honsal vittnade på uppdrag av Idaho, Indiana och Nebraska om illegal cannabisodling i norra Kalifornien. Han beskrev miljöföroreningar, olicensierade odlingar, utnyttjande av arbetskraft, organiserad brottslighet och våld med koppling till den illegala cannabismarknaden.
Regeringens jurister betonade att en stor del av Honsals vittnesmål handlade om Kaliforniens erfarenheter av medicinsk och rekreationell legalisering, snarare än den betydligt snävare frågan om cannabis ska placeras i Schedule III på federal nivå.
Honsal medgav samtidigt att Kaliforniens reglerade system hade medfört vissa fördelar. Enligt honom gjorde de lokala reglerna det lättare för polisen att skilja licensierade verksamheter från illegala odlare och bidrog till att vissa oseriösa aktörer lämnade Humboldt County.
Hans vittnesmål tydde på att legaliseringen inte hade utplånat den illegala marknaden, men att regleringen gav polisen tydligare gränser mellan laglig och olaglig verksamhet.
Rättelser förhindrade ett felaktigt medgivande om Schedule III
Utskrifterna innehåller rödmarkerad text och överstrykningar som visar de rättelser domare Julius beordrade efter att parterna granskat det ursprungliga materialet.
En av rättelserna förhindrade att ett vittnesmål återgavs på ett potentiellt missvisande sätt.
I den ursprungliga utskriften från förhandlingens nionde dag såg det ut som om farmaceuten Phillip Drum, som motsatte sig omklassningen, sade att cannabis borde behålla sin nuvarande placering i ”CS-III”. I domare Julius beslut om rättelser ändrades båda förekomsterna från ”CS-III” till ”CS-I”.
Det rörde sig alltså om ett transkriptionsfel, inte om ett medgivande att cannabis hör hemma i Schedule III.
Rättelserna i Madras vittnesmål gällde främst namn, uppgifter om vem som talade och andra transkriptionsfel. Ingen av ändringarna påverkade hennes ståndpunkt att cannabis i växtform bör vara kvar i Schedule I.
DEA planerar att offentliggöra de fullständigt korrigerade utskrifterna senast den 26 augusti.
Det här måste domaren nu ta ställning till
När förhandlingen avslutades konstaterade domare Julius att materialet omfattade elva dagars vittnesmål och tusentals sidor med godkända handlingar.
Han betonade att frågan inte är om cannabis är ofarligt, om det finns stöd för alla påstådda medicinska användningsområden eller om rekreationell cannabis bör legaliseras på federal nivå.
Det som ska avgöras är om cannabis, enligt definitionen i Controlled Substances Act och med undantag för de produkter som redan placerats i Schedule III, ska flyttas från Schedule I till Schedule III.
Förhörsutskrifterna visar att regeringen lade fram ett förhållandevis tydligt juridiskt argument: Cannabis kan inte vara kvar i Schedule I om det har en för närvarande accepterad medicinsk användning, och HHS har identifierat tre sådana användningsområden. FDA kom också fram till att cannabis profil när det gäller missbruk och beroende bäst överensstämmer med Schedule III.
Motståndarna presenterade ett omfattande underlag om varierande produktinnehåll, psykiatriska risker, drogpåverkad körning, ungas exponering, drogtester på arbetsplatser och illegala marknader. De pekade även på brister i det underlag som HHS använde och dokumenterade oenigheten mellan forskare inom den federala statsapparaten.
Många av deras argument handlade dock om konsekvenserna av cannabisanvändning, kommersialisering och legalisering på delstatsnivå, snarare än den specifika juridiska skillnaden mellan Schedule I och Schedule III.
Efter att ha granskat vittnesmålen, bevismaterialet och parternas skriftliga slutanföranden ska Julius lämna ett rekommenderat beslut.
Hans rekommendation blir inte det slutliga avgörandet. De officiella parterna får möjlighet att lämna invändningar innan DEA:s chef Terry Cole fattar myndighetens slutgiltiga beslut.
Källa
Martinelli, A. (2026). ”DEA Releases Marijuana Rescheduling Hearing Transcripts: A Breakdown of Key Testimony, Admissions and Disputes”. The Marijuana Herald, 25 augusti. Tillgänglig på: The Marijuana Herald (Hämtad 27 augusti 2026).
