Sedan den 1 juni omfattas alopeciläkemedlet Litfulo av högkostnadsskyddet. Det är ett efterlängtat och glädjande besked för patienter som länge har fått bära både sjukdomen och den höga kostnaden själva. Men beslutet väcker också en obekväm fråga: Om TLV, regionerna och läkemedelsföretaget kunde hitta en ekonomisk lösning för Litfulo – varför tycks samma vilja saknas när patienter med svår, kronisk smärta behandlas med medicinsk cannabis?

Låt mig börja med det viktigaste: Jag är uppriktigt glad för alla som lever med alopecia areata och nu kan få tillgång till Litfulo inom högkostnadsskyddet.
Att förlora sitt hår är inte ”bara kosmetiskt”. Håret är för många en del av identiteten, självbilden och tryggheten i det egna utseendet. Att plötsligt tappa det kan påverka hela livet – relationer, arbete, socialt umgänge och psykiskt mående.
Jag känner särskilt starkt för de ungdomar som drabbas. Tonåren är för många redan en tid fylld av osäkerhet, jämförelser och en desperat längtan efter att få passa in. Att då förlora stora delar av sitt hår, kanske mitt framför klasskamraternas blickar, kan vara förödande. Ingen ung människa ska behöva stå framför spegeln och känna att sjukdomen har tagit ifrån henne rätten att känna sig som alla andra.
Därför är TLV beslut om Litfulo både viktigt och mänskligt.
Men just därför måste vi våga tala om vad beslutet visar.
När viljan finns går det att hitta en lösning
Litfulo används vid svår alopecia areata, där minst hälften av håret på huvudet har fallit av. TLV bedömer visserligen sjukdomen som ett tillstånd med låg svårighetsgrad på gruppnivå, eftersom den vanligtvis inte påverkar rörlighet, livslängd eller förmågan att sköta vardagen. Samtidigt erkänner myndigheten att sjukdomen kan få stora konsekvenser för självkänslan, det psykiska måendet och det sociala livet.
Det avgörande är att TLV inte stannade vid att läkemedlet var dyrt.
Myndigheten förhandlade tillsammans med regionerna och läkemedelsföretaget. Förhandlingarna ledde till en sidoöverenskommelse som sänkte kostnaden. När priset förändrades bedömde TLV att kostnaden var rimlig i förhållande till nyttan.
Det är precis så ett fungerande system ska agera. När en behandling kan ge patienter en betydligt bättre livskvalitet ska samhället försöka hitta en väg framåt.
Men då måste samma fråga ställas om de patienter som behandlas med medicinsk cannabis.
Var finns viljan att hitta en lösning för dem?
Ett beslut på papperet – ett lidande i verkligheten
TLV har beslutat att extemporeläkemedel med dronabinol eller cannabidiol i oral lösning ska lämna högkostnadsskyddet den 1 december 2026.
Myndighetens motivering handlar om hur reglerna för extemporeläkemedel har använts. TLV anser att dessa beredningar i vissa fall har förskrivits för att kringgå tidigare beslut om att inte subventionera godkända läkemedel med samma substanser.
Det är en juridisk och administrativ förklaring.
Men för patienten är konsekvensen varken juridisk eller administrativ. Den är brutal och konkret.
Det handlar om människor som kan tvingas betala tusentals kronor varje månad för att fortsätta med en behandling som deras läkare har bedömt att de behöver. Människor som lever med svår och långvarig smärta, som har svårt att sova, arbeta, röra sig eller ens ta sig igenom en vanlig dag.
För dem är frågan inte om ett recept har hanterats genom rätt teknisk väg i systemet. Frågan är om de har råd att fortsätta med sin behandling.
När kostnaden blir för hög upphör inte smärtan. Patienten blir bara utan medicinen.
Jag vägrar ställa patientgrupper mot varandra
Det här är inte en argumentation mot Litfulo. Alopeciapatienter ska inte fråntas sin behandling för att andra patienter också behöver hjälp.
Jag vill inte väga en ung människas förlorade hår mot en annan människas kroniska smärta. Lidande fungerar inte så. Sjukdomar ska inte mötas i någon sorts tävling där bara den patientgrupp som anses lida mest får samhällets stöd.
Men jag ifrågasätter ett system där myndigheter, regioner och företag kan samlas kring ett förhandlingsbord och hitta en lösning för en patientgrupp – samtidigt som en annan möts av en stängd dörr.
När Litfulo bedömdes vara för dyrt försvann inte frågan. Parterna förhandlade och kostnaden sänktes.
När medicinsk cannabis blir en för stor utgift tycks lösningen i stället vara att flytta kostnaden från det offentliga till den enskilda patienten.
Det är där orättvisan finns.
Inte i att Litfulo subventioneras, utan i att samma handlingskraft inte verkar erbjudas alla.
Vilka patienter ska ha råd med ett värdigt liv?
TLV fattar formellt beslut om läkemedels kostnader och nytta. Myndigheten skulle sannolikt invända mot att den avgör vilka människor som ska behöva lida.
Men varje sådant beslut får verkliga konsekvenser.
När en fungerande behandling tas bort från högkostnadsskyddet fattar samhället i praktiken ett beslut om vem som ska ha råd att fortsätta behandlas. Den patient som har pengar kan köpa sin medicin. Den som saknar ekonomiska marginaler får avstå.
Då handlar vården inte längre bara om medicinska behov. Den handlar om privatekonomi.
Den som lever med kronisk smärta har ofta redan en försämrad arbetsförmåga och en pressad ekonomi. Att just dessa människor förväntas bära hela läkemedelskostnaden själva är inte bara motsägelsefullt. Det är grymt.
Patienterna behöver inte ännu en förklaring till varför regelverket inte fungerar för dem. De behöver att ansvariga parter gör samma sak som i fallet med Litfulo: sätter sig ner, granskar underlaget, förhandlar om kostnaderna och skapar en hållbar väg framåt.
Litfulo bör bli ett föredöme – inte ett undantag
Beslutet om Litfulo visar att högkostnadsskyddet kan ta hänsyn till mer än överlevnad och fysisk funktionsförmåga. Även självkänsla, psykiskt mående, socialt liv och möjligheten att känna sig hel som människa har ett värde.
Det är en viktig och riktig princip.
Men ett värdigt liv handlar också om att kunna vakna utan outhärdlig smärta. Att kunna sova. Att kunna arbeta några timmar, leka med sitt barn, gå ut med hunden eller ta en dusch utan att kroppen skriker.
Det är också livskvalitet.
Jag gläds med varje alopeciapatient som nu får en verklig chans att behandla sin sjukdom utan att ruineras. Den framgången ska försvaras.
Men den borde också följas av en fråga som TLV, regionerna och ansvariga politiker inte får ducka för:
Om ni kunde hitta en lösning för Litfulo – varför försöker ni inte lika hårt för de patienter som lever med svår smärta?
Ingen ska behöva välja mellan sin ekonomi och möjligheten att känna igen sig själv i spegeln.
Men ingen ska heller behöva välja mellan sin ekonomi och möjligheten att ta sig igenom dagen.
Relaterade artiklar:
Källförteckning
- Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) (2026a). Extemporeläkemedel med substanserna dronabinol och cannabidiol utesluts ur högkostnadsskyddet efter omprövning. Publicerad 24 augusti 2026. Tillgänglig på: https://www.tlv.se/beslut/beslut-lakemedel/avslag-och-uteslutningar/arkiv/2026-08-24-extemporelakemedel-med-substanserna-dronabinol-och-cannabidiol-utesluts-ur-hogkostnadsskyddet-efter-omprovning.html (Hämtad 27 augusti 2026).
- Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) (2026b). Litfulo ingår i högkostnadsskyddet. Publicerad 26 maj 2026. Tillgänglig på: https://www.tlv.se/beslut/beslut-lakemedel/generell-subvention/arkiv/2026-05-26-litfulo-ingar-i-hogkostnadsskyddet.html (Hämtad 27 augusti 2026).
