Hoppa till innehåll
När musik, dans och gemenskap möts av urinprov under tvång, för att polisen i Sverige anser att din kropp kan vara en brottsplats! En brottsplats som polisen anser kan vara fylld av droger bara för att du är på bra humör och besöker en festival med skön kultur, god stämning och bra musik. Ska vi verkligen fortsätta ha det så här i festivalsommar Sverige 2026?
Sommaren är här. Festivalerna är igång. Människor reser, dansar, lyssnar på musik och försöker för några timmar lämna vardagen bakom sig.
Och där, mitt i ljuset, musiken och gemenskapen, står svensk polis redo med ännu ett verktyg ur den repressiva verktygslådan: urinprovet.
Vid CLSR-festivalen på Stora Sundby slott utanför Eskilstuna genomförde polisen under vecka 26 en större insats. Enligt polisens egen kommunikation användes bland annat drönare, och insatsen uppges ha hanterat narkotikabrott, trafikbrott och berusade besökare. Eskilstuna-Kuriren rapporterade, bakom betalvägg, om ett 40-tal narkotikabrott och samtidigt inga våldsbrott.
Det är på många sätt en perfekt svensk narkotikapolitisk bild: tusentals människor samlas för musik – och polisens tydligaste resultat blir misstänkta ringa narkotikabrott.
Hundratals besökare på Allsång på Skansen har fått lämna urinprov för droger?
Kanske skulle den svenska debatten se annorlunda ut om samma polisära metoder som används på vissa musikfestivaler också användes på ett av landets mest folkkära evenemang – Allsång på Skansen. Om ett stort antal barnfamiljer, pensionärer och vanliga semesterfirare där riskerade att föras undan för tvångsvisa urinprov vid ringa misstanke om narkotikabruk, är det inte svårt att föreställa sig de löpsedlar, TV-debatter och politiska reaktioner som skulle följa. Frågan är därför om problemet egentligen handlar om metoden – eller om vilka människor den riktas mot.
Sticker Sverige ut med sitt pissprovs tvång?
Nej, det går inte att säga att Sverige är det enda landet i världen där urinprov kan användas vid narkotikamisstanke. Däremot är det korrekt att säga att Sverige tillhör en mycket liten grupp länder där själva bruket av narkotika är kriminaliserat och där polisen regelmässigt kan använda tvångsvisa urin- eller blodprov för att bevisa just bruket.
Sedan 1988 är själva narkotikabruket kriminaliserat i Sverige. År 1993 infördes fängelse i straffskalan även för ringa narkotikabrott genom eget bruk. Det gav polisen möjlighet att använda tvångsmedel som blod- och urinprov för att utreda brottet.
Det betyder att svensk polis inte behöver hitta narkotika i någons ficka. Det kan räcka med en misstanke om att personen tidigare har använt narkotika. Då kan kroppen bli brottsplatsen.
Ett prov som inte visar om någon är farlig
Urinprov visar inte nödvändigtvis om någon är påverkad här och nu. Det kan visa spår av tidigare användning. När det gäller cannabis kan spår finnas kvar långt efter att ruseffekten har försvunnit.
Det gör metoden särskilt problematisk på festivaler. En person kan vara nykter, fredlig och helt ofarlig – men ändå hamna i polisens maskineri på grund av misstanke, kroppsspråk, klädstil, pupiller, lukt, umgänge eller ren polisiär magkänsla.
Det är inte ordningsskapande. Det är förnedrande.
Vem vill gå på festival om kroppen kan bli bevismaterial?
Det stora problemet är inte bara juridiskt. Det är socialt.
Vem vill betala dyra pengar för en festivalbiljett om risken finns att kvällen slutar med att man tvingas lämna urinprov under polisärt tvång?
Vem vill gå på konsert om man vet att vem som helst kan pekas ut, kontrolleras, misstänkliggöras och behandlas som ett brottsprojekt?
Även människor som inte har droger i kroppen kan börja undvika festivaler. Inte för att de är skyldiga, utan för att de inte vill utsätta sig för risken att bli förnedrade.
Det är den verkliga skadan. Inte ett positivt urinprov. Inte en böteslapp. Utan att tilliten mellan medborgare, arrangörer och polis gröps ur.
Resultatet: mer förakt, mindre trygghet
Polisen beskriver ofta insatserna som trygghetsskapande. Men för många festivalbesökare blir effekten den motsatta.
När fredliga musikarrangemang möts av tung polisiär närvaro, narkotikahundar, drönare och urinprov skapas inte trygghet. Det skapas avstånd.
Det skapas polisförakt. Samhällsförakt. En känsla av att staten inte är där för att skydda människor, utan för att övervaka och kontrollera dem.
Och frågan måste ställas: vad är samhällsnyttan?
Om en festival med tusentals besökare inte har några våldsbrott, men polisen ändå lämnar platsen med ett antal ringa narkotikabrott – har samhället blivit tryggare då?
Eller har staten bara lyckats producera statistik?
Festivalhistorien upprepar sig
Det här är inget nytt. Summerburst i Göteborg 2018 slutade med 106 misstänkta för ringa narkotikabrott. Enligt rapporteringen fick personer först genomgå test på plats och därefter tvingades de lämna urinprov.
Emmabodafestivalen blev under flera år ett återkommande mål för polisens narkotikainsatser. 2015 rapporterades närmare 80 misstänkta narkotikabrott. 2016 över 160. 2018 uppgav SVT att polisen gripit 463 personer för narkotikabrott under festivalen, och festivalen fick senare problem med tillstånd.
Bråvalla, Peace & Love och andra festivaler har också haft stora mängder narkotikarapporter genom åren.
Mönstret är tydligt: där unga människor samlas, där musik spelas och där kulturen är fri, där dyker urinprovet upp som svensk narkotikapolitiks mest intima maktmedel.
En politik som jagar brukare men missar problemet
Den svenska modellen säger sig vilja minska narkotikaskador. Men att jaga festivalbesökare för eget bruk är knappast samma sak som att bekämpa organiserad brottslighet.
Tvärtom riskerar det att flytta resurser från verkliga problem: våld, övergrepp, stölder, organiserad försäljning och akut sjukvård.
Att tvinga fredliga festivalbesökare att kissa i en burk löser inte gängkriminaliteten. Det stoppar inte narkotikamarknaden. Det minskar inte efterfrågan. Det räddar inte liv.
Det enda det säkert skapar är rädsla, skam och en djupare klyfta mellan staten och de människor staten säger sig vilja skydda.
Frågan Sverige borde ställa sig
Sverige är inte nödvändigtvis ensamt i världen. Men Sverige sticker ut.
Få andra demokratier har gjort själva narkotikabruket till ett brott på ett sätt som gör kroppen till bevismaterial och urinprovet till ett rutinverktyg i jakten på festivalbesökare.
Så frågan är inte bara om polisen får göra det.
Frågan är varför Sverige fortfarande vill göra det.
Och kanske ännu viktigare:
Hur många människor ska behöva sluta gå på festivaler, konserter och kulturevenemang innan någon i politiken förstår att trygghet inte skapas genom tvångsurinering?
Källor
Polisen Eskilstuna, inlägg om polisinsatsen vid CLSR på Stora Sundby slott.
Eskilstuna-Kuriren, artikel om cirka 40 narkotikabrott vid CLSR-festivalen.
Rättsmedicinalverket, “Drogtest i blod och urin”.
SVT, “Polisen tvingar rekordmånga att göra drogtester”.
SVT, “106 personer misstänks för narkotikabrott efter Summerburst”.
Aftonbladet, “106 festivalbesökare misstänks för narkotikabrott efter Summerburst”.
SVT, rapportering om Emmabodafestivalen och narkotikabrott.
Sveriges Radio, rapportering om Bråvalla, Peace & Love och narkotikabrott på festivaler.
JO-beslut dnr 3820-2013 om urinprovstagning och integritetskränkande kroppsbesiktning.
