Vem är det egentligen som är kriminell?

Alkoholen står på finhyllan, tobaken bakom kassörskan, pillren på apoteket och sockret i nästan allt. Cannabis står däremot inför rätta. Frågan är om det verkligen är cannabis som är den stora samhällsfaran – eller om lagboken helt enkelt har blivit berusad av sin egen propaganda.

Föreställ dig en brottsplats där de misstänkta ställs upp för identifiering.

Först kommer alkoholen. Välklädd, väletablerad och med statligt försäljningstillstånd. Den har kopplats till cancer, leversjukdom, olyckor, misshandel och miljontals dödsfall, men hälsar artigt på domaren och förklarar att den är en viktig del av svensk matkultur.

Domaren nickar förstående.

Sedan kommer tobaken. Den hostar sig fram, luktar gammal askkopp och bär på en meritförteckning fylld med cancer, hjärtinfarkter, stroke och kroniska lungsjukdomar. Världshälsoorganisationen uppskattar att tobak dödar mer än sju miljoner människor varje år.

”Laglig”, konstaterar domaren och vinkar den vidare.

Därefter anländer läkemedelsburken. Den har hjälpt miljontals människor och räddat otaliga liv, men innehåller också preparat som kan orsaka beroende, allvarliga biverkningar och dödliga överdoser. Läkemedelsburken visar upp ett recept och släpps omedelbart.

Sockret kommer sist av de lagliga deltagarna. Det har gömt sig i läsk, godis, frukostflingor, såser och färdigmat. Det säger att det bara försöker göra tillvaron lite sötare och vill absolut inte diskutera överkonsumtion, fetma eller typ 2-diabetes.

Sedan leds cannabis in i rättssalen.

Cannabis har några gram i fickan, ingen död kropp bakom sig och påminner försiktigt om att cannabinoider faktiskt används medicinskt.

”Narkotika!”, ropar åklagaren.

Fallet är avslutat.

Lagligt betyder tydligen oskyldigt

Samhällets indelning av olika substanser framställs ofta som om den vore resultatet av en gigantisk vetenskaplig undersökning där experter noggrant har vägt varje risk mot varje tänkbar nytta.

Så gick det inte riktigt till.

Alkohol och tobak blev inte lagliga eftersom forskningen slog fast att de var ofarliga. De blev accepterade därför att de redan var kulturellt etablerade, ekonomiskt betydelsefulla och politiskt svåra att förbjuda.

Cannabis fick en annan historisk behandling. Under 1900-talet förvandlades den genom politiska kampanjer till symbol för kriminalitet, moralisk upplösning och samhällsförfall. Skräckpropagandan hann resa jorden runt långt innan den medicinska forskningen fick på sig skorna.

När cannabis väl hade förbjudits började förbudet användas som bevis för farligheten.

Cannabis är farligt eftersom det är förbjudet. Och det är förbjudet eftersom det är farligt.

Ett perfekt cirkelresonemang. Särskilt för den som helst slipper visa sina beräkningar.

Systembolagets påse väcker inga misstankar

En vuxen svensk kan lämna Systembolaget med alkohol nog för att orsaka en allvarlig förgiftning. Ingen polis väntar utanför för att kontrollera om personen verkligen behöver tolv flaskor vin.

Samma person kan köpa cigaretter trots att tobaksrökning hör till världens främsta förebyggbara dödsorsaker. Staten varnar visserligen för döden på förpackningen, men tar samtidigt emot skattepengarna.

Det är en märklig affärsmodell:

”Den här produkten kan döda dig. Kort eller kontant?”

Om personen däremot bär på några gram cannabis förändras situationen. Då kan polis, urinprov, böter, belastningsregister och körkortsingripande plötsligt bli aktuella.

Det avgörande tycks alltså inte vara hur stor skadan är. Det avgörande är vilken substans lagstiftaren har gett tillstånd att orsaka den.

Cannabis är inte någon oskyldig körgosse

Cannabis är inte riskfritt och ska inte beskrivas som det heller.

Frekvent användning kan leda till beroende. Produkter med hög THC-halt kan framkalla ångest, förvirring och psykotiska symtom, särskilt hos unga och personer med förhöjd sårbarhet. Cannabis försämrar reaktionsförmågan och hör inte ihop med bilkörning. Rökning innebär dessutom exponering för skadliga förbränningsprodukter.

Men riskerna påverkas av dos, styrka, ålder, användningsmönster, individuella förutsättningar och konsumtionssätt.

Den avgörande frågan är därför inte om cannabis kan orsaka skada. Det kan den.

Frågan är varför just denna substans ska mötas med polis och straff, medan betydligt dödligare produkter möts med innehållsförteckningar, punktskatter, åldersgränser och statligt kontrollerad försäljning.

Det är ungefär som att låta en elefant köra rakt igenom vardagsrummet och sedan gripa katten för att den välte ett vattenglas.

Medicin när staten godkänner det

Cannabis har använts medicinskt i århundraden. I dag finns godkända cannabisbaserade läkemedel för bland annat vissa svåra epilepsiformer och spasticitet vid multipel skleros. Cannabinoider används även mot andra svåra symtom, även om kunskapsläget och effekten varierar mellan diagnoser, produkter och patienter.

Det innebär inte att cannabis botar allt från nageltrång till kärleksproblem.

Det innebär däremot att påståendet att cannabis saknar medicinsk betydelse sedan länge borde ha gått i pension.

Ändå kan en och samma substans betraktas som legitim medicin när den ligger i en godkänd förpackning, men som ett hot mot civilisationen när den befinner sig i en människas ficka.

Molekylen har inte förändrats. Det har etiketten, priset och myndighetens välsignelse.

I Sverige kan en patient använda ett cannabisbaserat läkemedel enligt läkarordination, medan en annan människa riskerar att straffas för en produkt med liknande cannabinoider. Gränsen mellan patient och brottsling kan därmed avgöras mer av tillgången till rätt läkare och den egna plånboken än av själva substansen.

Den verkliga gärningsmannen gömmer sig i systemet

Förbudet sägs skydda människor från cannabis. Samtidigt överlämnar det hela konsumentmarknaden till kriminella aktörer.

Den illegala marknaden erbjuder inga innehållsdeklarationer, laboratorieanalyser, ålderskontroller eller garantier för styrka och renhet. Där kan cannabis innehålla mögel, bekämpningsmedel, tungmetaller eller syntetiska cannabinoider.

Politiken skapar alltså en okontrollerad marknad och använder sedan den okontrollerade marknadens faror som argument för att behålla politiken.

Ännu ett praktiskt cirkelresonemang.

Förbudet orsakar dessutom egna skador. Människor får böter och registreras som lagöverträdare. Arbeten och körkort kan hotas. Personer med problematiskt bruk kan dra sig för att söka hjälp eftersom de riskerar att bemötas som brottslingar.

Samhället säger att det vill minska skadorna, men vägrar konsekvent att räkna de skador som samhället självt orsakar.

Vem behöver egentligen rehabilitering?

Alkoholens skadeverkningar är väldokumenterade. Tobakens dödlighet är enorm. Vissa läkemedel kan orsaka beroende och överdosering. En sockerrik kost bidrar till omfattande folkhälsoproblem.

Det betyder inte att alkohol, tobak, läkemedel eller socker är identiska med cannabis. Det betyder inte heller att allt bör förbjudas.

Det betyder att samhällets regler saknar trovärdighet när de presenteras som en ren spegling av medicinsk risk.

En rationell politik skulle jämföra substanser efter samma principer: dödlighet, beroendepotential, långsiktiga hälsorisker, påverkan på andra människor och vilka skador själva regleringen orsakar.

Därefter skulle produkterna regleras i proportion till sina faktiska risker.

Den svenska modellen gör ofta motsatsen. Först bestämmer den vilken substans som är moraliskt godkänd. Sedan letar den efter argument som passar beslutet.

Dags att kalla rätt misstänkt till förhör

Cannabis ska varken demoniseras eller förvandlas till en grön frälsare. Unga människor behöver skyddas, riskbruk måste förebyggas och den som utvecklar problem ska erbjudas vård.

Men den vuxne cannabisanvändaren blir inte automatiskt farligare för samhället för att lagboken kallar honom kriminell.

Kanske är det dags att granska själva systemet.

Ett system som accepterar de mest dödliga drogerna, kriminaliserar användare av en mindre dödlig substans och sedan kallar resultatet för folkhälsa förtjänar åtminstone ett ordentligt förhör.