Hoppa till innehåll
”Det är fullständigt absurt att regeringen så bergfast vägrar att utreda narkotikapolitiken.” Skriver Christian Engström i denna veckas krönika som återigen försöker hjälpa våra folkvalda att ta ett uppenbart beslut.
”Det är värre än vi trodde” säger justitieminister Gunnar Strömmer (M) i en DN-intervju om gängbrottsligheten. Han vill utreda en sänkning av straffmyndighetsåldern, eftersom det har visat sig att gängen systematiskt använder killar under 15 till grov brottslighet, inklusive mord. Men han nämner inte ens tanken att utreda narkotikapolitiken som har givit gängen monopol på en mångmiljardmarknad.
Att justitieministern vill se över straffmyndighetsåldern och andra regler runt grova förbrytare under 15 år är i och för sig rimligt. Nyheter om väldigt unga gängkriminella som begår väldigt allvarliga brott har blivit vardagsmat.
Exempelvis rapporterade Sveriges Radios Ekot:
I dagarna inleddes rättegången mot sex personer som är åtalade för en rad brott kopplade till våldsvågen i Stockholm. Personerna är mellan 15 och 20 år och åtalas bland annat för försök till mord och grovt vapenbrott. Utöver de sex misstänks tre 14-åringar i fallen.
En 15-årig pojke ombads att skjuta ”vem som helst” med en viss typ av märkeskläder. En 14-åring vädjade om att få delta i en planerad dödsskjutning, men nekades på grund av för dålig skjutvana.
Det säger sig självt att samhället måste reagera på utvecklingen att personer under 15 begår grova brott i den gängkriminella miljön. Det är inte rimligt att en mördare släpps ut på gatorna igen efter några kuratorssamtal och några månader på ett olåst SIS-hem.
Men det är inte säkert att en generell sänkning av straffmyndighetsåldern för alla brott är rätt lösning.
Kriminologen Manne Gerell, som bland annat forskar på gängvåld och utsatta områden, twittrade:
Vill alltså regeringen genomföra en generell ändring av straffmyndighetsåldern?
Tiotusentals minderåriga begår brott varje år, men det är på sin höjd några hundra minderåriga involverade i den grova kriminalitet vi har problem med idag.
Det känns som en synpunkt värd att beakta.
Problemet som Gunnar Strömmer och regeringen måste lösa är att 14-åringar springer runt med automatkarbiner och begår beställningsmord. Inte att de kanske snattar i affärer eller begår annan ”normal” barnbrottslighet. Det har de (tyvärr) gjort i alla tider. Det är kopplingen mellan 12-13-14-åringar och grovt gängvåld som är det nya och allvarliga problemet.
Förre riksdagsledamoten Hanif Bali (M) retweetade och höll med kriminologen Gerell:
Inför lagstiftning att döma dem som myndiga för vissa grova brott. Varför översvämma rättsväsendet med massa annat?
Regeringen har redan bundit ris åt egen rygg genom att (från den 1 juli i år) chockhöja fängelsestraffen för vanliga brukare/missbrukare av narkotika om de delar med sig av en enstaka joint eller ett enstaka gram till en kompis. Det riskerar att ta stora resurser från polis och rättsväsende, och fylla våra alltför få fängelseplatser med de allra minst farliga ”brottslingarna” vi har. Medan mördare går fria och personrån och våldtäkter avskrivs på grund av ”brist på resurser”.
I värsta fall riskerar en generell sänkning av straffmyndighetsåldern att ta ännu mer fokus från de allvarliga brotten, och därmed snarast hjälpa gängen att fortsätta sin verksamhet ostört. Men justitieministern föreslår inte heller en generell sänkning direkt nu. Istället vill han utreda frågan, och därefter komma med ett förslag. Det är förnuftigt.
Men elefanten i rummet när det gäller gängvåld är narkotikalagstiftningen. Enbart försäljningen av cannabis kan ge de kriminella så mycket som 10 miljarder. Varje år. Så länge de pengarna finns kvar som stadig basinkomst för gängen kommer det alltid finnas nya 14-åringar som imponeras av de äldre grabbarna med fickorna fulla av cash, och som är beredda att göra vad som helst för att få vara med i den kriminella verksamheten.
Men narkotikalagstiftningen vill Gunnar Strömmer på inga villkor utreda. Att gängen ska få behålla sitt lönsamma monopol på försäljningen av cannabis och andra droger är en helig dogm för den här regeringen, precis som det var för den förra.
I valet mellan nolltolerans och verklighet är det nolltoleransen som gäller. När skottsalvorna smattrar mot lägenhetsdörrar sticker politikerna huvudet djupare i sanden för att slippa höra.
Se inte svensk narkotikapolitik som ofelbar religion, skrev Sakine Madon i en ledarkrönika hos Uppsala Nya Tidning härom dagen. Men som hon konstaterar i krönikan är det precis det som svenska politiker gör:
I vår omvärld överges straffen och ersätts av en mer skademinimerande politik. Borde det inte finnas en viss nyfikenhet bland svenska politiker på vad som pågår?
Men då behöver man också sluta se den svenska narkotikapolitiken som ofelbar religion. Den förra regeringen sade tvärt nej till att, som Folkhälsomyndighetens experter föreslog, utvärdera kriminaliseringen. Nuvarande regering fortsätter i samma anda.
Strategin är dömd att misslyckas. Det går inte att vara en isolerad ö i all evighet.
Mattias Svensson, som är ledarskribent på SvD, twittrade:
Om läget nu är så allvarligt kan man kanske ifrågasätta gamla narkotikapolitiska dogmer och inte bara ge sig på tolvåringar, tänker jag.
Men regeringen fortsätter med att inte ens utreda hur vi kan ändra lagstiftningen så att gängen inte har hundra procent av narkotikamarknaden.
Det är fullständigt absurt att regeringen så bergfast vägrar att utreda narkotikapolitiken, fastän alla är överens om att det är narkotikapengarna som är basen för gängkriminaliteten. Förr eller senare kommer de tvingas släppa den heliga dogmen om den svenska narkotikapolitikens förträfflighet. Men där är vi inte ännu.
Så även om det skulle bli en sänkning av straffmyndighetsåldern, behöver 14-åringar som siktar på en karriär som gängkriminella inte vara oroliga. Risken med karriärvalet kanske ökar en aning. Men regeringen låter gängen behålla alla narkotikapengarna som får den kriminella banan att kännas lockande för barnhjärnor utan konsekvenstänk.
