Hoppa till innehåll
Polisen hittar Janne på tredje våningen med en joint under köksfläkten. Det luktar cannabis i trapphuset, en granne har ringt och en patrull kommer till platsen. Janne är redan identifierad. Bevisningen finns framför poliserna – och kanske även i hans blod eller urin. Ett nytt narkotikabrott kan registreras och klaras upp.
Några kilometer därifrån sitter en äldre kvinna vid sitt köksbord. Hon har blivit uppringd av en person som sade sig arbeta på banken. Samtalet lät trovärdigt, numret såg riktigt ut och mannen i telefonen visste precis vad han skulle säga för att göra henne rädd.
Någon kom därefter hem till henne och hämtade bankkort, smycken och familjens guld. När hon förstod vad som hänt var kontot tömt och de föremål hon fått efter sin döda make borta.
Hon gör en polisanmälan. Sedan börjar väntan.
För Janne finns en misstänkt person, ett beslag och ett lättutrett brott. För kvinnan finns ett falskt telefonnummer, ett målvaktskonto, en hyrd bil, en bedragare med falskt namn och pengar som redan har flyttats genom flera konton.
Det förklarar varför brotten behandlas olika. Men det gör inte prioriteringen mindre provocerande.
Narkotikabrott utreds – bedrägerier förblir ouppklarade
Brås statistik för 2025 visar en skillnad som borde få fler att reagera.
En utredning bedrevs för 95 procent av de handlagda narkotikabrotten. Personuppklaringsprocenten var 37 procent. För bedrägeribrotten var personuppklaringsprocenten endast 3 procent. Räknar man enbart de bedrägerier som faktiskt utreddes ledde omkring 11 procent till ett lagföringsbeslut.
Bakom siffrorna finns en viktig skillnad. Narkotikabrott upptäcks vanligtvis genom polisens egna kontroller. När någon misstänks för eget bruk eller innehav finns personen redan på plats. Polisen behöver inte först ta reda på vem gärningsmannen är.
Bedrägerier fungerar tvärtom. Där kontaktar brottsoffret polisen efter att en ofta okänd gärningsman har försvunnit. Ett enda bedrägerinätverk kan ligga bakom hundratals anmälningar i olika delar av landet. Pengarna flyttas snabbt, identiteter missbrukas och tekniken gör det möjligt att begå brotten från en annan stad eller ett annat land.
Det är alltså enklare att klara upp Jannes joint än den stulna miljonen.
Men det svarar inte på den viktigaste frågan: Ska det som är enklast att klara upp också få ta så mycket av polisens tid?
Polisen skapar själv en stor del av narkotikastatistiken
Narkotikabrott skiljer sig från många andra brott eftersom det sällan finns ett traditionellt brottsoffer som ringer efter hjälp. Det finns ingen pensionär som har blivit av med sitt hem, ingen företagare vars konto har tömts och ingen familj som väntar på att få tillbaka stulna tillhörigheter.
Brotten upptäcks i stället huvudsakligen genom polisens egna spanings- och ingripandeinsatser. Ju mer polisen letar efter narkotikabrott, desto fler narkotikabrott hittar den.
Under 2025 anmäldes drygt 125 000 brott mot narkotikastrafflagen. Av dem handlade 57 procent om innehav och 36 procent om eget bruk. Tillsammans utgjorde dessa två kategorier alltså 93 procent av samtliga anmälda narkotikabrott.
Det betyder inte att alla gällde cannabis eller att samtliga insatser var obetydliga. Ett innehav kan upptäckas under en utredning av betydligt grövre brottslighet. Narkotikahandel kan finansiera kriminella nätverk, och polisen måste kunna ingripa när narkotika säljs till barn eller när människor utnyttjas i handeln.
Men siffrorna visar att en mycket stor del av narkotikabrottsligheten som registreras inte består av tillslag mot internationella smugglare eller gängtoppar. Den består av innehav och användning.
Samtidigt förlorade svenska privatpersoner och företag uppskattningsvis 5,7 miljarder kronor genom anmälda, fullbordade bedrägerier under 2025.
Ett brott med ett offer – och ett utan
Det är svårt att förklara för en människa som har förlorat allt att hennes ärende inte kan prioriteras.
Bedrägerier beskrivs ibland som ekonomiska brott, nästan som om skadan bara vore en siffra på ett konto. Men för den som drabbas kan konsekvenserna vara förödande.
En pensionär förlorar kanske inte bara pengar. Hon kan förlora sin trygghet, sin tillit till andra människor och viljan att svara i telefon eller öppna dörren. Hon skäms över att ha blivit lurad och vågar kanske inte berätta för sina barn. Hon går igenom samtalet om och om igen och undrar hur hon kunde vara så dum.
Fast hon var inte dum.
Hon mötte människor som arbetar professionellt med manipulation. De bygger hela verksamheter kring att skapa rädsla, stress och förtroende. De kan utge sig för att vara poliser, banktjänstemän, vårdpersonal eller representanter för kommunen. I vissa fall nöjer de sig inte med ett telefonsamtal. De skickar en person hem till brottsoffret för att hämta kort, kontanter, smycken eller guld.
Det är ett intrång som går långt bortom den ekonomiska förlusten. En främmande människa kliver in i den äldres hem, spelar en roll och tar med sig ett helt livs sparande.
Janne under köksfläkten kan samtidigt dömas för att ha utsatt sig själv för en risk.
Vem behöver egentligen polisens hjälp mest?
Bedragarna kan tjäna mer än narkotikahandlarna
Det går inte längre att avfärda bedrägerier som småskalig vardagsbrottslighet utförd av ensamma bedragare.
Polisen uppgav 2025 att organiserad brottslighet tjänar mer på bedrägerier än på narkotikaförsäljning. Myndigheten beskriver verksamheten som storskalig och företagsliknande. Det finns personer som utvecklar bedrägerikoncept, tekniska specialister som bygger infrastrukturen, målvakter som upplåter konton och aktörer som flyttar och tvättar pengarna.
Vissa säljer till och med färdiga upplägg till andra kriminella – bedrägeri som franchiseverksamhet.
Polisen har dessutom sett nära kopplingar mellan tongivande bedrägeriaktörer och personer som är involverade i den nätverkskriminella våldsbrottsligheten. Pengarna som stjäls från pensionärer och vanliga löntagare stannar alltså inte nödvändigtvis hos en isolerad telefonbedragare. De kan föras in i samma kriminella ekonomi som finansierar annan grov brottslighet.
Om målet är att slå mot gängens pengar borde bedrägerier därför stå i centrum för debatten.
Ändå hör vi fortfarande politiker tala betydligt oftare om narkotikaanvändaren än om den avancerade ekonomiska infrastrukturen bakom miljardbedrägerierna.
Varför kommer polisen när det luktar cannabis?
Det är naturligtvis inte sant att polisen alltid rycker ut så fort en granne känner cannabislukt. Prioriteringen varierar beroende på plats, bemanning och omständigheter. Många tips leder inte till någon omedelbar insats.
Men upplevelsen av att polisen är mer handlingskraftig mot en cannabisrökare än mot en bedragare har en verklig grund i hur brotten är konstruerade.
Cannabisrökaren är synlig. Han befinner sig i Sverige, ofta på en känd adress. Lukten kan leda polisen till platsen. Personen kan kontrolleras och provtas. Ett eventuellt innehav kan beslagtas. Utredningen kan i många fall slutföras utan omfattande teknisk eller ekonomisk analys.
Bedragaren har byggt sin verksamhet för att vara osynlig. Telefonnumret kan vara manipulerat. Bankkontot kan tillhöra en målvakt. Pengarna kan passera genom flera banker och kryptotjänster innan någon hinner reagera. Varje del av brottet kan ha utförts av en annan person.
Det ena brottet är nästan färdigutrett när det upptäcks. Det andra kräver samarbete mellan polisregioner, banker, teleoperatörer, åklagare och ibland utländska myndigheter.
Det finns därför ingen rättvis nationell siffra som visar att polisen behöver ett visst antal timmar för att lösa ett cannabisbrott och ett annat antal för ett bedrägeri. Brotten och utredningarna är för olika.
Men resultatet går att jämföra: 37 procents personuppklaring för narkotikabrott mot 3 procent för bedrägerier.
Det är ett misslyckande som inte försvinner bara för att det går att förklara.
När det lättaste brottet blir det mest tacksamma
Enskilda poliser bestämmer inte vilka handlingar som ska vara förbjudna. De ska följa de lagar som riksdagen har beslutat om, och en patrull kan inte alltid ignorera ett misstänkt narkotikabrott som upptäcks i tjänsten.
Problemet är större än den enskilda polisen. Det handlar om vad politiken begär att rättsväsendet ska prioritera och vilka resultat som är enklast att visa upp.
Ett ringa narkotikabrott har ofta både en identifierad misstänkt och bevisning från början. Ett komplicerat bedrägeri kan kräva månader av ekonomisk och teknisk utredning utan någon garanti för åtal. I ett pressat system finns därför en uppenbar risk att det enkla och mätbara arbetet tränger undan det svåra.
Ett uppklarat narkotikabrott blir en tydlig pinne i statistiken. En pensionär som får beskedet att hennes utredning läggs ned blir en människa som rättsväsendet inte lyckades hjälpa.
Det är kanske rationellt ur ett produktionsperspektiv.
Ur ett brottsofferperspektiv är det fullständigt bakvänt.
Framgångarna får inte dölja misslyckandet
Polisen står inte passiv inför bedrägerierna. Nationellt bedrägericentrum, Finanspolisen och polisregionerna samarbetar med banker och andra aktörer. Antalet bedrägeriärenden som redovisats till åklagare har ökat, och brottsvinsterna från telefonbedrägerier har minskat tydligt sedan 2023.
Flera organiserade upplägg har stoppats. Personer som lurat äldre genom falska hembesök har gripits och dömts. Sådana framgångar visar att bedrägerier går att bekämpa när resurser, kunskap och information samlas kring rätt gärningsmän.
Men de förändrar inte den brutala helhetsbilden: alldeles för få bedrägerier klaras upp.
För varje sprängd liga finns ett stort antal människor vars ärenden aldrig leder någonstans. De ser sina anmälningar läggas ned samtidigt som samhället uppmanar dem att vara försiktigare nästa gång.
Varför ska brottsoffret bära ansvaret?
När en äldre person blir lurad fylls råden snabbt på.
Lämna aldrig ut koder. Klicka inte på länkar. Använd inte BankID på uppmaning. Släpp inte in okända. Lägg på luren och ring banken.
Råden behövs. Men de säger också något obehagligt om hur ansvaret har förskjutits.
En pensionär förväntas förstå manipulerade telefonnummer, falska bankmeddelanden, digital identifiering och professionell social manipulation. Hon ska kunna avslöja en gärningsman som kanske har genomfört samma manus hundratals gånger.
När hon misslyckas förlorar hon sina pengar. Sedan riskerar hon att mötas av omgivningens fråga: Hur kunde du gå på det?
Vi skulle aldrig säga till ett rånoffer att det borde ha varit bättre på att försvara sig. Ändå behandlas den som lurats ofta som om godtrogenheten vore en större del av problemet än gärningsmannen.
Banker, teleoperatörer och digitala plattformar måste göra mer för att stoppa brotten innan pengarna försvinner. Men när brottet väl har begåtts måste också polisen ha kompetens och resurser att följa betalningarna, koppla samman anmälningar och angripa de personer som organiserar verksamheten.
Det räcker inte att göra befolkningen svårare att lura. Bedragarna måste bli farligare att vara.
Bekämpa narkotikahandeln – inte Janne under fläkten
Polisen ska självklart bekämpa smugglare, storsäljare och nätverk som använder narkotikahandeln för att finansiera våld. Den ska ingripa när barn rekryteras som säljare och när människor hotas eller utnyttjas.
Men att jaga en vuxen människa för att hon röker cannabis i sitt eget hem är inte samma sak som att bekämpa organiserad narkotikahandel.
Varje ärende om eget bruk kräver tid. Någon ska ingripa, visitera, förhöra, provta och dokumentera. Provet ska analyseras och ärendet hanteras vidare. Varje enskild insats kan vara liten, men tillsammans blir de en omfattande apparat.
Samtidigt arbetar bedrägerinätverken med målvakter, falska identiteter, internationella överföringar och professionella penningtvättsupplägg. De stjäl miljarder och lämnar riktiga människor ekonomiskt och psykiskt sönderslagna.
Om polisen har begränsade resurser måste vi våga fråga vad de ska användas till.
Det är inte en fråga om att vara för eller emot cannabis.
Det är en fråga om vad ett brottsoffer är värt.
Vem är rättsstaten till för?
Föreställ dig två dörrar.
Bakom den ena står Janne i ett rökigt kök. Han har cannabis i kroppen och kanske några gram i en låda. Polisen vet vem han är, var han bor och vilket brott han misstänks för.
Bakom den andra sitter en kvinna som arbetat och betalat skatt hela sitt liv. På bordet ligger ett kontoutdrag som visar att hennes besparingar är borta. Smyckena efter hennes make är försvunna. Hon vet inte vem som ringde, vem som stod i hennes hall eller vart pengarna tog vägen.
Vid den första dörren är gärningsmannen redan funnen.
Vid den andra finns ett brottsoffer som ber om hjälp.
Ändå är det den första dörren som ger rättsväsendet det enklaste resultatet.
Det är där ilskan borde börja.
Vi får höra att varje köpt gram cannabis göder den organiserade brottsligheten. Samtidigt uppger polisen att kriminella numera tjänar mer på bedrägerier än på narkotikaförsäljning. De kan tömma ett konto på några minuter, skicka en falsk polis till en pensionärs bostad och tvätta pengarna innan anmälan ens har hunnit landa på rätt skrivbord.
Men Janne är åtminstone lätt att hitta.
Det är inte tillräckligt.
Ett rättssamhälle kan inte välja sina motståndare efter hur bekväma de är att gripa. Det får inte bli bättre på att registrera enkla brott än på att skydda människor från verkliga övergrepp.
Den äldre kvinnan behöver inte ännu en kampanj som lär henne att skämmas lite mer försiktigt. Hon behöver banker som stoppar pengarna, system som reagerar och en polis som har tid att följa gärningsmannen hela vägen.
Så låt polisen jaga dem som importerar, organiserar och säljer narkotika. Låt den stoppa dem som rekryterar barn och finansierar våld.
Men sluta låtsas att Janne under fläkten är det stora samhällshotet medan bedragaren lämnar en pensionärs hem med hennes liv i fickan.
Om rättsväsendet hinner knacka på hos den som röker gräs men inte hinner söka efter den som har stulit en människas framtid, då är det inte bara resurserna som är felprioriterade.
Då har vi också glömt vem lagen var till för att skydda.
