Hoppa till innehåll
Festivalen i Tempe samlade Atmosphere, De La Soul och Yelawolf under samma helg som Stephen Marley, Steel Pulse och Rebelution.
Publiken tog emot genreblandningen som om den vore det mest naturliga i världen. Historiskt sett är den också det.
Reggae Rise Up Arizona arrangerades mellan den 17 och 19 april i Tempe, med namn som Rebelution, Stephen Marley, Dirty Heads, SOJA, Protoje, Slightly Stoopid och Steel Pulse bland de många akterna som kämpade mot både publiken och den stekheta solen i Sonoraöknen.
För mig började dock resan långt ifrån enligt plan.
På väg från Denver drog en snöstorm in, vilket tvingade oss att vänta på ett plan från Vail. Mitt flyg blev fyra timmar försenat. Jag landade till slut i Phoenix runt klockan fyra på eftermiddagen och skulle intervjua den jamaicanska reggaeartisten Protoje klockan 17.30. Hans team var dock på väg till hotellet och bad mig möta dem där istället.
Jag körde till adressen de skickat. Men efter att ha sett kvinnan utan tänder i receptionen, avsaknaden av toalett i lobbyn och de överfulla kundvagnarna med skräp utanför fick jag en märklig känsla.
Min första tanke var:
“Har de verkligen placerat Protoje här?”
Den andra var:
“Man har verkligen ingen aning om hur livet som turnerande musiker faktiskt ser ut.”
Efter ett snabbt stopp på toaletten på ett slumpmässigt Burger King – där personalen var tvungen att låsa upp dörren åt mig – åkte jag tillbaka och väntade.
Ingen dök upp.
Som jag misstänkte hade de skickat mig till fel hotell. Intervjun bokades om till Zoom några veckor senare. När jag väl hämtat ut mina pressackrediteringar vid Tempe Beach Park och tagit mig genom molnen av cannabis- och cigarettrök vid entrén var klockan redan 18.30.
Sedan började musiken.
Och plötsligt spelade inget annat någon roll längre.
Lineupen som egentligen inte borde ha fungerat
Atmosphere var bokade till Vibe Stage – ett av endast tre hiphopnamn på en lineup som annars dominerades av reggaelegender. Jag klev in i deras trailer (äntligen luftkonditionering) och snackade med Ant och Slug.
Jag har känt dem sedan 2008, när jag jobbade som runner under en av deras spelningar i Santa Fe. Sedan dess har vi gjort flera intervjuer tillsammans, och att återse duon från Minneapolis är alltid lika trevligt.
Atmosphere, som regelbundet säljer ut Red Rocks Amphitheatre i Morrison, tog med boom bap-soundet till reggaefesten. Slug verkade nästan förvånad över att det fanns fler hiphopakter på festivalen.
— Förr brukade folk håna oss för det där, berättade han för mig.
Men som lördagens huvudakt på Vibe Stage, Yelawolf, förklarade hade en tidigare turné med fredagens huvudnamn Dirty Heads gett honom självförtroendet att förstå att hiphop – och särskilt hans egen version av den – passar nästan överallt.
— När jag drog ut på turné med Dirty Heads visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Jag tänkte: “Fan, vi har en rätt stökig show.” Men när vi väl körde vårt set fungerade det sjukt bra. Jag började inse att vi nästan blev någon slags hiphop-rockig kontrast. Jag förstår den där festivalstilen, för det påminde mig om att se Rage Against the Machine och sedan Method Man och Redman. Det finns en universell rock’n’roll-känsla i det vi gör som jag tror flyter över mellan alla genrer.
— Yelawolf
Även om Yelawolf erkände att “det här var nytt” för honom, menade han att det i grunden handlade om att “hylla vissa vibbar”.
De La Soul var ytterligare ett oväntat namn på lineupen, men gruppens D.A.I.S.Y. Age-estetik och låtar som Potholes In My Lawn och Me Myself & I höll reggaekänslan levande.
Slightly Stoopid avslutade lördagskvällen tillsammans med specialgästen Chali 2na från Jurassic 5, vars mörka och kraftfulla röst hördes hela vägen till andra sidan av festivalområdet.
Den dagen gled jag runt tillsammans med Young MC, mest känd för Bust A Move, som numera bor i området. Senaste gången jag var i Arizona var faktiskt på hans bröllop 2024.
Han och Maseo från De La Soul delade ett ögonblick på scen som jag aldrig kommer glömma. Maseo visade sin respekt för Young MC, och Young MC besvarade den nästan helt utan ord – bara genom några enkla gester.
Tillbaka vid Yelawolfs trailer presenterade jag Wolf, hans manager Edward Crowe och DJ Klever för Young MC. Att höra dem prata om låtskrivande och texter kändes surrealistiskt. När jag var barn hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag en dag skulle vara den som förde samman människor på det sättet.
Senare gick Yelawolf upp på scen och berättade om mötet för publiken.
— Jag berättade för honom vilken otrolig låtskrivare han är, och det är en väldigt svår sak inom hiphop, eftersom det är lätt att vara smart med metaforer och snabba ordlekar. Men att skriva en riktigt bra låt är svårt – särskilt inom hiphop, sa Yelawolf till publiken. Det kräver lyrik på hög nivå, och jag tycker att Young MC är ett geni i det han gör. Tack, Young MC, var du än är. Tack, bror, för inspirationen. De La Soul, tack för er inspiration också. Jag berättade för Young MC att en av mina favoritlåtar när jag växte upp förmodligen är anledningen till att jag började skriva.
Därefter gick han över i en a cappella-version av It Was a Good Day av Ice Cube – en påminnelse om att musik är något gränsöverskridande, en tråd som binder samman människor oavsett genre.
Från Kool Herc och framåt
På söndagen – festivalens hetaste dag – strömmade folk fortfarande till för att se Steel Pulse, Collie Buddz, Stephen Marley och Rebelution.
Abby Gerald, senior marknadschef för Reggae Rise Up Arizona, hämtade upp mig i en golfbil och körde mig först till de iskalla mediekontoren och sedan vidare till artistområdet för att intervjua Eric Rachmany från Rebelution.
Vi pratade om modern reggae, Rebelutions roll i scenen och varför det egentligen är helt logiskt att en reggaefestival bokar hiphopakter. Trots allt var det den jamaicanska DJ:n DJ Kool Herc som tog med sig “toasting” – Jamaicas variant av rap – till The Bronx under 1970-talet.
— Jag tror att hiphop har påverkat reggae och att reggae har påverkat hiphop. Rock har påverkat reggae och reggae har påverkat rock. Det finns så många korsbefruktningar, och det märks verkligen i Rebelutions sound. För mig är det inte konstigt alls att grupper som De La Soul eller Atmosphere förknippas med Reggae Rise Up-festivalen.
— Eric Rachmany
Rebelution har tidigare turnerat med västkustkollektivet Living Legends samt andra Bay Area-profiler som Hieroglyphics och Zion I. Rachmany har dessutom sidoprojektet Unified Highway tillsammans med Zion I-producenten Amp Live – en rik blandning av rytmer och influenser.
Även om hiphop är en tydlig del av hans musik ligger hans djupa respekt för jamaicansk musik alltid i centrum.
— För det första är jag bara ett stort fan av det, sa Eric Rachmany. Jag älskar musik från Jamaica. Jag gillar reggae från hela världen, men det finns något speciellt med reggaen från Jamaica som jag alltid beundrat, oavsett om det handlar om roots, ska eller rocksteady. Jag älskar även dancehall. Jag var ett stort fan av reggae revival-rörelsen som kom för ungefär 15 år sedan med Chronixx, Protoje och Kabaka Pyramid. Och den fortsätter bara växa.
Även om det aldrig blev någon intervju under själva festivalen pratade jag till slut med Protoje via Zoom. Hans senaste album, The Art of Acceptance, släpptes samma dag som hans spelning på Reggae Rise Up Arizona.
Protoje är ytterligare en reggaeartist som under sin karriär vävt samman ett färgstarkt lapptäcke av olika musikaliska influenser, även om han beskriver det nya albumet som närmare traditionell reggae än tidigare projekt. Samtidigt är hans grund tydligt byggd på både hiphop och reggae.
— Jag växte upp med hiphop, berättade han för mig. Det var där jag verkligen lärde mig skriva låtar och hitta den känslan. Om man lyssnar på min musik hör man naturligt influenserna från hiphop. Och man måste komma ihåg att jamaicansk kultur och hiphopkultur är väldigt sammanflätade historiskt, från DJ Kool Herc och framåt, med massor av jamaicanska influenser. Det är en perfekt bro mellan genrerna. Jag minns att det alltid fanns dancehall-crossover inom hiphop under 90-talet, som Buju Banton. Det känns naturligt. Det är musik som kommer från samma plats. Budskapen i reggae är förstås annorlunda, men det finns alltid utrymme för samarbeten där.
När solen gick ner över Stephen Marley
Stephen Marley klev upp på scenen samtidigt som solen gick ner över festivalområdet på söndagskvällen. Gamla konsertklipp med hans far, Bob Marley, rullade på skärmarna bakom honom medan han framförde klassiker som Jamming, Three Little Birds och flera andra ikoniska Marley-låtar.
Publiken, redan utmattad efter en lång och stekhet dag i öknen, hittade plötsligt ny energi. Röster höjdes. Händer sträcktes upp i luften. Människor som tidigare suttit på filtar reste sig och förblev stående.
När bandet drog igång Three Little Birds kändes det mindre som en konsert och mer som ett massivt allsångsögonblick.
Stephen Marley försökte aldrig konkurrera med sin fars ikonstatus.
Han lät arvet tala för sig självt – och publiken lät honom göra det.
Bob Marley, frontfigur i The Wailers och en av de största inspirationskällorna för otaliga reggaeakter efter honom, sjöng gång på gång om rasism och sociala orättvisor samtidigt som han lyfte teman som fred, kärlek, gemenskap och rastafarisk spiritualitet. Budskapet var lika viktigt som musiken – och det är det fortfarande.
— När jag tittar på världen i dag är det ett totalt kaos, sa Eric Rachmany. Därför känns det viktigare än någonsin att sprida något positivt. Det gör mig verkligen glad att vara på en festival som den här, för jag tycker att många här pratar om saker som faktiskt är positiva – något man inte ser särskilt ofta längre.
Läs originalartikeln här!
