Hoppa till innehåll
Efter fem år, två ansökningar, över 100 000 dollar i kostnader och en snårig process med ständigt förändrade regler lyckades en cannabisentreprenör i New York till slut få sin försäljningslicens. Resan visar samtidigt hur legaliseringen fortfarande kan sätta käppar i hjulet för just de människor som reformen var tänkt att hjälpa.
Vägen hit har, kort sagt, varit farsartad. New Yorks införande av licenser för den lagliga rekreationsmarknaden har kantats av ständigt förändrade krav, oförklarliga förseningar och en rad barnsjukdomar.
Trots att jag gjorde allt för att följa reglerna – och många gånger fanns det knappt några tydliga regler att följa – dök det hela tiden upp nya hinder. Möjligheterna att ifrågasätta besluten eller få tydliga besked var dessutom mycket begränsade.
Nu när min licens äntligen har godkänts känner jag att jag kan berätta hur den här byråkratiska mardrömmen faktiskt såg ut från insidan.
När New York legaliserade cannabis för rekreationsbruk 2021 presenterade delstaten året därpå sitt system för laglig försäljning. Själva beslutet om legalisering var ett viktigt steg framåt, men övergången från lagstiftning till ett fungerande regelverk blev betydligt mer komplicerad.
Planen var att de första butikerna skulle öppna genom så kallade Conditional Adult-Use Retail Dispensary (CAURD)-licenser – särskilda tillstånd som gav företräde åt personer som tidigare dömts för cannabisrelaterade brott i delstaten. Tanken var god: de som drabbats hårdast av förbudspolitiken skulle få en fördel när den lagliga marknaden öppnade, innan vanliga licenser blev tillgängliga för alla andra.
Men det fanns en hake. Delstaten planerade nämligen att själv ordna butikslokaler och sedan hyra ut dem till innehavare av CAURD-licenser. För en entreprenör kändes det mindre som att få bygga ett eget företag och mer som att få nycklarna till någon annans verksamhet.
Trots det var det vår bästa chans att ta oss in på den lagliga marknaden – och vi valde att ta den.
Min affärspartner hade avtjänat tre år i fängelse för cannabisrelaterade brott på både delstats- och federal nivå. På pappret var vi alltså precis den typ av sökande som programmet var utformat för.
Vi anlitade en jurist, såg till att all dokumentation var i ordning och skickade in vår ansökan under 2022. För oss kändes det som att delstaten äntligen försökte rätta till gamla orättvisor och att vi nu fick chansen att bygga något lagligt.
Men sedan började stämningarna att rulla in.
Hinder efter hinder
Det första stora bakslaget kom 2023, när en federal domare stoppade öppnandet av cannabisbutiker i fem regioner i New York – däribland vår egen. En sökande från en annan delstat hävdade att regelverket stred mot den amerikanska konstitutionen eftersom det gav invånare i New York en otillbörlig fördel.
Domstolen hävde så småningom beslutet som stoppade CAURD-programmet, men fler rättsprocesser följde. Resultatet blev en utdragen dragkamp med tillfälliga domstolsbeslut som gång på gång satte hela licensprocessen på paus.
Efter ett halvår av ovisshet började vi märka att Office of Cannabis Management (OCM) ändrade kurs. Min advokat – och flera andra jurister – uppfattade att myndigheten i praktiken höll på att avveckla det villkorade CAURD-programmet för att i stället handlägga alla ansökningar inom den ordinarie licensomgången.
OCM öppnade snabbt den nya ansökningsperioden, och vi tvingades agera lika snabbt. Det innebar ännu en ansökan och ytterligare en omgång juridiska kostnader.
De ordinarie licenskraven, som presenterades med mindre än två månaders framförhållning, innehöll dessutom flera nya krav. Bland annat behövde sökande visa att de redan hade kontroll över en lämplig butikslokal genom ägande eller ett giltigt hyresavtal.
Det gjorde att vi desperat försökte hitta en lokal i Buffalo som både var ekonomiskt rimlig och uppfyllde reglerna om minsta avstånd till skolor, kyrkor och parker. Vi hann lämna in ansökan precis före årsskiftet – men oturen var långt ifrån över.
Till skillnad från CAURD-programmet, som i stort sett fungerade enligt principen ”först till kvarn”, avgjordes den ordinarie licensomgången genom ett lottningsförfarande. Av omkring 2 200 sökande i New York hamnade vi ungefär på plats 2 100 i kön.
Det enda vi kunde göra var att vänta – samtidigt som vi fortsatte betala hyran för en tom butikslokal. 2 500 dollar i månaden, och kostnaderna fortsatte att ticka upp.
Grattis – lämna tillbaka licensen
Under hösten 2024 kom till slut ett genombrott. Helt utan förvarning godkändes vår ursprungliga CAURD-ansökan. Men glädjen blev kortvarig.
Office of Cannabis Management (OCM) meddelade att vi inte fick använda den villkorade licensen för den butikslokal vi redan hade hyrt. Myndigheten skrev till vår advokat att en CAURD-licens inte kunde kopplas till en lokal som samtidigt omfattades av en pågående ansökan om en ordinarie licens. Trots att de två ansökningarna i princip var identiska spelade det ingen roll.
Vi stod inför två alternativ.
Antingen kunde vi behålla CAURD-licensen och dra tillbaka den ordinarie ansökan. Det skulle dock innebära att vi förlorade vårt så kallade proximity protection – ett skydd som innebär att butikens placering registreras officiellt och att inga nya cannabisbutiker får etablera sig inom 1 000 fot, drygt 300 meter. Att förlora det skyddet hade inneburit att vi fått börja om från början, ställa oss sist i kön och hoppas på att få samma skydd beviljat en gång till.
Det andra alternativet var att avstå från den licens vi precis kämpat oss till och fortsätta vänta på den ordinarie licensen för den lokal vi egentligen ville öppna i.
Vi valde det senare.
Det innebar att vi lämnade tillbaka vår efterlängtade CAURD-licens och tillbringade ytterligare ett och ett halvt år i ovisshet.
Den sista etappen blev den mest frustrerande.
Under sommaren började en handläggare på OCM granska vår ansökan i detalj och påpekade mindre brister – en i taget. Varje gång tog det omkring två veckor innan vi fick nästa besked.
Efter ytterligare tre månaders total tystnad dök ännu ett problem upp i oktober. En enda siffra i adressen på brevet som skickats till kommunen var fel. Brevet är en obligatorisk del av ansökan och ger kommunen 30 dagar på sig att invända mot en planerad cannabisbutik.
Felet gällde visserligen bara en annan butiksenhet i samma handelsområde, men ändå tvingades hela processen starta om med en ny 30-dagars väntetid.
Den tidsfristen löpte ut i december, vilket innebar att ärendet kom in för sent för att tas upp på nästa styrelsemöte. Därefter ställdes januaris möte in utan någon förklaring.
Först i februari i år fick vi till slut vår ordinarie licens för försäljning av cannabis för rekreationsbruk.
Allt det här – bara för att få sälja cannabis
Det är svårt att sätta ord på känslan nu när hela processen äntligen är över. Den starkaste känslan är faktiskt ilska, eftersom det aldrig borde ha behövt vara så här svårt – eller så här dyrt.
Två omgångar med juridisk rådgivning och två års hyra för en tom butikslokal är inga småpengar. Lägg därtill skatter, el, administrativa kostnader och all den tid som lagts ner. Ingen ska behöva satsa så mycket pengar bara för att få chansen att etablera sig på den lagliga marknaden – särskilt inte när hela syftet med reformen var att ge människor som min affärspartner en ny möjlighet efter år av kriminalisering.
Och som om det inte vore nog kom godkännandet tillsammans med ännu en räkning. Samtidigt som gratulationsmejlet landade i inkorgen fick vi också en faktura på 7 000 dollar för själva licenscertifikatet som ska visas upp i butiken.
Det finns också en stor besvikelse över allt vi gått miste om under väntan.
Vi hade kunnat vara bland de allra första aktörerna på New Yorks lagliga cannabismarknad. I stället har våra konkurrenter haft flera år på sig att samla kundomdömen, bygga lojalitet och etablera sina varumärken. Försprånget som CAURD-programmet var tänkt att ge oss har i praktiken förvandlats till motsatsen.
Samtidigt som vi kämpade med ansökningar, kompletteringar och nya myndighetskrav växte den grå marknaden explosionsartat.
Runt om i New York öppnade så kallade sticker shops, där kunder köpte klistermärken eller andra billiga produkter och sedan fick cannabis ”på köpet”. Myndigheterna har visserligen börjat skärpa tillsynen, men böter på 10 000 dollar är knappast ett avskräckande straff för verksamheter som kan omsätta 100 000 dollar genom olaglig försäljning. Dessutom måste lagliga butiker konkurrera med högre priser och skatter.
Medan vi drunknade i byråkrati kunde den olicensierade marknaden i stort sett fortsätta som vanligt – och den konkurrerar fortfarande om våra framtida kunder innan vi ens har hunnit sälja vårt första gram cannabis.
Trots allt detta känner jag ändå hopp.
Jag har följt den här branschen under många år. Jag grundade Vitality CBD när hampamarknaden fortfarande var i stort sett oreglerad, har arbetat för tydligare regelverk och har hela tiden trott att hindren förr eller senare skulle försvinna.
Nu har jag sett cannabisbranschen utvecklas genom flera olika epoker. Legaliseringen har blivit verklighet i min delstat, och jag har fått tillstånd att lagligt sälja samma växt som min affärspartner en gång dömdes till fängelse för.
Även om vägen hit har varit både dyr och smärtsam, och även om det fortfarande finns många problem kvar att lösa, gör just den insikten att allt ändå känns värt det.
Kanske är hoppet naivt.
Men det finns fortfarande där.
Läs originalartikeln här!
