Hoppa till innehåll
För bara några månader sedan simmade Harriet på Mallorca och tävlade på SM. Nu lever hon med cancer som inte går att operera, och mycket av det hon sett fram emot har fått ställas in. Med medicinsk cannabis upplever hon mindre smärta, bättre sömn och mer ork. Samtidigt oroar hon sig för om hon kommer att ha råd att fortsätta behandlingen.
När jag pratar med Harriet har hon precis fyllt 80. Hon berättar om vännerna, träningen hon vill komma tillbaka till och allt som behöver ordnas. Det finns fortfarande mycket hon vill göra, men hon kan inte längre räkna med att kroppen orkar.
Under våren upptäcktes vätska i hennes buk. Undersökningarna som följde ledde fram till beskedet: livmodercancer med metastaser i buken.
– Det går inte att operera. Det är en allvarlig grej.
Nu får hon cellgifter och immunterapi. När hon beskriver behandlingen säger hon:
– De försöker hålla liv i mig ett tag.
Mitt i allt fortsätter vardagen, med provsvar att följa och vänner att hålla kontakten med. Längtan efter att träna finns också kvar. Att behöva anpassa så mycket efter kroppen är svårt för någon som alltid varit van vid att hinna mycket.
– Jag blir jättesur på det, för jag brukar ha ett högt tempo.
Kroppen som burit henne genom livet
Idrotten har följt Harriet genom stora delar av livet. Som utbildad idrottsinstruktör har hon både tränat själv och haft hand om grupper, och simningen har fört henne till tävlingar runt om i världen. Vid sidan av har hon drivit småföretag, arbetat som krögare och ägnat många år åt ideellt föreningsarbete.
Hon berättar om kvinnorna hon tävlat tillsammans med. I lagtävlingarna räknas deltagarnas åldrar ihop, och ibland simmade hon med damer som var betydligt äldre än hon själv. Med fjärilsimmet som sin gren hade hon en viktig plats i laget.
Under 35 år har hon också varit domare i konstsim. Att bedöma och sätta siffror är hon van vid, konstaterar hon när vi börjar prata om smärtskattning. Nu gäller det hennes egen smärta, som ibland har nått nio på en tiogradig skala.
– Och jag är ganska smärtålig.
Genom idrotten har hon vant sig vid att anstränga sig även när det tar emot. Ändå kan magkramperna vara svåra att uthärda.
– Det gör riktigt, riktigt, riktigt ont.
Under sjukdomstiden har hon också märkt hur snabbt musklerna minskat. Över axlarna, där många års fjärilsim byggt upp styrka, syns förändringen särskilt tydligt.
– Mina simmuskler, jag har ju alltid haft det. De är borta.
Hon känner av åldern, men återkommer också till hur fort kroppen förändrats.
– Man märker att åldern kommer. Det har kommit otroligt fort.
En ny cancer, tre år efter den första
För omkring tre år sedan fick Harriet bröstcancer. Hon opererades och fick strålbehandling, men beskriver vägen dit som besvärlig. Undersökningar drog ut på tiden och resultat kom på avvägar, berättar hon. För att få överblick gick hon igenom journalen och dokumenterade förloppet.
Strålningen klarade hon utan större kroppsliga besvär, och hon fortsatte vara aktiv i olika grupper. Ändå fanns sjukdomen kvar i tankarna.
– Det ligger latent hela tiden i huvudet på en.
När magen började kännas fel under våren sökte hon gynekologen som hon haft kontakt med i över 30 år. Ett ultraljud visade vätska i buken. Hon ringde vårdcentralen, men tyckte att den första tiden hon erbjöds låg för långt fram.
– Det här är allvarligt. Jag måste ha en tid.
Harriet stod på sig och fick komma tidigare. Läkaren konsulterade en kollega och ordnade en akut datortomografi. Fler undersökningar och provtagningar följde.
Magen blev stor och spänd av vätskan. Vid ett tillfälle tappades hon på 3,5 liter. Efter den senaste datortomografin har hon fått besked om att förändringarna gått tillbaka något. Själv upplever hon också att magen blivit bättre under cancerbehandlingen.
En tid klockan nio kan börja klockan fyra
Det är svårt för Harriet att planera när hon inte vet hur kroppen kommer att må. Vissa dagar är tröttheten stor. Andra dagar kommer diarréerna snabbt och gör henne osäker på om hon vågar lämna hemmet.
– Jag är oerhört begränsad. Dels så vet jag inte hur jag mår den ena dagen eller den andra.
Inför ett läkarbesök klockan nio kan hon behöva gå upp redan vid fyra eller fem för att hinna få i gång kroppen innan hon går ut. Nu har hon fått hjälp att boka senare tider, men de rutiner hon tidigare kunnat hålla fungerar inte längre på samma sätt.
– Man får släppa allting.
Infektionskänsligheten begränsar henne också. Hon undviker folksamlingar och tar med munskydd och handsprit när hon går ut. Det psykiska måendet går upp och ner.
Samtidigt vill hon vara delaktig i vården och förstå vad som händer. Under vårt samtal väntar hon på nya provsvar som ska visa hur det går och om immunterapin kan fortsätta.
Bemötandet fungerar bättre nu än under bröstcancerutredningen, tycker hon. Däremot är det besvärligt att möta ny vårdpersonal och behöva börja om med sin berättelse.
– Det blir nytt varje gång och du måste sitta och återberätta.
Nu försöker vården ordna så att hon i första hand får träffa den ansvariga läkaren. Att möta någon som redan känner till hennes situation gör henne tryggare.
”För mig passar inte de här medicinerna”
Det var en vän och Harriets son som fick henne att börja undersöka medicinsk cannabis. Hon behövde lindring, men hade dåliga erfarenheter av starka smärtstillande läkemedel. De fick henne att må konstigt och känna sig olik sig själv. Med de magproblem hon redan hade ville hon också undvika förstoppning.
– För mig passar inte de här medicinerna.
Cannabis var något helt nytt för Harriet. Nu försöker hon lära sig hur oljorna påverkar henne och hitta en behandling som fungerar i vardagen.
– När jag har börjat med cannabis så är det mindre och mindre smärtor, det är helt klart.
Hon upplever att hon sover bättre och orkar vara uppe mer. Efter den första omgången cellgifter sov hon mycket även på dagarna. Nu behöver hon också mer sällan komplettera med annan smärtlindring, även om hon ibland tar Alvedon.
Men det har tagit tid att hitta balansen. Vid några tillfällen har oljorna gjort henne trött och yr, så att hon behövt lägga sig. Effekten kom senare än hon väntat sig, och först förstod hon inte varför hon mådde så.
– Det gäller ju att jag blev lite påverkad helt enkelt och det var inte det jag var intresserad av.
Hon vill kunna göra saker under dagen och har haft kontakt med läkaren om biverkningarna. Nu känner hon att hon börjat få bättre balans i behandlingen.
Tröttheten och magbesvären finns fortfarande kvar. Kortisonet hon får i samband med cancerbehandlingen kan också göra det svårt att somna. Dagarna ser olika ut, men Harriet upplever ändå att hon fått mer ork.
– Jag är piggare och hinner mer.
Resorna och festen som fick ställas in
Tre resor har Harriet behövt avboka. En av dem skulle ha gått till en EM-tävling, med flyg och boende redan bokade. I stället fick hon ägna tid åt läkarintyg, försäkringar och återbetalningar. En del gick smidigt, annat krävde veckor av arbete.
Med regelbundna provtagningar och ett mående som skiftar är det svårt att boka in något nytt.
– Det gör att det är väldigt svårt att bestämma någonting.
Även 80-årsdagen fick bli annorlunda. Som gammal krögare tycker Harriet om att ordna stora fester och samla människor omkring sig. Hon hade planerat ett firande, men osäkerheten kring hur hon skulle må gjorde att hon fick avsäga sig uppvaktningen.
– Det har aldrig hänt någon gång.
Hon firade med familjen i stället. Hon saknar att kunna ordna och förbereda som hon brukar, och glädjen i att ha många människor omkring sig.
– Allting går långsammare nu. Och det är lite tråkigt.
Någon som känner henne sedan länge
Under sjukdomstiden har Harriets särbo varit mycket hos henne. De kände varandra redan som unga, men livet förde dem åt olika håll. Många år senare hittade han ett gammalt fotografi av henne när han rensade ett rum och började leta efter henne.
När han till slut ringde skulle Harriet snart till Stockholm. Hon föreslog en lunch, och så hittade de tillbaka till varandra. Nu finns han nära och stöttar henne.
– Så jag har haft det jättebra egentligen.
Hon har också kvar vännerna från simningen, människorna hon delat träningar, tävlingar och resor med. De fortsätter att höra av sig, och när något känns jobbigt kan hon ringa dem.
”Jag har bara lagt locket på”
Harriets närmaste känner till cannabisbehandlingen, och hon beskriver inga negativa reaktioner från dem. Inom den övriga vården har hon varit mer försiktig med att berätta om oljorna.
– Jag har bara lagt locket på. Det är väldigt stigmatiserat så det är inget man slänger ur sig.
Harriet, som annars är van vid att ställa frågor och stå på sig, känner sig inte lika fri att prata om den här delen av sin behandling.
Även tillgången till medicinen kräver framförhållning. En morgon ringde hon apoteket direkt när det öppnade, men samtalet bröts. När hon ringde igen hade hon 57 personer framför sig. Därefter återstod väntan på oljorna.
Nu har hon bett om att få dem tidigare nästa gång, så att flaskorna inte hinner bli tomma innan nästa beställning kommer.
”Jag kan inte lägga ut 7 000 i månaden”
Till oron för sjukdomen kommer frågan om vad behandlingen ska kosta.
Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, har beslutat att extemporeläkemedel med dronabinol eller cannabidiol i oral lösning inte längre ska ingå i högkostnadsskyddet från den 1 december 2026. Det är den typen av cannabisbaserade läkemedel som beslutet gäller, inte all medicinsk cannabis. Svensk Farmaci
När vi pratar om vad det skulle innebära att behöva bära hela kostnaden själv är Harriet tydlig.
– Jag kan inte lägga ut 7 000 i månaden.
Beloppet är det hon själv nämner i samtalet om sin möjlighet att betala. Läkarna arbetar med alternativ, berättar hon, men hon vet ännu inte vad en annan lösning skulle innebära eller kosta.
När vi kommer in på cannabisoljor från andra håll återkommer hon till osäkerheten kring innehållet.
– Men man vet inte vad det är för någonting. Det är det som är det värsta.
Hon vill kunna lita på det hon tar, särskilt medan hon fortfarande lär sig vad som lindrar och vad som gör henne trött. Nu har hon hittat en behandling som hon upplever hjälper, men kostnaden är inget hon kan lösa genom att stå på sig lite till.
Budapest nästa år
En av vännerna som Harriet skulle ha rest till EM med har redan börjat prata om nästa tävling.
– Nu får du se till att du kommer med till Budapest nästa år.
Harriet hoppas fortfarande kunna komma i gång med träningen. Hon vet inte om resan blir möjlig, men vännen räknar med henne. När jag tänker tillbaka på vårt samtal stannar jag vid just det: att hon fortfarande finns med i planerna, även när hon själv behöver ta en dag i taget.
Hon vill ha lindring som också lämnar utrymme för livet omkring henne. Vännerna, träningen och sådant hon fortfarande vill göra. Därför betyder både sömnen och de timmar hon orkar vara uppe så mycket.
– Den tiden man är vaken har man mycket bättre kvalitet.
