Kriget mot klimatet?

Kriget mot drogerna förvärrar klimatkrisen, visar ny rapport

Drogförbudet är en drivande faktor bakom klimatkrisen, enligt en omfattande rapport framtagen av internationella forskare och policyexperter. Både reformer av narkotikapolitiken och så kallad ”ekologisk skademinskning” är, enligt rapporten, avgörande för klimat­rättvisa.

Rapporten “From Forest to Dust: Socioeconomic and environmental impacts of the prohibition of the coca and cocaine production chain in the Amazon basin and Brazil” har tagits fram av koalitionen Intersection – Land Use, Drug Policy and Climate Justice, som samlar ett stort antal ideella organisationer.

På över 100 sidor täcker rapporten stora historiska och geografiska perspektiv – från den spanska kolonialtiden till i dag, och från Brasiliens regnskogar till hamnarna i Västafrika. Den förespråkar ett system för laglig reglering av koka, men varnar för att ersätta narkotikahandelns kontroll och våld med multinationella bolags dominans. I stället bör urfolkssamhällen och familjejordbruk stå i centrum för att säkerställa att handeln med koka och kokain inte skadar människor eller deras marker.

”I vissa regioner fungerar koka som en direkt drivkraft bakom avskogning,” sade Rebeca Lerer till Filter. Lerer är brasiliansk journalist och människorättsaktivist, redaktör och samordnare för rapporten samt grundare av Intersection-koalitionen.

”När väpnad konflikt eller militär närvaro etableras flyttas kokan till mer avlägsna områden,” förklarade hon. ”Det pressar produktionsfronten in i skogsområden. Sedan försöker myndigheterna utrota kokan, och därefter följer ofta gruv- eller boskapsprojekt.”

Rapporten beskriver hur kokainhandeln är tätt sammankopplad med miljöförstörande verksamheter genom att tillhandahålla finansiering och infrastruktur för illegal handel med vilda djur, fiske och skogsavverkning – för att nämna några exempel.

”Kokainhandeln i Amazonas fungerar som en investeringsbank för annan miljöbrottslighet,” sade Lerer, som även är Latinamerikasekreterare för International Coalition for Drug Policy Reform and Environmental Justice.

”När myndigheterna slår ner på en rutt flyttas verksamheten till ett annat skogsområde,” fortsatte hon. Smugglarnätverken ”involverar då traditionella samhällen och urfolksmarker. Repressionen flyttar problemet utan att minska handeln eller konsumtionen, samtidigt som våldet ökar.”

Rapportens första del är skriven av David Restrepo, forskningsledare vid Center for Studies on Drugs and Security vid Universidad de los Andes. Han ger en översikt av kokabladets historia – från dess uråldriga användning som spirituell, medicinsk och social substans i Anderna, till den kemiska extraktionen av kokainalkaloiden och dess etablering som global handelsvara, och slutligen förbudspolitikens framväxt och uppkomsten av rika, militariserade karteller.

Sedan rapporten publicerades har utvecklingen fortsatt. Den 2 december valde Världshälsoorganisationen (WHO) att inte rekommendera en uppluckring av det globala förbudet mot koka, trots att organisationens egen expertgranskning pekade i den riktningen.

”För de miljontals människor i Sydamerika som fortfarande tuggar, odlar och vördar koka betraktas bladet inte som ett rusmedel, utan som en livsviktig substans för social sammanhållning och balans med naturen,” skriver Restrepo.

Den traditionella användningen sträcker sig från Nasa-folket i Colombia till mambe-ceremonier i nordvästra Amazonas samt quechuatalande regioner i Peru och Bolivia. Men växtens betydelse för dessa kulturer överskuggas av dess vita, potenta derivat – och av myndigheternas katastrofala försök att slå ner på den.

Rapporten behandlar skadliga nationella och internationella insatser, exporten av USA:s ”krig mot drogerna” genom initiativ som Plan Colombia samt hur tillslag leder till att handeln flyttar runt enligt den så kallade ballongeffekten.

”Förbudet, redan i sin linda, skapade ett anpassningsbart utbud,” skriver Restrepo. ”När en rutt stängdes uppstod en annan.” Han kritiserar USA- och Colombia-ledda insatser och noterar hur Colombias fredsavtal från 2016 med FARC fragmenterade kokainhandeln, där ”dissidentgrupper, paramilitära efterföljare och kriminella entreprenörer fyllde maktvakuumet.”

I Peru och Bolivia fortsätter kokodlingen samtidigt att öka. Förbudet ”omfördelar och sprider handeln, ofta till ekologiskt känsliga områden där statens närvaro är svag.” Han hänvisar till UNODC-data som visar att potentiella bladutbyten mer än fördubblades – från 4,1 ton per hektar 2013 till 8,5 ton 2023. En enda hektar kan därmed producera upp till 19 kilo kokain per år.

Brasilien har samtidigt blivit en framväxande aktör i den globala kokainhandeln, med grupper som Red Command och First Capital Command i centrala roller för produktion, inhemsk distribution och export.

Under det senaste decenniet har kokarelaterad skogsförlust fördubblats och överstigit 20 000 hektar vissa år. Förädlingsprocessen ger också upphov till omfattande föroreningar från bensin, svavelsyra, ammoniak och aceton. Fältstudier visar förhöjda halter av tungmetaller och syror i jord och vattendrag, samt ökade dödstal bland fiskar och groddjur i närheten av produktionsområden.

Även utrotningsinsatserna är miljöskadliga. Flygbesprutning med glyfosat har förgiftat skogar, vattendrag, jordbruk och människor.

Rapportens andra del, skriven av Thiago Godoi Calil från Universidade de São Paulo tillsammans med medlemmar från Instituto Mãe Crioula, dokumenterar fortsatt förstörelse. Den beskriver framväxten av ”narkoskogsskövling” och ”narkogruvdrift”, där narkotikahandeln kopplas till illegal utvinning, markstölder och människohandel. Mellan 2017 och 2021 hittades kokain i 16 större beslag av illegalt timmer på väg från Amazonas till Europa.

I nästa avsnitt redovisar Instituto Fogo Cruzado UNODC-uppskattningar som visar att den globala kokainproduktionen 2023 – 3 708 ton – genererade cirka 2,19 miljarder ton koldioxid. Hela kedjan bidrar: avskogning, förädling, avfallshantering och transporter. Förbudet innebär dessutom att miljöregler saknas.

”Produktionen i sig skapar miljöpåverkan,” sade Lerer. ”På grund av kriminaliseringen finns ingen kontroll över avfallet. Det förorenar vatten, jord och djur, och skapar hälsorisker för arbetare.”

Dessa skador sträcker sig långt bortom Amazonas inre, ända ut i haven, där kemiska spår har hittats i musslor, hajar och andra fiskar.

Författarna beskriver också hur kokainindustrin fungerar som en ”investeringsbank” för andra illegala näringar, vilket leder till ökat våld, hot och död mot samhällen och miljöförsvarare. De uppskattar att enbart kokainförädlingen kan generera upp till 6 miljarder dollar per år i Brasilien – nästan sex gånger mer än Amazonfondens målbudget.

I rapportens avslutning förespråkar Jenna Rose Astwood och Clemmie James begreppet ”ekologisk skademinskning”.

”Frågan är inte längre varför kriget mot drogerna har misslyckats – utan varför det fortsätter,” skriver de. ”Svaret är att det möjliggör illegal, oreglerad exploatering av biologiskt rika skogar som är avgörande för vårt klimat.”

De varnar för att narkotikapolitisk reform i stort sett saknas i klimatpolitiken och menar att Amazonas inte kan skyddas utan att ta itu med denna drivkraft. Samtidigt betonar de att legalisering måste kombineras med skydd för miljö, arbetare och urfolk.

”En dåligt genomförd legal marknad kan återskapa förbudets skador,” skriver de, och efterlyser hållbara jordbruksmetoder, arbetarskydd och markreformer.

”Förbudet började med växterna, och vi måste börja där igen,” sade Lerer. ”Vi måste befria kokabladet och bygga ett system som utgår från ekologisk skademinskning – utan att ersätta illegal exploatering med företagsdominans.”

Originalartikeln hos Marijuana Moment!