Kusinerna skulle bara ta lite frisk luft – hunden fick inte följa med

Kalkonen är snart klar. Då drabbas fyra vuxna kusiner av ett plötsligt behov av motion. Den amerikanska ”kusinpromenaden” är en högtidstradition där alla känner till ärendet, men ingen riktigt vill behöva förklara det för mormor.

– Ska vi ta lite luft?

Det är kusinen längst bort i soffan som frågar. Fram till alldeles nyss har han behövt hjälp att nå en skål som står fyrtio centimeter från hans hand. Nu vill han ut i novembervädret.

Tre andra reser sig direkt.

Ingen frågar vart de ska. Ingen föreslår en runda. Det är en imponerande samordning i en familj som behövde elva meddelanden för att bestämma vem som skulle köpa bröd.

I hallen börjar hunden snurra av glädje.

Fyra personer. Fyra jackor. Det här kan bli årets promenad.

Sedan stängs ytterdörren.

Hunden står kvar och betraktar ett koppel som uppenbarligen bara är en inredningsdetalj.

En kort utflykt med långa traditioner

I USA har den här sortens avfärd ett namn: the cousin walk. Vuxna kusiner lämnar Thanksgivingfirandet för att röka cannabis tillsammans. Officiellt ska de bara gå en sväng.

En mycket liten sväng.

Sällskapet passerar brevlådan, rundar huset och stannar bakom garaget. Där har de tydligen sett tillräckligt av naturen.

– Tror ni de fattar?

Frågan ställs av en man som är trettiofyra år och har eget bolån.

– Nej då. Vi sa ju att vi skulle gå ut.

Som täckhistoria betraktad har den åtminstone fördelen att ingen behöver memorera särskilt mycket.

Inne i köket lyfter mormor på ett kastrullock.

– Gick de ut nu?

– Ja.

– Allihop?

– Ja.

Hon tittar mot de fyra extrastolarna som fortfarande står staplade i hörnet.

– Märkligt vad de blir rörliga när det finns något att bära.

Tillbaka från den stora expeditionen

Tjugo minuter senare öppnas dörren.

Nu gäller det att bete sig naturligt. Det första steget blir därför att meddela hela huset att man har kommit tillbaka.

– Hallå där! Här var det varmt och skönt!

Mormor tittar upp.

– Ja. Vi har tak.

Jackorna hängs undan. Någon tar av sig skorna med en omsorg som antyder att de ska lämnas tillbaka till butiken. En annan står kvar i hallen och funderar på om han brukar ha händerna i fickorna eller utanför.

Hunden luktar på dem.

Sedan luktar den en gång till.

Den har flera följdfrågor.

– Var gick ni någonstans? undrar en moster.

Det blir tyst.

Fyra personer har varit på samma promenad. Ingen har förberett sig på att behöva beskriva den.

– Runt kvarteret.

– Vilket håll?

Kusinerna tittar på varandra som om någon precis bett dem redovisa en gemensam semesterbudget.

– Det vanliga.

Mostern nickar. Hon har sett huset från alla håll. Det vanliga får duga.

Mormor var också ung en gång

Vid bordet försöker kusinerna smälta in genom att vara ovanligt hjälpsamma.

– Ska jag skicka potatisen?

– Du håller redan i den.

– Precis. Till vem?

Mormor pekar på morbrodern, som har börjat berätta om sin bil. Han berättade samma sak förra året, men nu finns det nya uppgifter om vinterdäcken.

En av kusinerna tar en tugga.

– Det här var otroligt gott.

– Tack.

– Alltså verkligen.

– Vad roligt.

– Vad är det i?

Mormor tittar på hans tallrik.

– Potatis.

Han nickar uppskattande. Ett enkelt koncept. Väl genomfört.

När någon vid bordet nämner den friska luften en tredje gång lägger mormor ner besticken.

– Ni vet att jag var ung på sjuttiotalet?

Ingen säger något.

Morbrodern avbryter till och med berättelsen om däcken.

– Ät nu, säger hon.

Och så var den internationella underrättelseoperationen avslutad.

Den riktiga promenaden

Efter maten lutar sig kusinerna tillbaka. Utflykten är avklarad, middagen lyckad och ingen har behövt hålla något längre anförande om sina fritidsvanor.

Då hörs ett litet klirr.

Mormor har lagt hundkopplet på bordet.

– Ni som tycker så mycket om frisk luft kan väl ta med honom ut.

– Nu?

– Ja. Han missade ju förra promenaden.

Hunden är redan i hallen.

Den tänker inte bli lurad två gånger.

Källförteckning

Dela denna artikel