Hoppa till innehåll
Socialdemokraternas tidigare socialminister Lena Hallengren (S) håller fast vid en moralistisk linje, istället för en faktabaserad omprövning av narkotikapolitiken. Samtalet hos Skavlan blottade en djup klyfta mellan verklighetens problematik och politiska drömmar om ett narkotikafritt samhälle.
Lena Hallengren (S), som var socialminister i den förra socialdemokratiska regeringen, medverkade i veckans Skavlan och diskuterade narkotikapolitik. Hon representerar drömmen om att uppnå ett narkotikafritt samhälle genom nolltolerans. När hon var socialminister vägrade hon bestämt att låta Narkotikautredningen ens utreda vad en avkriminalisering av brukarna skulle kunna få för effekter.
Inget i diskussionen hos Skavlan tydde på att hon ändrat uppfattning, eller blivit mer intresserad av att basera narkotikapolitiken på fakta eller internationella erfarenheter.
– Är det moral, politik eller medicinska fakta bestämmer som vårt förhållande till droger? frågade Skavlan som inledning till diskussionen.
– Det är en blandning av alltihop. Vi har starka krafter som tjänar väldigt mycket pengar. Kriminella som tjänar pengar på droger, svarade Hallengren.
Just då, under under ett skimrande kort ögonblick, kunde man som åskådare till debatten känna en liten stråle av hopp. Bra att hon har förstått att det är de kriminella som tjänar väldigt mycket pengar på narkotika med dagens lagstiftning! Det har hon helt rätt i.
Betyder det att hon nu har ändrat sig, och kan tänka sig att utreda om det finns sätt att begränsa miljardregnet över de kriminella gängen? kunde man som tevetittare undra. Men redan i nästa mening släckte Hallengren det hoppet.
– Det finns ett kapital som är väldigt måna om att vi ska fasa in nya droger på marknaden, sa hon.
Vaddå ”fasa in”? Både cannabis, kokain och alla andra droger finns redan tillgängliga överallt i Sverige för alla som vill ha det. Både drogerna och marknaden finns redan. Frågan är om vi ska fortsätta låta de kriminella behålla hela den marknaden, eller om vi ska vara öppna för att undersöka alternativ.
Och vaddå för ”kapital”? Att det skulle finnas kapitalstarka krafter i Sverige som lobbar för en legalisering, det är helt enkelt inte sant. Hade det gjort det hade jag och andra aktivister vetat om det (och gjort vad vi kunnat för att i så fall få del av pengarna 😉). Men så är det inte, även om Lena Hallengren tydligen tror det.
Hallengren berättade att hon själv aldrig har provat några illegala droger, inte ens cannabis. Hon ogillade de andra debattörernas beskrivningar av rusets fördelar, och menade att det var deprimerande om droger sågs som den enda vägen till gemenskap. Hon insisterade på att kreativitet och lycka måste hittas på andra sätt:
– Jag tror att vi kan ha ett samhälle där människor känner glädje och kreativitet av andra skäl och på andra sätt.
Och visst, det kan man ju tro och önska om man vill, på samma sätt som man kan önska att det vore fred på jorden eller att alla fick en egen ponny.
Men varken regeringen där hon själv var socialminister, eller någon annan regering i något annat land genom världshistorien, har någonsin lyckats skapa ett drogfritt samhälle. Den mänskliga naturen är som den är, och det går inte att ändra på med rosaskimrande önskedrömmar eller inövade talepunkter. Politik måste utgå ifrån verkligheten som den är om den ska ha någon chans att fungera.
En central punkt i samtalet var jämförelsen mellan alkohol och cannabis. När influencern Perla Malmberg påpekade att man kan dö av alkohol men inte av cannabis, höll Hallengren inte med om att det var ett argument för legalisering. Och hon skulle inte vilja förbjuda alkohol.
– Nej, jag tror inte att det är särskilt realistiskt [att förbjuda alkohol]. Jag tänker att vi lever i ett samhälle. Vi har en kultur.
Hon avfärdade också idén om att alkohol skulle vara mer riskfylld i vardagen.
– Det är väl inget farligt med öl? Det är inte så många som dör av en öl.
Vetenskapsjournalisten Johan Wicklén, som är aktuell med boken Du gröna nya värld, kommenterade Hallengrens bild genom att peka på den svenska ”indoktrineringsapparaten”.
– Vi hade ett antal nykterhetsorganisationer, förbundsorganisationer som i princip hade monopol [på sanningen], och media gjorde inte heller ett bra jobb. Mitt skrå gjorde ett dåligt jobb här. Till exempel, och vi pratade om knark och vi blev väldigt obildade, sa Wicklén.
Men Wicklén tror att attityderna håller på att förändras i Sverige.
– Jag tror att framöver har vi generationer som har växt upp i en helt annan verklighet. Det syns när vi ställer frågor i opinionsundersökningar till exempel. I höstas gjorde vi en tv-serie där vi frågade vad är farligast, alkohol eller cannabis? Det var uppenbart att yngre generationer svarar alkohol och äldre generationer svarar cannabis, sa Wicklén.
När artisten Mwuana (Robin Nyström) efterfrågade en avstigmatisering för att brukare ska våga söka hjälp, försvarade Hallengren den svenska förbudslagstiftningen men framhöll att vården har utvecklats.
– Det finns Naloxon, det finns LARO (läkemedelsassisterad behandling) och sprutbyten, sa hon.
Det har hon rätt i, och det är bra att de möjligheterna nu finns. Narkotikadödligheten i Sverige har sjunkit något de senaste åren, antagligen tack vare de här skadebegränsande åtgärderna.
Men det har suttit väldigt hårt inne i Sverige, påpekade Johan Wicklén.
– Det går inte att komma bort från historiken. Sverige har haft en moralistisk inställning. WHO rekommenderade sprutbyten redan på 80-talet när AIDS och HIV-epidemin kom. Men vi stod stilla och vi var motståndare mot det, i nolltoleransens namn. Det kommunala vetot mot sprutbyten revs 2017. Det kom väldigt sent. Det är ett faktum att många i Sverige som har haft mycket värre problem än cannabis har farit illa eller dött i onödan, sa Wicklén.
Och så mycket längre kom inte diskussionen med den socialdemokratiska före detta socialministern. Hela samtalet illustrerade en djup klyfta där Hallengren såg narkotikaförbudet som ett nödvändigt moraliskt skydd, medan de övriga deltagarna såg det som ett hinder för en ärlig dialog om verklighetens bruk och skadeverkningar.
Om någon hade hoppats att Socialdemokraterna skulle ha använt åren i opposition till att ta fram en mer pragmatisk och verklighetsbaserad syn på narkotikapolitiken, då kan vi nog avskriva de förhoppningarna nu.
År 2002 lovade Morgan Johansson (S) att han skulle göra Sverige narkotikafritt på tio år, med metoden att låta den restriktiva politiken ligga fast. Sedan dess har bruket fortsatt att öka, och gängkriminaliteten har sprängt alla rimliga gränser. Men Lena Hallengren och Socialdemokraterna vill att politiken ska fortsätta ligga fast ändå.
…
