Hoppa till innehåll
I nästan ett decennium har Nederländerna försökt sätta Europas farligaste narkotikabaron bakom lås och bom.
Priset har blivit högt. Advokater har hamnat i fängelse, journalister har skjutits ihjäl på öppen gata och rättssystemet har hamnat i en situation där det inte längre känns självklart säkert att försvara de principer som det är byggt på.
På västra sidan av Amsterdam, mellan en kyrkogård, en offentlig park och rader av identiska medelklasshus, ligger en byggnad som kallas ”Bunkern”. Utifrån ser den ut som ett vanligt kontorshus – och det var den också en gång i tiden. Sedan 1997 har byggnaden dock fungerat som domstolssal, den mest bevakade i hela Nederländerna. Här har några av landets mest ökända brottslingar ställts inför rätta, däribland Willem Holleeder, som på 1980-talet blev världsnyhet efter kidnappningen av Freddy Heineken, dåvarande vd för det internationellt välkända bryggeriföretaget med samma namn.
Under nästan fem års tid har Bunkern varit skådeplats för ett ännu mer ökänt kapitel i europeisk kriminalhistoria: Marengo-rättegången.
Historien bakom rättegången tog sin början 2017, när en medlem av den så kallade Mocro-maffian – ett ledande kriminellt nätverk som smugglar kokain och syntetiska droger genom Europa via hamnar i Spanien, Portugal, Belgien och Nederländerna – valde att samarbeta med polisen. Hans vittnesmål som kronvittne, tillsammans med hundratusentals avkodade meddelanden från krypterade PGP-tjänster, avslöjade existensen av vad nederländska medier upprepade gånger har beskrivit som en ”väloljad dödsmaskin”, ansvarig för ett stort antal mord inom den kriminella världen.
Men under rättegångens gång började denna dödsmaskin också rikta in sig på samhället utanför den kriminella miljön. Poliser och domare utsattes för hot, samtidigt som advokater, journalister och anhöriga till vittnen mördades i ett exceptionellt hänsynslöst försök att påverka rättsprocessen.
Av dessa skäl – och många fler – har Marengo-målet skakat det nederländska samhället i grunden. Efter att den misstänkte ledaren Ridouan Taghi dömdes till livstids fängelse i februari 2024 överklagades den efterlängtade domen, och rättsprocessen fortsätter att kasta långa skuggor över landet.
En person har beskrivit Marengo som ”ett virus man aldrig blir av med”. För många nederländare symboliserar fallet en oroande utveckling där våld, hot och skrämsel riskerar att underminera själva rättsstatens grundprinciper.
Marengo-rättegångens pris: En tidslinje av våld
2015
En anställd på en butik som säljer GPS-utrustning skjuts ihjäl utanför sitt hem, efter att ha misstänkts för att ha lämnat information till polisen. Det som senare skulle beskrivas som en mordmaskin inleder sin blodiga verksamhet.
2016
Brottsbloggaren Martin Kok – en av de första journalisterna som offentligt pekade ut Ridouan Taghi – mördas. Motivet tros vara just hans rapportering.
2018
Kronvittnet Nabil B:s bror skjuts till döds på sitt kontor av en gärningsman som utgav sig för att vara en arbetssökande.
Samma år utsätts redaktionen för kriminaltidningen Panorama i Amsterdam för ett attentat med ett pansarskott.
Kort därefter körs en bil fylld med 16 bensindunkar in i entrén till tidningen De Telegraaf.
2019
Kronvittnets advokat, Derk Wiersum, skjuts ihjäl utanför sitt hem i Amsterdam.
Samma år grips Ridouan Taghi i Dubai och utlämnas till Nederländerna.
2021
Peter R. de Vries – Nederländernas mest kända kriminaljournalist och nära förtrogen till kronvittnet Nabil B. – skjuts med fem skott på en gata i centrala Amsterdam kort efter att ha lämnat en tv-studio.
Han avlider nio dagar senare.
Februari 2024
Ridouan Taghi döms till livstids fängelse.
Vid det laget har tre av hans advokater gripits misstänkta för att ha vidarebefordrat meddelanden från honom.
Överklagandeprocessen inleds.
Maj 2026
Samtliga brottmålsadvokater i Nederländerna kontaktas med frågan om de är villiga att företräda Taghi i överklagandet.
Ingen accepterar uppdraget.
Resultatet blir att hans grundlagsskyddade rätt till juridiskt ombud inte kan uppfyllas.
Överklagandet står därmed stilla – och det som kanske är den mest uppmärksammade rättegången i Nederländernas moderna historia hamnar i ett juridiskt dödläge.
Mocro-maffian
Enligt nederländska kriminaljournalister är Mocro-maffian bara en del av en betydligt större kriminell superkartell som även omfattar nätverk från Italien, Irland samt Bosnien och Hercegovina.
Kartellen tros ha opererat från Dubai, där Ridouan Taghi greps 2019 efter flera år på flykt. Enligt uppgifter smugglar nätverket varje år in mer än 100 000 kilo kokain enbart via den nederländska hamnstaden Rotterdam. Majoriteten av narkotikan kommer från Colombia och Ecuador och förs in i Europa genom den internationella frukthandeln.
Trots detta ställdes Taghi och hans 17 medåtalade inte inför rätta för narkotikasmuggling.
I stället handlar Marengo-rättegången om en lång rad beställningsmord som enligt åklagarna kan spåras tillbaka till 2015.
Ett av de första offren var en anställd vid en butik som sålde GPS-spårare, kontantkortstelefoner, ljudinspelningsutrustning och andra säkerhetsprodukter. Mannen sköts ihjäl utanför sitt hem efter att ha misstänkts för att ha lämnat information till polisen.
Omkring samma period mördades även Martin Kok, en tidigare kriminell som blivit kriminalbloggare. Kok var en av de första journalisterna som öppet nämnde Taghi vid namn och tros ha dödats just på grund av sin rapportering.
År 2018 utsattes redaktionen för kriminaltidningen Panorama i Amsterdam för ett attentat med ett pansarskott efter att tidningen publicerat artiklar om Mocro-maffian. Gärningsmännen visade sig senare tillhöra motorcykelgänget Caloh Wagoh, som enligt utredarna fungerade som maffians främsta utförare av beställningsmord.
Kort därefter kördes en bil lastad med sexton bensindunkar in i entrén till den nationella dagstidningen De Telegraaf innan fordonet sattes i brand.
Ingen människa dödades i något av attentaten. Syftet tycks i stället ha varit att skicka en tydlig signal.
När Marengo-rättegången väl hade inletts följde en ny våg av attacker riktade mot personer utanför den kriminella världen – flera av dem med dödlig utgång.
Kronvittnet Nabil B:s bror mördades 2018 efter att Nabil B. förgäves hade försökt få polisen att skydda inte bara sin fru och sina barn utan även andra familjemedlemmar.
Därefter dödades hans advokat Derk Wiersum.
Nästa offer blev Peter R. de Vries, Nederländernas mest kända kriminaljournalist och en nära förtrogen till kronvittnet. Han sköts på öppen gata i centrala Amsterdam bara minuter efter att ha lämnat en tv-studio.
Utredarna misstänker att samtliga dessa attentat beordrades av Taghi personligen. Enligt åklagarsidan förmedlades instruktionerna till omvärlden via de advokater som besökte honom på den högsäkerhetsanstalt där han satt fängslad.
Under senare delar av Marengo-processen greps både Youssef Taghi – Ridouan Taghis kusin och personliga advokat – samt försvarsadvokaten Inez Weski.
Weski anklagas för att ha vidarebefordrat över 8 000 meddelanden från Taghi till bland andra hans äldste son, något som ytterligare fördjupade den redan exceptionella krisen kring den nederländska rättsprocessen.
En narkostat?
De våldsamma följderna av Marengo-rättegången har fått vissa att hävda att Nederländerna håller på att utvecklas till en narkostat.
Scenerna kring rättegången i Bunkern för tankarna till platser som Medellín i Colombia eller Sonora i Mexiko snarare än till ett av Europas mest välordnade länder. Tungt beväpnade poliser och militärer bevakar gatorna runt domstolen, ofta med ansiktena dolda bakom balaklavor. Krypskyttar är utplacerade på taken till omkringliggande byggnader medan drönare övervakar området från luften.
– När han är där, sade en person till tidningen Groene Amsterdammer år 2023 med hänvisning till Taghi, finns det även en helikopter på plats med ett av de där kulsprutevapnen som sticker ut från sidan.
Säkerhetspådraget är så omfattande att det blivit en del av vardagen för människor som bor eller arbetar i området.
En annan person som intervjuades av tidningen skämtade om situationen:
– Min cykel står parkerad precis vid entrén. Det är den enda cykeln i hela Amsterdam som inte behöver något lås.
Skämtet säger en hel del om den märkliga verklighet som vuxit fram kring Marengo-rättegången – en rättsprocess där säkerhetsnivån mer liknar den kring en statskupp eller ett terrorhot än en traditionell brottmålsförhandling i Västeuropa.
Marengo i siffror
9
Så många år gick det från att utredningen inleddes tills Ridouan Taghi dömdes till livstids fängelse.
16
Antalet medåtalade som ställdes inför rätta tillsammans med Taghi i det som blivit den största brottmålsrättegången i Nederländernas historia.
6
Antalet mord som Taghi dömdes för att ha beordrat – däribland morden på en advokat, en journalist och kronvittnets bror.
3
Så många av Taghis egna advokater har gripits misstänkta för att ha vidarebefordrat meddelanden från honom i fängelset. En fjärde advokat valde att lämna uppdraget.
I dag har situationen blivit så extrem att ingen nederländsk försvarsadvokat är villig att företräda honom i överklagandeprocessen. Därmed har hans rätt till juridiskt ombud blivit en av de mest komplicerade frågorna i hela Marengo-målet.
Din översättning är redan ganska bra, men jag skulle göra den lite mindre ”svensk myndighetsprosa” och lite närmare originalets ton. Originalet är ganska levande och journalistiskt. Jag hade skrivit den så här:
Det som kanske allra mest för tankarna till en narkostat är den kultur av rädsla och paranoia som i dag vilar över det nederländska rättssystemet och människorna som arbetar i eller omkring det.
Advokater, åklagare, domare och journalister med koppling till Marengo-rättegången har tvingats vidta omfattande säkerhetsåtgärder. Vissa kontrollerar ständigt bilarna bakom sig i backspegeln. Andra har lärt sina barn att aldrig öppna ytterdörren utan att först veta vem som står på andra sidan. En del har bytt lås och installerat brandstegar utanför fönstren om de skulle behöva fly snabbt.
Enligt Groene Amsterdammer har den ständiga vaksamheten satt djupa spår i människors psykiska hälsa.
En journalist berättar att han vid ett tillfälle misstog ett matbud från en närliggande restaurang för en torped som spanade på hans bostad. En advokat uppgav att han hade börjat anteckna signalement och registreringsnummer på personer som gav honom en dålig magkänsla.
– En gång stod jag och pratade med kvinnan som bor bredvid mig när en man som gick förbi stack ner handen i sin väska, berättade en åklagare som intervjuades anonymt av tidningen.
– Jag cyklade därifrån så fort jag kunde. Senare fick jag veta att han var hennes nya städhjälp. Det är vad allt det här gör med en.
Många av de intervjuade ville inte framträda med namn. Men rädslan sträcker sig även in i den kriminella världen.
På vattenpipscaféer som besöks av personer med kopplingar till Mocro-maffian sägs människor prata om Taghi ungefär som karaktärerna i Harry Potter talade om Voldemort. I stället för att uttala hans namn gör de ett ”T” med fingrarna.
Den växande rädslan har lett till allt hårdare säkerhetsåtgärder. Domarna som lett Marengo-rättegången har hållits hemliga för allmänheten, och många tjänstemän har fått personskydd av staten.
Trots det räcker resurserna inte alltid till.
En advokat berättade att han vid ett tillfälle tvingades ställa in sina helgplaner eftersom det inte fanns någon tillgänglig livvakt som kunde följa med honom.
Även journalistiken har påverkats.
Rädslan har lett till en form av självcensur. Flera nederländska medier började rapportera om rättegången gemensamt, där reportrarna gömde sig bland varandra som fiskar i ett stim. Artiklar publicerades ofta utan byline, och redaktionerna höll särskilda möten för att identifiera så kallade ”Taghi-triggers” – uppgifter eller formuleringar som riskerade att dra till sig maffians uppmärksamhet.
Vissa journalister har berättat att de medvetet utelämnat detaljer av rädsla för konsekvenserna. Andra har helt slutat bevaka vissa ämnen.
Hur omfattande denna självcensur egentligen är kan diskuteras. Men en detalj är talande.
När High Times arbetade med den här artikeln, två år efter den första domen mot Taghi, ville inte en enda av de personer som tidningen kontaktade uttala sig offentligt om fallet.
Något är ruttet i Nederländerna
I takt med att Marengo-rättegången utvecklades började många ställa sig frågan om fallet och den kriminalitet som låg bakom det var ett undantag – eller om det representerade en ny verklighet.
I dag verkar många vara överens om att Mocro-maffian utgör ett tydligt brott mot tidigare generationer av organiserad brottslighet i Nederländerna.
Där Willem Holleeders generation i huvudsak var inhemsk och nästan uteslutande verkade inom landets gränser – han dök för övrigt en gång upp på parkeringsplatsen vid mitt gymnasium för att skrämma sonen till en tidigare kumpan som han hamnat i konflikt med – är Mocro-maffian betydligt mer internationell och mångkulturell.
Även våldet har förändrats.
Där tidigare kriminella grupper ofta försökte hålla en låg profil använder Mocro-maffian ett mer demonstrativt och brutalt våld. Ett av de mest uppmärksammade exemplen var när huvudet från en 23-årig man placerades mitt på en trafikerad gata som en varning till rivaler.
Skillnaden märks också i synen på rättssystemet.
Tidigare generationer av kriminella lade i regel ner vapnen när de greps och accepterade, åtminstone i någon utsträckning, statens rätt att döma dem.
Mocro-maffian har däremot visat sig villig att föra krig mot själva staten.
Enligt Groene Amsterdammer har Marengo-rättegången inte bara blottlagt sprickor i den nederländska rättsstaten utan också fördjupat dem. Särskilt problematisk har frågan om försvarsadvokater blivit.
Maffians inflytande över vissa advokater – genom hot, påtryckningar eller andra metoder – har fått flera rättsvetare att ställa en obekväm fråga:
Vad gör man när risken blivit så stor att ingen längre vill försvara den åtalade, trots att denne enligt grundlagen har rätt till juridiskt ombud?
Oro finns också över att utvecklingen har skapat en klyfta mellan försvarsadvokater och åklagare.
Vissa åklagare har berättat att de undviker att dela personlig information med advokater eftersom de inte längre känner sig säkra på var deras lojaliteter ligger. Samtidigt har advokater klagat på ökad övervakning och misstänksamhet från myndigheternas sida.
Vid ett tillfälle övervakades två advokater av staten under en tjänsteresa till Dubai.
Ett rättssystem som tidigare uppfattades som en enad institution med ett gemensamt mål framstår i dag som betydligt mer splittrat.
Hur ska rättssystemet anpassa sig?
Om Marengo är en försmak av framtidens organiserade brottslighet uppstår nästa fråga:
Hur ska rättssystemet möta den?
Sven Brinkhoff, professor i juridik vid Amsterdams universitet, menar att rättegången visar riskerna med att bygga stora mål kring kronvittnen, oavsett hur stark bevisningen i slutändan blir.
Kronvittnen kan inte bara provocera fram våldsamma hämndaktioner från sina tidigare allierade. Det är också svårt att fullt ut bedöma hur tillförlitliga deras uppgifter är.
Brinkhoff beskriver därför kronvittnen som ett slags ”kontaminerat utredningsverktyg” som helst borde undvikas.
Andra forskare drar motsatt slutsats.
Kort efter domen i Marengo sade Laura Peters, docent i kriminologi vid universitetet i Groningen, till tidningen Trouw att Nederländerna borde studera Italien närmare.
Italien har under decennier bekämpat mäktiga maffiaorganisationer och har betydligt större erfarenhet av denna typ av processer.
Även där används kronvittnen.
Skillnaden är att skyddet är betydligt mer omfattande och inkluderar både vittnena själva och deras familjemedlemmar.
Varför har Nederländerna blivit så attraktivt för organiserad brottslighet?
Marengo-rättegången har också fått forskare och journalister att fundera över en större fråga:
Varför har Nederländerna blivit ett så attraktivt land för internationell narkotikahandel?
Damián Zaitch, docent vid Utrecht universitet, menar att svaret är ganska enkelt.
De faktorer som gör Nederländerna attraktivt för laglig handel är i stort sett samma faktorer som gör landet attraktivt för olaglig handel.
Landet har några av Europas bästa logistiska nätverk, en hög koncentration av hamnar och flygplatser, snabb digital infrastruktur och ett affärsklimat som under lång tid gjort det relativt enkelt att flytta stora summor pengar.
Samtidigt präglas rättssystemet av omfattande byråkrati, vilket ibland försvårar snabba ingripanden.
Ett problem som inte försvunnit
Trots år av utredningar, gripanden och en livstidsdom mot Ridouan Taghi finns det få tecken på att den organiserade brottsligheten har försvagats i någon större omfattning.
Nätverken är för stora och för sammanflätade med andra kriminella organisationer runt om i Europa för att kunna monteras ned bit för bit.
När en person försvinner tar en annan över.
Och även från fängelset verkar Taghi under lång tid ha kunnat behålla inflytande över sin del av nätverket – något som vittnar om organisationens stabilitet, disciplin och sofistikerade struktur.
Samtidigt fortsätter rättsprocessen.
Överklagandet pågår fortfarande.
Och med det har också nya juridiska konflikter och nytt kaos följt i Marengo-målets spår.
Marengo: Vad vi vet – och vad vi inte vet
Vad vi vet
- Ridouan Taghi dömdes till livstids fängelse i februari 2024 för att ha beordrat sex mord.
- Tre av hans advokater har gripits misstänkta för att ha vidarebefordrat meddelanden från honom i fängelset. En fjärde advokat valde att lämna uppdraget.
- I maj 2026 fanns det ingen nederländsk brottmålsadvokat som var villig att företräda honom i överklagandeprocessen.
- Mocro-maffian fortsätter att vara verksam. Kokainpriserna i Amsterdam har förblivit stabila och nätverket har inte slagits ut.
Vad vi inte vet
- Om Taghi har fortsatt att styra kriminella verksamheter från fängelset trots de hårda säkerhetsrestriktionerna.
- Hur det nederländska rättssystemet ska lösa överklagandet när den åtalade saknar försvarare – och vilket prejudikat det kan skapa för framtiden.
- Om den så kallade superkartellen, som enligt uppgifter knyter samman Mocro-maffian med kriminella organisationer i Irland, Italien samt Bosnien och Hercegovina, någonsin kan lagföras på ett meningsfullt sätt.
- Om den kultur av rädsla och självcensur som vuxit fram bland nederländska journalister, jurister och andra aktörer kommer att leva kvar långt efter att Marengo-rättegången har avslutats.
I maj 2026 fanns det inte en enda nederländsk brottmålsadvokat som var villig att företräda Ridouan Taghi i hans överklagande.
Det nederländska advokatsamfundets råd av dekaner kontaktade samtliga brottmålsadvokater i landet inom ramen för ett särskilt system framtaget för mål med stor samhällspåverkan.
Alla tackade nej.
Tre av Taghis tidigare advokater har gripits misstänkta för att ha vidarebefordrat meddelanden från honom. En fjärde valde att lämna uppdraget.
Resultatet är att överklagandeprocessen i praktiken har hamnat i ett dödläge.
Den fråga som rättsvetare har diskuterat under hela Marengo-rättegången – vad som händer när rättsstaten inte längre kan garantera ens rätten till ett försvar – är inte längre en teoretisk fundering.
Den har blivit verklighet.
Läs originalartikeln här!
