Hoppa till innehåll
Fråga vilken brittisk cannabisklinik som helst vilka diagnoser som får patienter att söka vård, och ADHD hamnar nästan alltid högt upp på listan. Trots den stora efterfrågan är den publicerade forskningen om…
Fråga vilken brittisk cannabisklinik som helst vilka diagnoser som får människor att söka hjälp, och ADHD hamnar nästan alltid högt upp på listan.
Trots det stora intresset är forskningen om cannabis vid ADHD förvånansvärt begränsad. Hittills finns bara en mindre randomiserad studie som inte nådde sitt primära effektmått, en okontrollerad fallserie och en stor mängd självrapporterade erfarenheter.
Centralstimulerande läkemedel har däremot stöd från flera årtionden av kontrollerade studier. Den stora skillnaden i evidensläge måste vara utgångspunkten för varje seriös jämförelse.
Men förklaringen till att så många patienter ändå frågar efter cannabis finns någon annanstans.
Varför frågan ständigt återkommer
Efterfrågan på ADHD-utredningar har ökat kraftigt i England. Enligt NHS Englands första nationella sammanställning registrerades omkring 20 000 nya remisser enbart i mars 2025 – en ökning med 13,5 procent jämfört med året innan.
I början av 2026 uppskattades hundratusentals människor vänta på en utredning. Vissa beräkningar pekade på fler än 700 000 personer.
Den oberoende ADHD Taskforce konstaterade att antalet remisser ungefär tredubblades under de tre åren fram till 2023, samtidigt som vårdens kapacitet att genomföra utredningar knappt förändrades.
Läkemedelsbristen som präglade 2023 och 2024 har därefter lättat och är inte längre det främsta skälet till att människor söker andra alternativ. Vårdkön består däremot – och underlaget är mer osäkert än de uppseendeväckande siffrorna kan ge intryck av.
Det saknas tillförlitlig nationell statistik över hur länge vuxna faktiskt väntar. Arbetsgruppen noterade att väntetiderna inte registreras systematiskt och fick därför utgå från en enkät bland beställare, vårdpersonal och patienter. Där uppgav 40 procent väntetider på minst två år. I vissa områden förekom uppgifter om väntan i 10–15 år, men arbetsgruppen bedömde kvaliteten på dessa uppgifter som låg.
Den tydligaste bristen gäller dock behandlingen.
Randomiserade studier visar att 70–90 procent av patienterna har nytta av ADHD-läkemedel. Trots det visade en nationell undersökning bland vuxna att endast 2,6 procent av dem som screenade positivt för ADHD var registrerade som läkemedelsbehandlade. Bara omkring vart sjätte barn fick dessutom en fungerande övergång till vuxenpsykiatrin.
Arbetsgruppens slutsats var därför att problemet i England inte är en övermedicinering av ADHD, utan en omfattande underbehandling.
Det är denna situation som i allt större utsträckning får patienter att söka sig till medicinsk cannabis.
Hur fungerar centralstimulerande läkemedel vid ADHD?
Metylfenidat och lisdexamfetamin är förstahandsalternativ vid behandling av ADHD hos vuxna. Evidensen bakom läkemedlen är bland de starkare inom psykiatrin.
De ökar tillgängligheten av dopamin och noradrenalin i de delar av hjärnan som styr uppmärksamhet och impulskontroll. Effekten kommer vanligtvis snabbt och kan mätas tydligt. Uppgiften att 70–90 procent har nytta av behandlingen bygger på randomiserade och kontrollerade studier – inte enbart på patienternas egna upplevelser.
Även biverkningarna är väl dokumenterade. Vanliga problem är minskad aptit, sömnstörningar samt höjd puls och ökat blodtryck.
En betydande minoritet tolererar dock läkemedlen dåligt eller anser inte att nyttan väger upp nackdelarna. Mellan en och tre av tio patienter får inte tillräcklig effekt, medan andra avbryter behandlingen eftersom biverkningarna blir för besvärliga.
I Storbritannien klassas preparaten som kontrollerade läkemedel i Schedule 2. Det innebär särskilda regler för förskrivning och krav på medicinsk uppföljning. De senaste årens bristsituation har dessutom visat hur sårbar behandlingen kan bli när leveranserna störs.
Att centralstimulerande läkemedel utgör medicinsk standard betyder alltså inte att de passar alla.
Cannabis är inte det enda alternativet
Det är viktigt att tydliggöra att cannabis långt ifrån är det enda alternativet för patienter som upplever att centralstimulerande läkemedel stjälper mer än de hjälper.
Atomoxetin och guanfacin är godkända, NHS-finansierade och icke-centralstimulerande läkemedel mot ADHD. Atomoxetin hämmar återupptaget av noradrenalin, medan guanfacin verkar som en alfa-2A-agonist.
Inget av preparaten är narkotikaklassat på samma sätt som centralstimulerande läkemedel.
Enligt den brittiska ADHD-arbetsgruppen är även dessa behandlingar effektiva, men de rekommenderas inte i första hand eftersom effekten i studier generellt är mindre än för centralstimulerande preparat.
För patienter som söker andra behandlingsalternativ är detta sannolikt den väg som först måste ha prövats innan medicinsk cannabis över huvud taget kan bli aktuell för förskrivning.
En jämförelse som går direkt från centralstimulerande läkemedel till cannabis missar därför ett viktigt steg i behandlingstrappan – ett steg som de flesta patienter bör erbjudas först.
Vad forskningen om cannabis faktiskt visar
En randomiserad studie
I EMA-C-studien från 2017 fördelades 30 vuxna slumpmässigt till behandling med antingen Sativex – en munspray med lika delar THC och CBD – eller placebo under sex veckor.
Studiens primära utfall var deltagarnas kognitiva prestationsförmåga och aktivitetsnivå, mätt med QbTest. Där kunde forskarna inte visa någon statistiskt säkerställd förbättring i den huvudsakliga analysen.
I några sekundära mått sågs däremot förbättringar av hyperaktivitet och impulsivitet samt av en kognitiv förmåga kopplad till hämning och självkontroll. Det fanns även tendenser till förbättring av ouppmärksamhet och känslomässig instabilitet.
Resultaten förlorade dock sin statistiska signifikans när forskarna korrigerade för att många jämförelser hade genomförts. Det ökar risken för att enstaka positiva fynd uppstår av en slump.
Forskarna beskrev själva arbetet som en pilotstudie som motiverade större kliniska prövningar. Det är också så resultaten bör förstås. Nio år senare har några sådana större studier fortfarande inte rapporterats.
Brittisk fallserie
Det mest citerade brittiska underlaget kommer från en studie från 2023 som använde uppgifter ur UK Medical Cannabis Registry.
Studien omfattade 68 patienter med ADHD som huvuddiagnos och följde dem i upp till tolv månader. Forskarna såg förbättringar av ångest och sömnkvalitet efter en, tre, sex och tolv månader. Den hälsorelaterade livskvaliteten förbättrades efter en, tre och sex månader, men skillnaden kvarstod inte vid tolvmånadersuppföljningen.
Totalt rapporterades 61 biverkningar av elva deltagare, motsvarande 16,2 procent av gruppen. De flesta bedömdes som måttliga.
Användningen av andra ADHD-läkemedel minskade också. Förskrivningen av lisdexamfetamin sjönk med 38,5 procent, metylfenidat med 15 procent och dexamfetamin med 14,3 procent.
Tre begränsningar är särskilt viktiga när resultaten tolkas.
För det första mätte studien inte deltagarnas ADHD-symtom. De undersökta utfallen var livskvalitet, ångest och sömn. Ingen etablerad skattningsskala för ADHD, såsom ASRS eller CAARS, användes.
Studien ger därför inte ens ett beskrivande svar på om behandlingens kärnsymtom – exempelvis koncentrationssvårigheter, impulsivitet och hyperaktivitet – faktiskt förbättrades.
För det andra var deltagargruppen snäv. Drygt 80 procent var män och medelåldern var 25,6 år, vilket gör det svårt att överföra resultaten till hela gruppen vuxna med ADHD.
För det tredje använde en betydande andel av patienterna redan cannabis innan de registrerades i studien. Exponeringen redovisades därför i så kallade cannabisgramår för både nuvarande och tidigare användare.
Den omständigheten gör varje rapporterad förbättring betydligt svårare att tolka.
Den bredare forskningen
Forskningsöversikter om cannabis och ADHD landar genomgående i samma försiktiga slutsats: Det finns ett tydligt samband mellan frekvent cannabisanvändning, svårare ADHD-symtom och en ökad risk för problematiskt bruk eller cannabisberoende. Däremot är det fortfarande oklart hur cannabis i sig påverkar ADHD-symtomen.
Vissa mindre studier och självrapporter beskriver förbättringar av koncentration, motivation eller impulskontroll. Andra pekar i motsatt riktning och visar försämringar av exekutiva funktioner och minne.
I december 2024 publicerade Canadian ADHD Resource Alliance, CADDRA, ett ställningstagande där organisationen slog fast att det saknas evidens för att cannabis är en effektiv behandling mot ADHD eller förbättrar uppmärksamheten.
Det är också värt att notera att ADHD Taskforces tvådelade genomgång – den hittills mest omfattande kartläggningen av ADHD-vården i England – inte nämner cannabis en enda gång.
Cannabis och hjärnan vid ADHD
Centralstimulerande läkemedel verkar genom att öka tillgängligheten av dopamin. ADHD är samtidigt förknippat med förändringar i hjärnans dopaminsignalering.
Den neurovetenskapliga forskning som hittills finns om cannabis pekar delvis i motsatt riktning. Långvarig cannabisanvändning har kopplats till en minskad förmåga att bilda dopamin i striatum, ett område som bland annat är involverat i motivation, belöning och rörelsekontroll.
Sambandet är dock inte enkelt. Det endocannabinoida systemet påverkar uppmärksamhet och vakenhet genom flera mekanismer som inte är beroende av dopaminsyntesen. Det går heller inte att säkert fastställa om den minskade dopaminproduktionen är en följd av långvarigt cannabisbruk eller en bakomliggande faktor som fanns redan innan.
Den farmakologiska förklaringsmodellen ger därför inget självklart stöd för cannabis som behandling av ADHD:s kärnsymtom. Den som beskriver cannabis som en naturlig neurobiologisk lösning på ADHD går längre än forskningen tillåter.
ADHD och problematiskt cannabisbruk
Personer med ADHD löper betydligt större risk än befolkningen i stort att utveckla problematiskt cannabisbruk eller cannabisberoende.
En klinisk och epidemiologisk metaanalys från 2024 uppskattade att personer med ADHD hade 2,85 gånger högre sannolikhet att någon gång i livet få diagnosen cannabisbrukssyndrom. Risken för en aktuell diagnos var 2,91 gånger högre.
Bland personer med ADHD uppskattades livstidsprevalensen till 26,9 procent och den aktuella förekomsten till 19,2 procent.
Osäkerhetsintervallen var dock breda. Den beräknade livstidsprevalensen varierade mellan 12,4 och 48,8 procent, medan den aktuella förekomsten låg mellan 5,5 och 39,1 procent. Sambandet framstår alltså som tydligt, men dess exakta omfattning är svår att fastställa.
En annan viktig omständighet är att många som uppger att cannabis hjälper mot deras ADHD använde växten redan före en medicinsk förskrivning – ofta dagligen.
Abstinens efter regelbundet cannabisbruk kan orsaka irritabilitet, rastlöshet, sömnproblem och koncentrationssvårigheter. Det är symtom som till stor del överlappar med ADHD.
När en regelbunden användare övergår till en stabil och noggrant doserad förskrivning kan en del av den upplevda förbättringen därför bero på att återkommande abstinensbesvär försvinner, snarare än att cannabisen behandlar själva diagnosen.
Det innebär inte att patienten har fel när hon eller han säger sig må bättre. Men två helt olika förlopp kan se identiska ut i en självskattning:
”Cannabis förbättrade mina ADHD-symtom” och ”en regelbunden tillgång till cannabis gjorde att jag slutade pendla in och ut ur abstinens”.
Ur klinisk synvinkel är skillnaden avgörande. För att skilja förklaringarna åt krävs kontrollerade studier på patienter som inte redan använder cannabis. Någon sådan studie har ännu inte genomförts.
I en studie från 2016 analyserade Mitchell och kollegor 401 inlägg i 55 diskussionstrådar på nätforum. Av inläggen beskrev 25 procent cannabis som positivt vid ADHD, 8 procent som skadligt, 5 procent som både positivt och negativt och 2 procent som verkningslöst.
Men siffrorna representerar nätinlägg – inte enskilda patienter – från en självselekterad grupp som diskuterade cannabis på forum med anknytning till ämnet.
Forskarna var själva tydliga med begränsningen: Studien visar vad människor skriver på internet, inte om cannabis fungerar som behandling.
Andra cannabinoider än THC
Intresset för CBG, CBN och särskilda terpenprofiler vid ADHD har vuxit snabbt bland patienter. Utvecklingen drivs dock främst av diskussioner inom cannabisgemenskapen – inte av kliniska prövningar.
Forskningsläget är tydligt: Det finns inga kontrollerade studier på människor som har undersökt CBG, CBN eller isolerade terpener som behandling mot ADHD.
CBG är en mycket potent agonist vid alfa-2-adrenerga receptorer. I en studie från 2010 rapporterade Cascio och kollegor en effekt vid mycket låga koncentrationer. Det är intressant eftersom guanfacin, ett godkänt ADHD-läkemedel, verkar på alfa-2A-receptorn.
Att CBG påverkar samma typ av receptor som en etablerad behandling ger en rimlig anledning att undersöka ämnet vidare. Men en hypotes som bygger på laboratorieförsök med cellmembran från gnagare är inte ett belägg för klinisk nytta hos människor.
Aktivering av alfa-2-receptorer är dessutom förknippad med sedering och trötthet.
Tillgång, villkor och kostnader
Centralstimulerande och icke-centralstimulerande ADHD-läkemedel kan förskrivas och finansieras genom NHS. För de flesta patienter begränsas kostnaden därför till den vanliga receptavgiften.
De långa vårdköerna får dock många att söka privata utredningar eller använda systemet Right to Choose. När en specialist har ställt in en fungerande dos kan en allmänläkare i vissa fall ta över förskrivningen genom en överenskommelse om delat vårdansvar. Behandlingen kan då finansieras av NHS.
Men allmänläkaren är inte skyldig att acceptera ett sådant upplägg.
ADHD Taskforce konstaterade att modellen, trots att den funnits länge, har blivit allt svårare att använda. Många överenskommelser har upphört. Bland orsakerna nämns tidsbrist inom primärvården, otillräcklig utbildning och ersättning, tvivel på kvaliteten hos vissa privata utredningar samt en tvekan inför att förskriva narkotikaklassade läkemedel.
I arbetsgruppens fallstudier finns bland annat en patient som diagnostiserades genom Right to Choose och svarade bra på sin medicin. När vårdcentralen vägrade ta över förskrivningen kunde hon ändå inte få fortsatt tillgång till behandlingen.
Patienter i den situationen tvingas ofta bekosta privata recept på egen hand.
För medicinsk cannabis vid ADHD finns ingen motsvarande väg genom NHS. NICE har inte rekommenderat cannabisbaserade läkemedel för diagnosen, och frånvaron av underlag om behandlingens kostnadseffektivitet anges som ett hinder för offentlig finansiering.
Utöver kostnaden finns flera villkor som ofta utelämnas när tillgången till medicinsk cannabis diskuteras:
- Behandlingen får endast förskrivas av en läkare som finns i GMC:s specialistregister – aldrig av en allmänläkare.
- I praktiken blir cannabis vanligtvis aktuellt först när minst två konventionella behandlingar har misslyckats eller gett oacceptabla biverkningar. Vid ADHD innebär det normalt ett centralstimulerande och ett godkänt icke-centralstimulerande läkemedel.
- De flesta kliniker låter ett multidisciplinärt team granska nya patientärenden.
- Behandlingen är inte godkänd specifikt för ADHD, utan förskrivs utanför godkänd indikation efter specialistens bedömning och under det utökade ansvar som detta innebär.
Patienten måste själv betala för utredning, uppföljningar och varje recept – så länge behandlingen pågår.
Enligt Prohibition Partners låg genomsnittspriset på medicinska cannabisblommor i Storbritannien på 7,05 pund per gram under 2026. Eftersom doseringen varierar kraftigt mellan patienter och diagnoser är det svårt att omvandla grampriset till en generell månadskostnad.
På den brittiska marknaden ligger en vanlig månadskostnad för receptet omkring 150–250 pund. Därutöver kan den första konsultationen kosta uppemot 200 pund, följt av avgifter för återbesök.
Marknaden har vuxit snabbt och många cirkulerande siffror är redan föråldrade. I dag finns fler än 40 privata cannabiskliniker i Storbritannien.
Uppskattningarna av antalet patienter varierar eftersom de mäter olika saker. Forskning publicerad 2026 uppskattar antalet aktiva patienter till mellan 60 000 och 75 000. Prohibition Partners bedömer samtidigt att över 140 000 personer kommer att få medicinsk cannabis förskriven någon gång under 2026, jämfört med omkring 100 000 året innan.
Bilkörning och arbetsliv
Enligt paragraf 5A i brittiska Road Traffic Act 1988 är det olagligt att köra med mer än två mikrogram THC per liter blod. Åklagaren behöver inte visa att körförmågan faktiskt var nedsatt – det räcker att gränsvärdet har överskridits.
Lagen innehåller ett medicinskt försvar för personer som har fått läkemedlet lagligt förskrivet och använt det enligt ordination. Men det är ett försvar i efterhand, inte ett automatiskt undantag från lagen.
Patienten kan fortfarande stoppas, blodtestas, gripas och åtalas. Det medicinska försvaret måste sedan åberopas och styrkas i domstol. Det förutsätter dessutom att behandlingen har följts enligt läkarens instruktioner och att personen varit i skick att köra.
THC kan finnas kvar i blodet efter att den akuta påverkan har upphört. Det får särskild betydelse för personer med säkerhetskritiska yrken eller arbetsplatser som genomför drogtester.
För den som kör i arbetet kan denna enda omständighet väga tyngre än alla argument om behandlingens möjliga effekt.
Så står sig behandlingarna mot varandra
| Centralstimulerande | Godkända icke-centralstimulerande | Medicinsk cannabis | |
| Forskningsstöd | Flera årtionden av randomiserade studier; 70–90 procent har nytta av behandlingen | Randomiserade studier; generellt mindre effekt | En mindre pilotstudie som inte nådde sitt primära effektmått och en okontrollerad fallserie utan ADHD-skattning |
| Plats i behandlingen | Förstahandsval | Andrahandsval | Inte godkänt specifikt för ADHD; i praktiken först efter att minst två behandlingar misslyckats |
| Förskrivare | Specialist, därefter eventuellt allmänläkare genom delat vårdansvar | Specialist, därefter eventuellt allmänläkare | Endast läkare i GMC:s specialistregister |
| Finansiering | NHS | NHS | Bekostas privat |
| Vanlig kostnad | Ordinarie receptavgift | Ordinarie receptavgift | Omkring 150–250 pund per månad, vanligtvis under hela behandlingstiden |
| Risk för problematiskt bruk | Kontrollerat läkemedel med risk för felanvändning | Låg | Risken för cannabisbrukssyndrom är omkring 2,9 gånger högre bland personer med ADHD |
| Bilkörning | Inget särskilt gränsvärdesbrott kopplat till läkemedlet | Inget särskilt gränsvärdesbrott kopplat till läkemedlet | Risk för ingripande enligt paragraf 5A; medicinskt försvar gäller inte automatiskt |
| Långsiktiga säkerhetsdata | Omfattande | Goda | Mycket begränsade för patienter som ordinerats cannabis vid ADHD |
Centralstimulerande läkemedel är fortfarande förstahandsval av välgrundade skäl. De har ett starkt vetenskapligt stöd, finansieras av NHS och har en välkänd säkerhetsprofil. Godkända icke-centralstimulerande läkemedel är nästa steg i behandlingstrappan, men används fortfarande i alltför liten utsträckning.
Medicinsk cannabis står utanför denna etablerade vårdväg. Behandlingen är inte godkänd specifikt för ADHD, finansieras privat och förskrivs efter specialistbedömning när konventionella alternativ har misslyckats eller inte tolererats.
Det nuvarande forskningsläget ger inte stöd för påståendet att cannabis effektivt behandlar ADHD:s kärnsymtom.
Det betyder inte att patienternas erfarenheter bör avfärdas. Ångest och sömnproblem förekommer ofta tillsammans med ADHD, och centralstimulerande läkemedel kan förvärra båda tillstånden hos vissa patienter.
Det finns patienter som upplever att medicinsk cannabis hjälper. Registerstudien, där förbättringar av ångest och sömn rapporterades, är förenlig med sådana erfarenheter. Men det är inte samma sak som att forskningen har visat en direkt effekt på koncentrationssvårigheter, hyperaktivitet eller impulsivitet.
Skillnaden är avgörande. Medicinsk cannabis kan möjligen hjälpa vissa patienter med besvär som omger ADHD, men än så länge vet forskningen inte om den behandlar själva diagnosens kärna.
Artikeln är avsedd som allmän information och ska inte betraktas som medicinsk rådgivning. Den som överväger behandling mot ADHD bör tala med behörig vårdpersonal. Förskrivna ADHD-läkemedel ska inte avslutas eller förändras utan medicinsk uppföljning.
Källförteckning
- NHS England (2025). Report of the Independent ADHD Taskforce: Part 2. November 2025. Underlag för uppgifter om bristande nationell väntetidsstatistik, enkätresultatet där 40 procent rapporterade minst två års väntan, uppgifter om väntetider på 10–15 år, behandlingseffekt på 70–90 procent, behandlingsgraden på 2,6 procent, övergången till vuxenvården, effekten av icke-centralstimulerande läkemedel och problemen med delat vårdansvar.
- Cooper, R.E. et al. (2017). ‘Cannabinoids in Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder: A Randomised-Controlled Trial’, European Neuropsychopharmacology. Den randomiserade pilotstudien EMA-C.
- Ittiphakorn, P. et al. (2023). ‘UK Medical Cannabis Registry: An Analysis of Clinical Outcomes of Medicinal Cannabis Therapy for Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder’, Neuropsychopharmacology Reports. Brittisk fallserie om livskvalitet, ångest, sömn, biverkningar och samtidig ADHD-medicinering.
- Canadian ADHD Resource Alliance, CADDRA (2024). Cannabis and ADHD. Ställningstagande publicerat i december 2024.
- Journal of Psychiatric Research (2024). Klinisk och epidemiologisk metaanalys av förekomst och risk för cannabisbrukssyndrom bland personer med ADHD.
- Mitchell, J.T. et al. (2016). ‘“I Use Weed for My ADHD”: A Qualitative Analysis of Online Forum Discussions on Cannabis Use and ADHD’, PLOS ONE.
