Hoppa till innehåll
När den svenska nykterhetsrörelsen vill skapa uppmärksamhet plockas cannabisbladet fram, Peter Moilanen rings upp och några svårt sjuka patienter misstänkliggörs på vägen. Resultatet blir en artikel som kallar sig journalistik men mest liknar en gammal propagandabroschyr som fått internetuppkoppling.
Accent har publicerat artikeln ”Cannabis i gråzonen – från läkemedel till livsstil”. Där får Peter Moilanen, chef för Narkotikapolitiskt Center, ännu en gång förklara att medicinsk cannabis, CBD, industrihampa, syntetiska cannabinoider, Hampafestivalen, hudvård och samhällsutvecklingen i Tyskland egentligen tycks vara delar av samma lömska plan.
Cannabisplantan är tydligen inte bara en växt. Den är en internationell PR-byrå med egen marknadsavdelning, långsiktig affärsplan och infiltratörer placerade bland både läkare, lantbrukare och hudkrämsinfluencers.
Den verkliga gråzonen finns dock någon annanstans: mellan journalistik och opinionsbildning.
En intervju förklädd till granskning
Accents artikel bygger i huvudsak på en enda röst: Peter Moilanen.
Ingen patient med svår neuropatisk smärta intervjuas. Ingen läkare med erfarenhet av cannabinoidbaserade behandlingar får svara. Ingen forskare med annan uppfattning om evidensläget medverkar. Ingen hampalantbrukare får bemöta antydningarna om att industrihampa egentligen odlas som ideologisk kuliss. Ingen expert på läkemedelsrätt, kosmetikalagstiftning eller syntetiska cannabinoider hjälper läsaren att skilja mellan de olika regelverken.
Det är inte en balanserad granskning. Det är ett långt mikrofonstativ.
Moilanen framför samtidigt några invändningar som förtjänar att tas på allvar. Förskrivning ska bygga på medicinska bedömningar. Hälsopåståenden om CBD måste kunna granskas. Syntetiska cannabinoider kan medföra allvarliga och oförutsägbara risker. Marknadsföring som riktas mot unga ska självklart inte tillåtas.
Allt detta hade kunnat bli utgångspunkten för en seriös artikel.
Accent väljer i stället att hälla godkända läkemedel, licenspreparat, industrihampa, CBD-kosmetika, rusgivande hampaprodukter och syntetiska NPS-substanser i samma redaktionella mixer. Därefter trycker man på knappen märkt ”normalisering” och hoppas att ingen läsare frågar varför blandningen luktar mer propaganda än journalistik.
Den vetenskapliga metoden ”man kan väl anta”
Artikelns komiska höjdpunkt kommer när Peter Moilanen diskuterar Hampafestivalen i Skåne:
”Man kan väl anta att 95 procent av besökarna inte bara är intresserade av hampa utan även av cannabis.”
Man kan väl anta. Man kan också kanske bara anta att Peter Moilanen är 95 procent retarderad och lätt infantil,eller?
Fyra ord som kan bespara en tankesmedja besväret med en enkät, ett urval, en metodbeskrivning och någonting så tidskrävande som faktisk kunskap.
Varför stanna vid 95 procent? Man kan väl anta att 97 procent av besökarna bär rastafärger under vinterjackan. Man kan väl anta att 83 procent har ett hemligt exemplar av High Times hemma. Man kan väl anta att resterande fem procent är civilpoliser eller personer som gick fel på väg till en marknad för ekologiska morötter.
Påståendet presenteras inte som statistik, men placeras i en artikel som vill förklara en samhällsutveckling. Läsaren lämnas med en exakt procentsiffra byggd på ungefär samma metod som används när någon försöker uppskatta antalet russin i en bulle genom att titta på påsen.
Om en cannabisförespråkare hade använt motsvarande argumentation skulle Narkotikapolitiskt Center sannolikt ha skrivit en rapport om cannabisrörelsens bristande respekt för evidens.
Hampa blir farlig genom kulturell telepati
Även industrihampan misstänkliggörs. Accent berättar att hampa används till bland annat rep, textilier och livsmedel, men det riktigt oroande är enligt artikelns resonemang dess ”kulturella och symboliska funktion”.
Ett rep är alltså inte längre bara ett rep. Det kan vara en inkörsport till politisk reform.
En hampatröja kanske ser ut som ett hållbart klädesplagg, men under den gröna fibern kan det tydligen gömma sig ett ideologiskt manifest. Hudkräm med CBD riskerar i sin tur att få människor att associera cannabis med välmående i stället för kriminalitet, vilket framställs som ett samhällsproblem i sig.
Här avslöjas artikelns verkliga konflikt. Det handlar inte bara om rus, medicinska risker eller produktsäkerhet. Det handlar om vem som ska få bestämma vilka associationer människor tillåts ha till en växt.
Jordbruksverket ställer tydliga krav på den som vill odla industrihampa. Odlaren måste använda en EU-godkänd sort, söka gårdsstöd för den aktuella jordbruksmarken och kunna styrka vilket utsäde som använts. Accents formulering om att ”vem som helst” kan starta en hampaodling bara man ansöker om stöd är därför en imponerande komprimering av både regler och verklighet.
Ungefär som att säga att vem som helst kan bli pilot eftersom det går att ansöka till en flygutbildning.
Medicinska patienter reduceras till marknadsföringsmaterial
Särskilt osmakligt blir det när patienter framställs som redskap i en kampanj för legalisering.
Accents artikel hävdar att patientfall och berättelser om svårt sjuka människor används för att skapa acceptans för cannabis. Visst förekommer strategisk kommunikation i alla politiska och kommersiella rörelser. Det gäller läkemedelsföretag, patientorganisationer, cannabisföretag och, hör och häpna, även nykterhetsrörelsen.
Men svårt sjuka människor berättar inte automatiskt om sina behandlingar därför att en internationell cannabisindustri dragit i ett snöre. Många gör det därför att de har levt med smärta, spasticitet, epilepsi eller andra svåra tillstånd och upplever att en behandling har hjälpt dem.
Patienters erfarenheter ersätter inte kliniska studier. Men de upphör inte heller att vara människor bara för att deras erfarenheter stör Peter Moilanens politiska berättelse.
Nykterhetsrörelsen använder regelbundet anhöriga, barn, personer med beroende och människor som förlorat familjemedlemmar för att skapa förståelse för sin politik. Det kan vara helt legitimt. Men då blir det närmast parodiskt att beskriva cannabispatienters berättelser som strategisk manipulation samtidigt som den egna rörelsens känslomässiga berättelser behandlas som upphöjd folkbildning.
Tårar är tydligen bara propaganda när de rinner på fel sida av narkotikadebatten.
Peter Moilanen och den eviga cannabisvarningen
Peter Moilanen har under många år fått stort utrymme i Accent, Drugnews och andra närstående eller ideologiskt kompatibla kanaler. Det är inget fel i att vara konsekvent. Det är heller inget fel i att vara motståndare till legalisering.
Problemet uppstår när samma opinionsbildare återkommer i samma mediekretslopp och därefter presenteras som om läsaren fått en bred och fristående analys.
Moilanen varnar återkommande för cannabisindustrins kommunikationsstrategier. Samtidigt har Narkotikapolitiskt Center ett uttalat uppdrag att bedriva analys, debatt och folkbildning för en restriktiv narkotikapolitik. Verksamheten finansieras av deltagande organisationer samt genom bidrag från ideella och offentliga aktörer.
NPC är alltså själv en organiserad och finansierad opinionsbildare.
Det gör inte dess argument ogiltiga. Men det gör det ganska lustigt när centret talar om andra aktörers ekonomiska och ideologiska intressen som om den egna verksamheten drevs av två volontärer, en termos kaffe och Guds direkta vilja.
När den arga cannabisrörelsen blir distributionsavdelning
Mönstret har blivit pinsamt välbekant.
En nykterhetsanknuten kanal publicerar en provocerande cannabisartikel. Artikeln delas i sociala medier med en formulering som nästan ber om ett rasande kommentarsfält. Cannabisförespråkare klickar, delar och citerar i ilska. Räckvidden ökar och redaktionen kan konstatera att cannabis ännu en gång ”engagerar”.
Det är hatklickets lilla kretslopp.
Nykterhetsrörelsen behöver inte ens köpa annonser. De personer som angrips sköter distributionen gratis.
Vi kan inte belägga att Accent eller Drugnews medvetet producerar artiklar för att förbättra sina möjligheter att få ekonomiskt stöd, och de finns inte med bland de medietitlar som beviljats statligt mediestöd 2026. Det ska därför inte påstås.
Däremot finns all anledning att diskutera deras finansiering och redaktionella oberoende. Accent ges ut av nykterhetsrörelsen, vars verksamhet bland annat finansieras genom Miljonlotteriet. Lotteriet uppger självt att hela överskottet går till Movendis verksamhet.
Tidningen Journalisten rapporterade dessutom 2025 att produktionen av Accent skulle läggas ut på en byrå. Den dåvarande chefredaktören varnade för att övergången från tre anställda journalister på fristående tidningar till en journalistroll placerad på kommunikationsavdelningen inte talade för att självständig journalistik och granskning av den egna rörelsen prioriterades.
Det är en betydligt mer relevant fråga än om en burk hudkräm med CBD kan få någon att känna sig kulturellt normaliserad.
Om en mediekanal finansieras inom en starkt ideologisk rörelse, produceras nära dess kommunikationsapparat och nästan uteslutande intervjuar en opinionsbildare från samma organisatoriska ekosystem, bör texten åtminstone märkas tydligt som opinionsjournalistik.
Klicka inte i ilska
Cannabis i Fokus tänker därför inte uppmana läsarna att rusa in på Accent eller Drugnews och belöna provokationerna med gratis trafik.
I stället kommer vi att kunna publicera våra faktagranskningar som artiklar, med relevanta påståenden, tillåtna citat, sammanhang och källor samlade på ett ställe. Då kan läsarna själva bedöma argumentationen utan att bli ofrivilliga medarbetare på nykterhetsrörelsens digitala distributionsavdelning.
Cannabis i Fokus behöver inte bryta mot reglerna eller tumma på fakta, för att visa hur dålig en text är. Det räcker utmärkt att granska den.
Nästan två miljoner möjliga väljare
Cannabisrörelsen är samtidigt betydligt större än vad den traditionella narkotikapolitiska apparaten gärna föreställer sig.
Det går inte att belägga att över två miljoner svenskar använder cannabis varje år. Den senaste officiella undersökningen visar att 2,9 procent av befolkningen mellan 18 och 84 år hade använt cannabis under 2025. Det motsvarar ungefär en kvarts miljon vuxna.
Men användare är inte samma sak som väljare som vill förändra politiken.
I en undersökning utförd av Ipsos uppgav 22 procent av de tillfrågade 2024 att de stödde legalisering. Det motsvarar i storleksordningen närmare två miljoner vuxna svenskar. Bland män mellan 18 och 29 år var stödet 48 procent.
Därtill kommer väljare som inte vill legalisera cannabis men som stöder avkriminalisering av eget bruk, bättre tillgång till medicinsk cannabis, skademinskning, en oberoende utvärdering av kriminaliseringen eller ett slut på urinprov som socialpolitisk universalmetod.
Det är ingen homogen rörelse och knappast ett eget parti. Men det är en stor och växande väljargrupp. I ett jämnt val kan ett parti som talar respektfullt och trovärdigt till den gruppen vinna betydligt mer än några uppskruvade klick i ett kommentarsfält.
Nykterhetsrörelsen borde därför fundera över om det verkligen är strategiskt briljant att behandla hundratusentals användare, patienter och anhöriga som antingen lättlurade kunder, industrins nyttiga idioter eller statistmaterial i Peter Moilanens återkommande föreställning.
Den verkliga gråzonen
Accent frågar vem som tjänar på normaliseringen av cannabis.
Vi kan hjälpa till med ytterligare en fråga:
Vem tjänar på att alla diskussioner om medicin, hampa, CBD, legalisering, syntetiska droger och patienträttigheter förvandlas till samma gamla varningstext?
Knappast patienterna. Knappast forskningen. Knappast den demokratiska debatten.
Möjligen de organisationer som behöver upprätthålla föreställningen om att varje hamparep, läkarrecept och burk hudkräm är ett tecken på att den stora cannabiskonspirationen närmar sig.
Den svenska nykterhetsrörelsen har en lång historia och har gjort viktiga samhällsinsatser. Just därför är förfallet så sorgligt att se. En rörelse som en gång byggde folkhögskolor, föreningar och folkligt engagemang har reducerats till att misstänkliggöra hudkrämer och gissa vad 95 procent av festivalbesökarna egentligen tänker.
Det är inte cannabis som framstår som desperat efter normalisering.
Det är nykterhetsrörelsens propaganda som framstår som desperat efter uppmärksamhet.
Och den mest beroendeframkallande substansen i hela historien tycks inte vara THC.
Den heter klick.
Källor och underlag
- Accent: Cannabis i gråzonen – från läkemedel till livsstil
- Drugnews: Peter Moilanens publicerade artiklar
- Narkotikapolitiskt Centers verksamhetsberättelse 2025
- Journalisten: Accent läggs ut på byrå
- Mediemyndigheten: Beviljat mediestöd 2026
- Miljonlotteriet om verksamheten och överskottet
- Folkhälsomyndigheten: Vuxnas användning av narkotika
- CAN: Vanor och konsekvenser 2025
- RFMA och Ipsos: Svenska folkets inställning till cannabis
- Jordbruksverket: Regler för odling av industrihampa
- Läkemedelsverket: Cannabidiol och CBD
