TLV kan spara miljoner på medicinsk cannabis – men vad händer om patienterna blir sjukskrivna?

När högkostnadsskyddet för vissa cannabisbaserade läkemedel försvinner riskerar patienter att inte längre ha råd med sin behandling. Men vad händer om människor som i dag arbetar tack vare sin medicinering i stället behöver sjukskrivas? Cannabis i Fokus har räknat på tre tänkbara scenarier. Resultatet väcker frågor om både samhällsekonomin och vem som egentligen ska bära konsekvenserna när myndigheter ifrågasätter hur läkemedel förskrivs.

Den 1 december försvinner högkostnadsskyddet för vissa cannabisbaserade extemporeläkemedel. För patienterna som berörs kan det innebära att en behandling som tidigare varit ekonomiskt möjlig plötsligt måste bekostas helt ur egen ficka.

På papperet kan det innebära minskade offentliga läkemedelsutgifter. Men människor fungerar inte som enskilda poster i en budget. En patient som inte längre har råd med sin behandling försvinner inte ur samhällets ekonomiska kalkyl.

Personen kan i stället dyka upp någon annanstans. Hos Försäkringskassan, på vårdcentralen, inom specialistvården eller i en rehabiliteringsinsats.

Och plötsligt är den tänkta besparingen kanske inte längre någon besparing.

Vad händer när patienterna inte längre orkar arbeta?

Det är en sak att plocka bort ett läkemedel ur högkostnadsskyddet. En helt annan att hantera konsekvenserna om människor som tidigare kunnat arbeta inte längre klarar av det.

För vad händer egentligen om en behandling som håller en människa på benen blir för dyr för att fortsätta med? Vem tar kostnaden när lönen ersätts av sjukpenning och arbetsdagarna av sjukskrivning?

Vi ville se hur stora beloppen faktiskt skulle kunna bli.

Föreställ dig 2 000 patienter som är beroende av en fungerande behandling. Om hälften av dem tvingas avstå från sin medicinering och till följd av det blir helt sjukskrivna under sex månader, vad skulle det innebära för statskassan?

Med en antagen sjukpenning på 900 kronor om dagen och 166 ersättningsdagar från Försäkringskassan landar vi på en summa som borde väcka åtminstone några frågor.

149,4 miljoner kronor.

Nästan 150 miljoner i sjukpenning. På ett halvår.

Och det är innan vi ens har börjat räkna på vårdbesök, rehabilitering, alternativa läkemedel eller förlorade skatteintäkter.

Beräkningen är ett hypotetiskt scenario, inte en prognos över hur många som faktiskt kommer att drabbas. De 2 000 patienterna är en vald modellpopulation och motsvarar inte ett fastställt antal patienter som direkt omfattas av beslutet. Men exemplet illustrerar hur snabbt utgifterna kan växa om en fungerande behandling blir ekonomiskt otillgänglig.

Det räcker med att en mindre andel drabbas

Vi behöver inte ens utgå från att hälften blir sjukskrivna för att beloppen ska bli betydande.

Med samma antaganden om ersättningsnivå och sjukskrivningens längd har vi räknat på tre olika scenarier:

Redan om var tionde patient i modellen skulle behöva sjukskrivas landar sjukpenningen på nästan 30 miljoner kronor.

Om var fjärde drabbas stiger beloppet till närmare 75 miljoner.

Och då talar vi fortfarande enbart om sjukpenning. Kostnader för ytterligare vård, sjuklön, rehabilitering och andra eventuella följder ligger utanför beräkningen.

Hur mycket är det egentligen man sparar?

Enligt den statliga utredningen SOU 2026:19 uppgick försäljningen av cannabinoider som extemporeläkemedel till 54 miljoner kronor under 2024. Fram till den 21 september 2025 hade försäljningen redan nått 53,2 miljoner kronor.

Försäljningsvärdet är inte detsamma som den offentliga subventionskostnaden, och siffrorna kan därför inte jämföras direkt med vår beräkning. De visar däremot storleksordningen på den marknad som nu är föremål för förändring.

Det är också här frågan blir intressant.

En behandling kan vara kostsam för läkemedelssystemet och samtidigt ha betydelse för patientens möjlighet att arbeta. Om tillgången till behandlingen försämras behöver båda dessa delar vägas in för att förstå den samlade ekonomiska effekten.

Men bakom diskussionen om kronor och ören finns ytterligare en fråga. En som handlar mindre om ekonomi och betydligt mer om ansvar.

Om problemet är förskrivningen – varför inte granska den?

TLV:s beslut grundar sig bland annat på uppgifter från Region Stockholm och Riksrevisionen om att vissa vårdgivare förskrivit extemporeläkemedel med dronabinol och cannabidiol på ett sätt som kan ha kringgått tidigare subventionsbeslut.

Myndigheten pekar på att godkända läkemedel med samma substanser inte omfattas av högkostnadsskyddet och att extemporeberedningar därför inte ska kunna användas som en alternativ väg till subvention.

Det är en regulatorisk fråga som TLV har befogenhet att pröva. Men den väcker också en annan, högst relevant fråga:

Om det finns misstankar om att vissa läkare eller vårdgivare förskriver läkemedel på felaktiga grunder, borde då inte själva förskrivningen också granskas?

Det finns redan ett myndighetssystem för detta.

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) ansvarar för tillsynen över hälso- och sjukvården och legitimerad vårdpersonal. Myndigheten kan utreda misstänkt felaktig förskrivning och vid allvarliga brister vidta eller initiera åtgärder mot berörda verksamheter och yrkesutövare.

IVO har också tidigare identifierat fall där läkare förskrivit bland annat medicinsk cannabis på ett sätt som myndigheten bedömt som patientfarligt.

Det finns alltså etablerade möjligheter att granska misstänkta brister hos vårdgivare och förskrivare.

TLV:s omprövning och IVO:s tillsyn fyller olika funktioner och utesluter inte varandra. Men det är rimligt att undersöka hur de båda myndigheternas arbete förhåller sig till de patienter som redan står på en ordinerad behandling.

Patienten har inte skrivit ut sitt eget recept

En patient som söker vård ska inte behöva vara expert på läkemedelslagstiftning, subventionsregler eller vilka preparat en läkare får förskriva. Man söker hjälp för att man är sjuk, och förlitar sig på att den behandling man får är medicinskt motiverad och följer gällande regelverk.

Det är läkaren som gör den medicinska bedömningen, väljer behandlingen och skriver ut receptet. Om det finns brister i hur vissa vårdgivare förskriver läkemedel är det därför rimligt att fråga sig varför konsekvenserna också ska behöva bli så kännbara för patienter som följt sin läkares ordination.

Det innebär naturligtvis inte att ett recept automatiskt ska ge rätt till offentlig subvention. Men det är en väsentlig skillnad mellan att granska hur en vårdgivare använder ett regelverk och att bedöma om en enskild patient behöver sin behandling. Den ena frågan borde inte få skymma den andra.

För patienten spelar myndigheternas ansvarsfördelning dessutom mindre roll när konsekvenserna väl blir verklighet. Receptet finns fortfarande kvar. Läkaren kan fortfarande anse att behandlingen är nödvändig. Men möjligheten att faktiskt hämta ut medicinen kan vara en helt annan.

Vad händer med patienten den 1 december?

Tänk dig att du under flera år levt med en svår sjukdom. Du har provat behandling efter behandling, kanske varit sjukskriven under långa perioder och till slut hittat en medicinering som gör att livet börjar fungera igen. Du kan arbeta, delta i familjelivet och göra sådant som andra människor kanske tar för givet.

Sedan kommer ett myndighetsbeslut som förändrar dina ekonomiska förutsättningar.

Din sjukdom har inte förändrats. Din läkare har inte nödvändigtvis ändrat sin bedömning. Behandlingen som hjälpt dig finns fortfarande kvar, men du har inte längre råd att betala för den.

Vad gör du då?

För vissa patienter kan det finnas andra behandlingsalternativ. För andra är vägen betydligt mer komplicerad, särskilt om flera läkemedel redan har prövats utan tillräcklig effekt eller med svåra biverkningar. Ett byte är inte alltid så enkelt som att ersätta ett recept med ett annat.

Det är här vi saknar något i diskussionen. Inte ytterligare en förklaring av hur läkemedelssystemet är tänkt att fungera, utan konkreta besked om hur de människor som redan befinner sig mitt i en pågående behandling ska tas om hand.

Vem hjälper patienten som inte längre har råd? Vem ansvarar för att ett eventuellt behandlingsavbrott sker på ett medicinskt säkert sätt? Och vem följer upp konsekvenserna om människor som tidigare kunnat arbeta återigen blir sjukskrivna?

Den 1 december är ett datum i ett myndighetsbeslut. För patienterna kan det vara dagen då förutsättningarna för hela deras vardag förändras.

En besparing måste också kunna följas upp

Vi kan i dag inte säga hur många patienter som kommer att avstå från sin medicinering, bli sjukskrivna eller behöva mer sjukvård. Vi vet inte heller hur stor den faktiska offentliga besparingen blir när beslutet träder i kraft.

Just därför vore det värdefullt att följa konsekvenserna över tid.

Hur många av de berörda patienterna fortsätter sin behandling? Hur många behöver byta? Förändras deras vårdkonsumtion eller sjukskrivningsgrad?

Det är uppgifter som skulle kunna ge en betydligt mer fullständig bild av beslutets ekonomiska och medicinska konsekvenser än läkemedelskostnaden ensam.

Vår beräkning visar att även relativt små förändringar i sjukskrivningstalen kan motsvara stora belopp. Den visar däremot inte att dessa kostnader kommer att uppstå eller att de skulle överstiga besparingarna.

Men den ger anledning att ställa en fråga som inte borde behöva vänta tills patienterna eventuellt börjar synas i sjukskrivningsstatistiken:

När vi räknar på vad samhället har råd att betala för en behandling – räknar vi då också på vad som händer med människorna som inte längre har råd med den?

Så har Cannabis i Fokus räknat

Beräkningen bygger på en hypotetisk population om 2 000 patienter och tre alternativa sjukskrivningsnivåer: 10, 25 och 50 procent. Samtliga antas vara helt sjukskrivna under en sexmånadersperiod om 180 kalenderdagar.

I modellen räknas 14 dagar bort som en förenkling utifrån arbetsgivarens normala sjuklöneansvar. Därefter används 166 ersättningsdagar med en antagen sjukpenning på 900 kronor per dag. Faktisk ersättning och antal ersättningsdagar varierar beroende på individuella förhållanden.

Beloppen avser hypotetiska bruttoutgifter för sjukpenning, inte en prognos eller en beräkning av statens nettokostnad. Eventuella besparingar från förändrade läkemedelssubventioner har inte dragits av.

Källförteckning

• Försäkringskassan (2026). Aktuella belopp.
• Försäkringskassan (2026). Sjukskriven när du är anställd.
• Inspektionen för vård och omsorg (2025). Förstärkt tillsyn mot välfärdsbrottslighet inom hälso- och sjukvården och tandvården.
• Inspektionen för vård och omsorg (u.å.). Anmälan av legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal.
• Regeringskansliet (2026). Stärkt tillsyn och uppföljning – förslag för att motverka oegentlig läkemedelsförskrivning. SOU 2026:19.
• Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (2026). Omprövning av extemporeläkemedel som innehåller cannabidiol och dronabinol.
• Cannabis i Fokus (2026). Egen hypotetisk scenarioanalys.