Hoppa till innehåll
Paris, Marseille, Amsterdam, Barcelona, Berlin. Europas cannabiscentrum fortsätter att flytta på sig. Och en dom från januari mot Ungern har förändrat vem som avgör vart utvecklingen tar vägen härnäst.
Med tanke på Frankrikes nuvarande hårda linje mot cannabis är det svårt att föreställa sig att Paris under 1800-talet faktiskt var Europas cannabiscentrum – eller mer exakt, Europas huvudstad för hasch. Leveranser anlände via hamnen i Marseille och försörjde landets marknad. Fransmännen har länge tillhört de största cannabiskonsumenterna i Europa, och på den tiden var det hartsbaserade preparatet en del av både det sociala och kulturella livet.
Den mest kända samlingsplatsen var Club des Hashischins, som grundades 1844. Där samlades intellektuella, författare och konstnärer – bland dem Charles Baudelaire, Alexandre Dumas och Victor Hugo – för att tillsammans utforska och experimentera med substansen genom olika ritualer och sammankomster.
År efter år ligger Frankrike i topp när det gäller cannabisanvändning i Europa. Det bekräftades även i European Drug Report 2025, som publicerades av det nyligen omdöpta Europeiska unionens narkotikamyndighet (EUDA, tidigare EMCDDA). Enligt rapporten har 45 procent av fransmännen provat cannabis någon gång i livet – trots landets hårda lagstiftning och repressiva hållning, vilket sannolikt innebär att en del användare dessutom valt att inte uppge sitt bruk.
Men trots att Frankrike länge har legat i topp när det gäller konsumtion har landet inte varit Europas kulturella och ekonomiska centrum för cannabis på mycket länge. Den titeln gick förlorad för nästan ett sekel sedan, när den internationella förbudspolitiken började ta form.
År 1925, vid Nationernas förbunds konvention i Genève, omfattades cannabis för första gången av internationella restriktioner. Beslutet blev en historisk milstolpe som i år fyller 100 år.
Europas cannabishuvudstäder genom tiderna
Paris, 1830–1860-talet
Club des Hashischins etableras och hasch blir en del av det intellektuella och kulturella livet i Paris. Bland deltagarna fanns Charles Baudelaire, Alexandre Dumas, Victor Hugo och Eugène Delacroix. Haschet anlände via Marseille från Nordafrika.
Marseille, slutet av 1800-talet till början av 1900-talet
Hamnstaden utvecklas till Europas viktigaste införselpunkt för hasch. Handelsvägar från Marocko och Libanon förser stora delar av kontinenten med cannabisprodukter.
1925
Nationernas förbunds konvention i Genève innebär att cannabis för första gången omfattas av internationella restriktioner. Förbudseran inleds, och Europa saknar under närmare ett halvt sekel en tydlig cannabishuvudstad.
Amsterdam, 1968–2000-talet
De första kontrollerade cannabissäljningarna sker på Paradiso och Melkweg 1968. Coffeeshopmodellen föds och Amsterdam blir Europas självklara cannabiscentrum under de följande tre decennierna.
Barcelona och Spanien, 2000-talet till 2020-talet
Cannabisklubbar och en relativt tolerant syn på hemodling gör Spanien till Europas största exportör av cannabis, med omkring 36 ton per år – motsvarande cirka 40 procent av EU:s utbud. Polisrazzior och nedstängningar av klubbar har dock försvagat scenen under senare år.
Berlin, 2024 till i dag
Tysklands reglering av cannabis för vuxna träder i kraft i april 2024. Berlin blir snabbt Europas nya tyngdpunkt för cannabisindustrin. Mässan Mary Jane väntas gå om Spannabis och bli Europas största cannabisevenemang senast 2026.
Under några decennier fick Europa – liksom resten av världen – leva med konsekvenserna av förbudspolitiken, och kontinenten saknade en tydlig och framträdande cannabiskultur. Det förändrades på 1960-talet när Nederländerna skrev historia och blev en global förebild inom cannabisområdet – en position landet på många sätt fortfarande har i dag.
– De första kontrollerade försäljningarna av cannabis för rekreationsbruk till privatpersoner ägde rum mellan 1968 och 1970 på Paradiso och Melkweg, berättar Arjan Roskam, grundare av ett av världens mest välkända cannabisvarumärken och en av de personer som bidrog till att placera Nederländerna, och särskilt Amsterdam, i centrum för den europeiska cannabiskulturen.
Coffeeshoparna gjorde Amsterdam till Europas cannabisnav tack vare en banbrytande toleranspolitik. Samtidigt präglades systemet av den så kallade ”bakdörrsparadoxen”, där försäljning tolereras medan odling fortfarande är olaglig. Det har placerat den nederländska modellen i en juridisk gråzon under många år.
Trots den motsägelsen lyckades Amsterdam behålla sin ställning som hjärtat i Europas cannabiskultur under närmare tre decennier. Och det finns inget som säger att staden inte skulle kunna återta den rollen i framtiden.
– Med sin långa historia av tolerans och cannabisanvändning, samt sin världsledande expertis som exportör av blommor som tulpaner, har Nederländerna alla förutsättningar att återta en ledande position i Europa – så länge landet inte snubblar på politiska beslut, säger Jamie Pearson, internationell marknadsexpert och cannabiskonsult.
Pearson syftar på de nya riktlinjer som infördes 2024 och som gör det möjligt för ett begränsat antal statligt licensierade företag att odla cannabis och leverera direkt till coffeeshopar. Fram till dess hade situationen sett annorlunda ut. Kommersiell odling var förbjuden, samtidigt som hemodling av upp till fem plantor tolererades. Det ledde till att många privatpersoner odlade cannabis som sedan såldes vidare till coffeeshoparna.
Resultatet blev att coffeeshoparna under lång tid hade svårt att garantera ett jämnt utbud av olika sorter och en konsekvent genetisk kvalitet på produkterna.
Spanien i motvind
Om Nederländerna dominerade Europas cannabisscen fram till 2000-talet, hade Spanien vid det nya årtusendets början tagit över rollen som kontinentens nya centrum för cannabiskultur. Framväxten av cannabisklubbar och den tolerans som visades mot hemodling, möjliggjord genom juridiska gråzoner, spelade en viktig roll i att normalisera cannabis i samhället.
Trots att staten aldrig gav något större stöd till branschen blev Spanien en framgångssaga. Landet utvecklades till Europas största exportör av cannabis med omkring 36 ton per år – motsvarande cirka 40 procent av den europeiska marknaden – samtidigt som den inhemska marknaden fortfarande saknade en tydlig reglering.
– Befolkningens olydnad och den efterföljande tillåtande attityden efter Spaniens diktatur gjorde att hela den här världen kunde växa kraftigt i ett oreglerat utrymme, säger Rubén Valenzuela, chef för Cannabis Hub och ansvarig för masterprogrammet i cannabisstudier vid Barcelonas universitet.
Han menar att Tysklands legalisering kommer att skapa en dominoeffekt i Europa, även om utvecklingen sannolikt går långsammare i länder där läkemedelsindustrin har starkt inflytande.
– Jag undersökte en gång möjligheten att samla olika cannabisföretag som tillsammans skulle bidra med fem miljoner dollar till påverkansarbete. Lobbyisterna jag talade med berättade då att läkemedelsindustrins resurser var 500 gånger större, säger han.
Under de senaste åren har den spanska cannabiskulturen dock drabbats av flera bakslag. Tillslagen mot hampaindustrin, som enligt kritiker präglats av övertramp och felaktiga gripanden, har skapat osäkerhet i branschen. Samtidigt har processen kring medicinsk cannabis dragit ut på tiden, och när regleringen väl kom på plats ansåg många att den innebar få verkliga förändringar.
Därtill har polisrazzior och nedstängningar av cannabisklubbar blivit allt vanligare, särskilt i Barcelona där det enligt inofficiella uppskattningar en gång fanns över 500 klubbar i verksamhet. Resultatet har blivit en kraftig inbromsning för en scen som tidigare betraktades som en av Europas mest livfulla.
Mitt i den utbredda pessimismen inom Spaniens cannabissektor trädde ett nytt land fram med planer på legalisering. I april 2024 trädde den första fasen av Tysklands reglering av cannabis för vuxna i kraft.
– Tyskland leder nu utvecklingen av nya regelverk, Nederländerna håller på att professionalisera sin leveranskedja och Spanien är fortfarande kulturellt relevant men juridiskt sårbart. Därför råder det ingen tvekan om att Tyskland har blivit det nya gravitationscentrumet för cannabispolitiken inom EU, med en marknad av imponerande storlek, säger Pearson.
En reglering, två hemligheter
Optimismen har svept över Tyskland, och kanske allra mest över Berlin, där förberedelserna för att öppna cannabisklubbar inspirerade av den spanska modellen är i full gång. Renan Martins, som reser runt i Europa och Latinamerika som internationell kommersiell representant för ett fröföretag och deltar i omkring tio branschevenemang varje år, säger att han redan förra året kunde känna hur utvecklingen började ta fart i Tyskland.
– Spannabis har alltid betraktats som Europas främsta cannabisevenemang, men eftersom mässan funnits så länge och redan är etablerad har den blivit ganska förutsägbar. Mary Jane i Berlin har däremot överraskat sedan förra året eftersom det handlar om en ny marknad som fortfarande befinner sig i ett tidigt skede. Alla är entusiastiska och förväntningarna på framtiden är höga, säger Martins om Tysklands största cannabisfestival, som väntas bli Europas viktigaste evenemang inom området senast 2026.
Cannabisevenemang fungerar både som tecken på att ett lands cannabisscen utvecklas och som mötesplatser där människor, företag och idéer kan samlas kring växten. På så sätt bidrar de naturligt till både branschens tillväxt och ett bredare samhällsengagemang.
Det som nu sker i Tyskland med Mary Jane har tidigare skett i Spanien med Spannabis och dessförinnan i Nederländerna med Cannabis Cup, som arrangerades av High Times mellan 1988 och 2014.
Det är omöjligt att med säkerhet säga vilket land som blir Europas nästa centrum för cannabis. Men oavsett vilket land som tar över rollen verkar två faktorer vara avgörande: tillgången till klubbar eller coffeeshopar som ger människor laglig eller tolererad tillgång till cannabis, samt stora internationella evenemang som samlar aktörer från olika länder kring frågan.
Den enda verkliga frågan är hur lång tid utvecklingen kommer att ta.
Om man ser till Nederländernas och Spaniens dominansperioder kan man anta att det krävs åtminstone ett par decennier innan ett nytt land etablerar sig som Europas ledande cannabination. Pearson tror dock att utvecklingen kommer att gå betydligt snabbare.
– Reformprocesserna går allt fortare. De juridiska bakslagen i Spanien, försöksprogrammen i Schweiz och Nederländerna samt Tysklands stegvisa modell pekar alla mot att regelverken uppdateras med intervaller på tre till sju år, snarare än i cykler som sträcker sig över flera decennier, säger han.
Gissningar om framtiden
Även om det i flera europeiska länder där cannabis fortfarande är olagligt är relativt enkelt att få tag på och använda cannabis, finns det i dag endast fullständiga nationella regleringar i Malta, Luxemburg, Tyskland och, allra senast, Tjeckien. Tysklands legalisering har haft särskilt stor betydelse genom att den förändrat diskussionen om cannabispolitik inom EU och inspirerat länder som tidigare varit tveksamma till att gå samma väg.
Tjeckien följde efter. Den 1 januari 2026 trädde landets nya lagstiftning i kraft, vilket gör det möjligt för vuxna över 21 år att odla upp till tre cannabisplantor i hemmet samt inneha upp till 100 gram cannabis i privata miljöer och 25 gram på offentliga platser. Den tjeckiska modellen bygger på avkriminalisering snarare än kommersiell försäljning, men landet ansluter sig ändå till den lilla grupp europeiska nationer som tagit ett steg bort från förbudspolitiken på nationell nivå.
För Olivia Ewenike, en tysk jurist specialiserad på cannabislagstiftning och läkemedelsreglering, är Portugal det mest sannolika landet att ta nästa stora steg efter Tjeckien.
– Portugal har haft Europas mest omfattande avkriminaliseringsmodell sedan 2001, vilket har skapat en bred social acceptans för cannabisanvändning. Dessutom har flera politiska partier under de senaste åren lagt fram lagförslag om att införa en reglerad marknad för rekreationscannabis. Även om inget av förslagen har antagits än pågår debatten aktivt och kontinuerligt, säger hon.
Ewenike, som har bistått över hundra cannabisklubbar genom processen att få odlingstillstånd, tror att Europa på sikt kommer att utveckla en fullt kommersiell cannabisindustri – inte bara i Tyskland utan över hela kontinenten. Hon jämför framtidsutsikterna med marknaderna för alkohol och tobak, och menar att cannabis en dag skulle kunna konkurrera med dem även när det gäller marknadsandelar.
En sådan utveckling syns redan i Kanada och delar av USA, där den reglerade cannabismarknaden i allt större utsträckning utmanar både alkohol- och tobaksindustrin, både sett till omsättning och konsumenternas preferenser.
Bland de frågor som Europas lagstiftare ännu inte fullt ut har hanterat tror Ewenike att immaterialrätt kommer att bli en av de största framtida stridsfrågorna.
– Rättigheter kopplade till växtsorter och patent på cannabissorter kommer att bli ett av de viktigaste konfliktområdena under det kommande decenniet, säger hon.
Samtidigt är hon övertygad om att avkriminalisering inom en snar framtid kommer att sprida sig till större delen av Europa.
När EU tar över
Det kanske inte dröjer länge innan EU:s medlemsländer förlorar möjligheten att själva avgöra sin cannabispolitik – och kanske även politiken kring andra narkotikaklassade substanser.
– Unionen håller på att ta över ett ansvarsområde som alltid har tillhört medlemsstaterna, och den gör det på ett sätt som inte är särskilt transparent. Det här är förmodligen det viktigaste som händer i Europa just nu: länderna håller på att förlora sin suveränitet när det gäller att reglera cannabis, säger Kenzi Riboulet-Zemouli, en av Europas mest framstående forskare inom narkotikapolitik.
Han pekar på att Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (EMCDDA) nyligen bytte namn och fick ett utökat mandat som Europeiska unionens narkotikamyndighet (EUDA), något han ser som ett tydligt tecken på denna utveckling.
Och enligt Riboulet-Zemouli spelar Ungern en central roll i förändringen.
År 2020, när EU krävde att medlemsländerna skulle rösta gemensamt för en omklassificering av cannabis vid FN:s narkotikakommission, var Ungern det enda av de deltagande medlemsländerna som bröt mot EU:s gemensamma linje.
– Då beslutade EU att dra Ungern inför EU-domstolen, säger Riboulet-Zemouli.
Enligt Europeiska kommissionen handlade målet om att Ungern inte uppfyllde de skyldigheter som fastställts i rådets beslut, att landet brutit mot unionens exklusiva externa befogenheter samt åsidosatt principen om lojalt samarbete.
När intervjun genomfördes förutspådde Riboulet-Zemouli att Ungerns agerande sannolikt skulle få långtgående konsekvenser.
– Den här avvikande och dåligt genomtänkta hållningen från Ungern kommer med största sannolikhet att leda till att domstolen fastslår att kompetensen över narkotikapolitiken faktiskt tillhör EU. Och alla länder som vill gå sin egen väg kommer då att behöva konfrontera ett juridiskt monster, sade han.
Den förutsägelsen visade sig träffa rätt.
Den 27 januari 2026 fastslog EU-domstolens stora avdelning i mål C-271/23 att Ungern hade brutit mot EU-rätten genom att rösta emot unionens gemensamma ståndpunkt om omklassificeringen av cannabis vid FN.
Domstolen slog fast att Budapest inte hade uppfyllt sina skyldigheter enligt rådets beslut (EU) 2021/3, att landet hade åsidosatt unionens exklusiva externa befogenheter samt brutit mot principen om lojalt samarbete. Ungern ålades dessutom att stå för rättegångskostnaderna.
Ännu viktigare var dock den principiella betydelsen av domen. Enligt Riboulet-Zemouli bekräftade den exakt det han tidigare varnat för: att narkotikapolitiken nu i allt större utsträckning betraktas som ett område där EU har avgörande kompetens, och att medlemsländerna därmed inte längre har samma juridiska utrymme att bryta med unionens gemensamma linje.
Ungernfallet – förklarat
Vad hände?
Vid FN:s narkotikakommission i december 2020 röstade medlemsländerna om Världshälsoorganisationens (WHO) rekommendationer om att omklassificera cannabis. EU hade då antagit en gemensam och bindande ståndpunkt som krävde att samtliga medlemsländer skulle rösta för förslaget. Ungern valde dock att rösta emot och lämnade dessutom ett uttalande som gick emot EU:s officiella linje.
Rättsprocessen
Europeiska kommissionen väckte därefter talan mot Ungern i EU-domstolen (mål C-271/23). Kommissionen hävdade att landet brutit mot tre centrala skyldigheter: rådets beslut (EU) 2021/3, EU:s exklusiva externa befogenheter enligt artikel 3.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) samt principen om lojalt samarbete enligt artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget).
Domen
Den 27 januari 2026 gav EU-domstolens stora avdelning kommissionen rätt. Domstolen slog fast att Ungern hade brutit mot samtliga tre skyldigheter. Landet ålades även att betala rättegångskostnaderna.
Vad innebär det?
Domen innebär inte att medlemsländerna förlorar möjligheten att legalisera cannabis inom sina egna gränser. Länder kan fortfarande införa egna nationella reformer. Däremot har domen tydliggjort att medlemsstaterna inte längre har samma juridiska utrymme att agera ensidigt på den internationella arenan när EU redan har antagit en gemensam ståndpunkt.
Med andra ord ligger nycklarna till nästa fas av Europas cannabispolitik i allt större utsträckning hos Bryssel.
Det hindrar dock inte Tyskland från att befästa sin ställning som Europas kulturella centrum för cannabis under de kommande åren – en position som även andra länder kan sträva efter att nå.
– Europa har haft en positiv relation till cannabis sedan stenåldern, och för hundra år sedan fanns cannabis upptaget som läkemedel i farmakopéerna i 95 procent av Europas länder, säger Riboulet-Zemouli med hänvisning till en nyligen publicerad studie.
Han menar att Europas framtida relation till cannabis i hög grad handlar om att återupptäcka kontinentens egen historia.
– Om vi ska få ett Europa där cannabis återigen har en naturlig plats behöver vi återknyta till det förflutna, då hampa och marijuana sågs som olika delar av samma växt och människor visste hur de skulle skilja dem åt och använda dem på rätt sätt. Det är folklig kunskap, historia och tradition – och det är också något som bör vägleda framtidens cannabisreglering i Europa, säger han.
Europas cannabisreformer – läget just nu
Länder som legaliserat cannabis för vuxna på nationell nivå
Malta (2021), Luxemburg (2023), Tyskland (2024) och Tjeckien (2026).
Försöksprogram pågår
Schweiz driver pilotprojekt i sju städer, med ytterligare expansion från juli 2025. Även Nederländerna genomför ett omfattande försök där coffeeshopar får sälja cannabis från en reglerad och statligt kontrollerad leveranskedja.
Länder att hålla ögonen på
Portugal, Danmark och Frankrike pekas ut av flera experter som möjliga kandidater för framtida reformer. Spanien behåller samtidigt sin starka kulturella ställning inom cannabisvärlden, men den juridiska utvecklingen har i stort sett stannat av.
Den nya begränsningen
Efter EU-domstolens dom i mål C-271/23 kan medlemsländerna inte längre avvika från EU:s gemensamma linje i internationella forum. Det innebär att Bryssel i allt större utsträckning sätter ramarna för hur långt nationella cannabisreformer kan gå.
Läs originalartikeln här!
