Hoppa till innehåll
”Om någon använder narkotika utan att vara så illa däran att den behöver vård, då vill lobbyisterna att samhället ska göra vad det kan för att personen ska bli av med körkort, pass, barn och jobb. För ett bötesbrott utan offer.” Skriver Christian Engström!
”Dra in pass och körkort för partyknarkarna” föreslår Jessica Vikberg, ordförande för Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle RNS, tillsammans med en annan nykterhetslobbyist i en debattartikel i Expressen. De menar att det skulle stoppa det dödliga gängvåldet och kopplingen till narkotikamarknaden. Som om det inte vore precis den strategin som vi har prövat i mer än 40 år, och som har misslyckats fullständigt och lett till de problem som vi har idag.
Men Vikbergs debattartikel börjar bra, med ett par helt sanna observationer.
Den första är att det är pengarna från narkotikamarknaden som är grunden för de kriminella gängens ekonomi. De tjänar i och för sig pengar på annan brottslighet också, men det är narkotikapengarna som är basinkomsten för gängen som skjuter och spränger i förorterna. Ska vi få bukt med gängvåldet måste vi på något sätt minska det här pengaflödet. Det är grunden för nykterhetslobbyisternas resonemang, och så långt har de alldeles rätt.
Den andra helt korrekta observationen de gör är att det inte fungerar att strypa tillgången på narkotika med tull och polis. Vikberg och hennes kollega skriver:
Alla marknader består av köpare och säljare. Om vi lägger fokus på säljarna, som också i vissa fall står för införsel och tillverkning så leder det i bästa fall till två saker: Det blir lite svårare att få tag i narkotikan och troligen aningen dyrare.
Underförstått: men det är också det enda som händer.
Det är helt sant, för tull och polis är inte i närheten av att minska tillgången på narkotika i Sverige. Trots att de försökt med ständigt ökade resurser under flera decenniers tid. Det har aldrig varit så lätt att få tag på narkotika i Sverige som idag, och det är billigare idag än det var för 20 eller 30 år sedan om man tar hänsyn till inflationen. Att få bort tillgången på narkotika fungerar helt enkelt inte och har aldrig gjort det, varken i Sverige eller något annat land. Det är glädjande att till och med de mest inbitna förbudsivrarna numera håller med om det.
Men om narkotikapengarna är grunden för gängvåldet och det är hopplöst att strypa tillgången, vad ska vi göra då?
– Det måste kosta mer att använda droger för rekreationellt bruk, svarar nykterhetslobbyisterna, och presenterar sina förslag på hur samhället ska straffa och stigmatisera alla som ertappas med att använda narkotika i rekreationssyfte:
- Temporärt indraget körkort
- Temporärt indraget pass
- Orosanmälan till socialtjänsten där barn finns i familjen
- Anmälan till arbetsgivaren
Om någon använder narkotika utan att vara så illa däran att den behöver vård, då vill lobbyisterna att samhället ska göra vad det kan för att personen ska bli av med körkort, pass, barn och jobb. För ett bötesbrott utan offer.
Låt oss bortse från det uppenbart oproportionerliga och inhumana i förslaget, och istället fundera på om det är en effektiv strategi att försöka få bort gängens narkotikainkomster genom att straffa och trakassera brukarna. Givet att man har en människosyn där de här åtgärderna känns rimliga, funkar det ens?
Nej, det gör det inte, och det vet vi alldeles säkert. Det mesta av det som Jessica Vikberg föreslår görs redan i Sverige sedan lång tid tillbaka. Att dra in passet är ett nytt piggt påhitt för att trakassera dem som inte böjer sig för förbudsivrarnas påbud, men i övrigt är det inget nytt. Redan idag kan en dom för ringa narkotikabrott skapa problem med körkort, socialtjänst och jobb.
Nykterhetslobbyisterna har ägnat decennier åt att stigmatisera alla som använder narkotika i någon form, och det har fungerat mycket bra för att driva brukare i riskzonen ännu längre ut i problem, ibland i döden. Men det har inte fungerat för att minska narkotikabruket.
Och att vi inte har lyckats eliminera narkotikamarknaden genom att jaga brukarna beror inte på att vi inte har försökt. Tvärtom. Sverige är det EU-land som varje år straffar flest personer för eget bruk i förhållande till befolkningen. Under de senaste 30 åren har vi lagt allt större resurser just på att döma och straffa brukarna, i förhoppning om att det skulle minska narkotikaanvändningen.
Twittersignaturen Azeban delade det här diagrammet som visar utvecklingen över tid, där det ljusgröna området visar hur många som straffats för eget bruk:
Har ökningen av insatser mot brukarna fått narkotikamarknaden att minska de senaste 30 åren? Har antalet gängskjutningar minskat? Uppenbarligen inte. Det är ju tvärtom under den perioden som gängskjutningar har gått från att vara något mycket ovanligt till att ske dagligen.
Allt det här vet förstås Jessica Vikberg mycket väl. Hon är inte okunnig, och hon är väl bekant med den narkotikarelaterade statistiken. Ändå föreslår hon mer brukarjakt och framställer det som att det skulle vara något nytt och effektivt, och ett sätt att komma åt den skenande gängbrottsligheten – som har växt fram under just den politiken.
– Känns som om nykterhetsrörelsen behöver nyktra till lite, twittrade riksdagsledamoten Niels Paarup-Petersen (C), som vill prova legalisering av cannabis istället för fortsatt nolltolerans.
För även om Jessica Vikberg och hennes organisation RNS har som jobb att i alla väder påstå motsatsen, är en legalisering av cannabis det rimligaste första steget vi kan ta för att försvaga de kriminella gängen. I Kanada ser vi hur de kriminella har förlorat mer än hälften av sina inkomster från cannabis på bara några år.
När gjorde Sverige senast något som halverade de kriminellas intäkter från en illegal drog? Den frågan kan Jessica Vikberg definitivt svara på om hon väljer att vara sanningsenlig. Det har nämligen aldrig varit i närheten att hända under de decennier som Sverige har tillämpat den nolltolerans som Jessica Vikberg och RNS förespråkar.
Läs också gärna:
Tre narkotikastrategier som inte fungerar mot gängen – och en som gör det
