Hoppa till innehåll
I allt fler länder i Afrika, Asien, Latinamerika och Karibien öppnas dörren för laglig cannabisodling. Regeringarnas löften handlar om export, arbetstillfällen, utländska investeringar och efterlängtade skatteintäkter. Men bakom framtidsvisionerna växer en obekväm fråga: Vem äger egentligen den nya cannabisindustrin – och vem får del av pengarna?
Laglig cannabis för export – fortsatt förbud för befolkningen
Under de senaste åren har flera länder i det globala syd försökt dra ekonomisk nytta av den snabbt växande internationella cannabismarknaden. Lagar och regler har förändrats tillräckligt mycket för att tillåta kommersiell produktion av medicinsk cannabis, cannabisextrakt och industrihampa.
Samtidigt har många av länderna behållit hårda straff för lokal odling, innehav, användning och handel.
Resultatet är en märklig dubbel ordning. Internationella företag får tillstånd att odla cannabis i industriell skala, medan människor som odlat samma växt i generationer fortfarande riskerar arrestering, förstörda skördar och fängelse.
Cannabis blir laglig när den odlas bakom stängsel, övervakas av staten och exporteras som en produkt till rika marknader. Men samma växt förblir olaglig när den odlas av en småbrukare eller används av lokalbefolkningen.
Sri Lanka satsar på utländska investerare
Sri Lanka är ett tydligt exempel på utvecklingen.
Landet godkände under 2025 sju utländska investerare för kontrollerad odling av cannabis avsedd för medicinsk och farmaceutisk export. Projekten presenterades som en del av regeringens ekonomiska strategi efter den djupa finanskrisen 2022.
Investeringar på sammanlagt närmare 100 miljoner dollar har kopplats till planerade projekt för framställning av medicinsk cannabisolja och andra exportprodukter till bland annat Europa och USA.
Odlingen ska bedrivas inom särskilt bevakade områden och stå under kontroll av polis och särskilda säkerhetsstyrkor. Regeringen har samtidigt försäkrat att ingen del av produktionen ska komma ut på den inhemska marknaden.
Syftet är alltså inte att skapa en laglig cannabismarknad för landets befolkning eller att ge traditionella odlare en väg ut ur kriminaliseringen. Cannabis ska i första hand fungera som en exportgröda som drar in utländsk valuta.
Sri Lanka öppnar därmed en ekonomisk dörr för internationellt kapital, men håller den juridiska dörren stängd för den egna befolkningen.
Lesothos gröna guldrusch gav inga breda rikedomar
Lesotho blev 2017 det första afrikanska landet som legaliserade odling av medicinsk cannabis. Förhoppningen var att landets klimat, relativt billiga mark och låga produktionskostnader skulle göra det möjligt att exportera färdiga farmaceutiska produkter.
Flera licenser gick till internationellt finansierade företag. För traditionella Basotho-odlare var inträdesbiljetten däremot ofta för dyr. Höga licensavgifter, säkerhetskrav, växthus, bevakning, laboratorietester och internationella kvalitetsstandarder gjorde den lagliga marknaden praktiskt taget otillgänglig för många småbrukare.
Cannabisindustrin skapade viss sysselsättning och drog till sig investeringar, men de stora ekonomiska vinster som utlovades till staten och befolkningen uteblev till stor del.
Problemet var inte att Lesotho saknade erfarenhet av cannabisodling. Problemet var att den erfarenhet som redan fanns bland lokala odlare inte värderades som en ekonomisk tillgång.
Kapital, certifikat och tillgång till exportmarknader vägde tyngre än generationer av praktisk kunskap.
Samma mönster i Zimbabwe och Malawi
Zimbabwe legaliserade medicinsk cannabis 2018, men även där har höga kostnader och komplicerade krav begränsat lokala odlares möjligheter att delta. Många av de tidiga investeringarna kom från företag och finansiärer i bland annat Sydafrika, Namibia, USA, Schweiz och Storbritannien.
Malawi legaliserade medicinsk cannabis 2020. Växten presenterades som en möjlig efterträdare till tobaken, som länge varit en av landets viktigaste exportvaror.
Tanken var ekonomiskt logisk. Om efterfrågan på tobak minskar skulle cannabis och hampa kunna erbjuda jordbruket en ny framtid.
Men en lagändring skapar inte automatiskt en fungerande exportindustri. Företagen behöver finansiering, certifierade fröer, laboratorier, bevakning, förädlingsanläggningar, stabil elektricitet, internationellt godkända produktionssystem och köpare som är beredda att teckna långsiktiga kontrakt.
Utan denna infrastruktur riskerar licenserna att bli papperstillstånd utan kommersiellt värde.
Malawis erfarenhet visar också faran med att bygga en hel strategi på framtida export. En stat kan tillåta cannabisodling, men den kan inte garantera att det finns utländska kunder som vill köpa produktionen till ett lönsamt pris.
Jamaica försöker öppna marknaden för små odlare
I Jamaica har traditionella odlare länge kritiserat ett licenssystem som ansågs anpassat efter kapitalstarka företag.
En odlingslicens i den minsta ordinarie kategorin har kostat 2 000 dollar per år, utöver en säkerhetsdeposition på 1 000 dollar. För en småbrukare tillkommer dessutom kostnader för mark, säkerhet, spårbarhet, inspektioner och efterlevnad av andra regler.
Under 2026 lanserade myndigheterna därför nya specialtillstånd för att göra den lagliga industrin mer tillgänglig.
Ett avgiftsfritt samhällstillstånd ska göra det möjligt för traditionella och småskaliga odlare att organisera sig gemensamt, dela på infrastruktur och få teknisk hjälp. Ett särskilt övergångstillstånd ger odlare två år på sig att bygga upp verksamheten och successivt uppfylla kraven för en vanlig kommersiell licens.
Reformen är ett erkännande av att formell likabehandling inte alltid innebär verklig jämlikhet. Om en fattig odlare och ett multinationellt företag möter samma ekonomiska och administrativa krav är det nästan alltid företaget som vinner.
En global marknad värd tiotals miljarder
Den internationella cannabisekonomin är redan enorm, även om marknadsbedömningarna varierar kraftigt beroende på vad som räknas in.
Snävare beräkningar placerar den lagliga globala marknaden kring 40 miljarder dollar under 2025. Bredare analyser som även inkluderar hampa, CBD, läkemedel och närliggande produktkategorier kommer fram till betydligt högre belopp.
Gemensamt för nästan alla prognoser är att marknaden förväntas fortsätta växa.
Enligt FN använde omkring 256 miljoner människor cannabis under 2024. Cannabis är därmed fortfarande världens klart mest använda internationellt kontrollerade substans.
Men den lagliga marknadens pengar är mycket ojämnt fördelade. Nordamerika står fortfarande för en dominerande del av den redovisade försäljningen, medan många länder i det globala syd främst förväntas leverera billiga jordbruksråvaror.
Det är en välbekant ekonomisk modell.
Fattigare länder tillhandahåller mark, vatten, arbetskraft och växter. Rikare länder kontrollerar investeringarna, produktutvecklingen, laboratorierna, varumärkena, patenten, distributionsnäten och kontakten med konsumenterna.
De stora pengarna finns efter skörden
Odling är bara det första och ofta minst lönsamma ledet i cannabisens värdekedja.
De stora marginalerna kan i stället finnas i förädling, extraktion, läkemedelsutveckling, laboratorietester, produktformulering, förpackning, varumärken, grossistverksamhet och försäljning till patienter och konsumenter.
Ett kilo cannabis som lämnar en jordbrukare som råvara kan få ett betydligt högre värde när det har omvandlats till standardiserade extrakt, läkemedel, oljor, kapslar, kosmetika eller färdiga konsumentprodukter.
Om odlarlandet bara kontrollerar det första ledet stannar en liten del av slutvärdet i den lokala ekonomin. Företaget som äger förädlingsanläggningen, produktformeln, varumärket och distributionsavtalet kan ta en mycket större del av vinsten.
Arbetstillfällen på en odling är naturligtvis värdefulla, men lågavlönade jordbruksjobb är inte samma sak som lokalt ägande, teknisk utveckling eller långsiktig kapitalbildning.
Det avgörande är därför inte bara var cannabis odlas. Frågan är var den förädlas, vem som äger företagen och vart vinsterna tar vägen.
Cannabis som den senaste koloniala exportgrödan
Geografen och cannabisforskaren Chris Duvall beskriver utvecklingen som en form av nykolonial ekonomi.
Den gamla koloniala modellen byggde på att råvaror hämtades från kolonierna, förädlades någon annanstans och såldes tillbaka som dyrare produkter. Den politiska kolonialismen har till stor del försvunnit, men delar av den ekonomiska strukturen lever kvar.
Internationella företag behöver inte styra ett land politiskt för att påverka dess lagar. Kapital, handelsavtal, investeringar och löften om arbetstillfällen kan vara tillräckliga.
Duvall jämför cannabis med andra råvarubranscher där utländska företag har kunnat utnyttja billig mark, låga löner och svaga institutioner. Oljeutvinning i Nigeria, tobaksproduktion i Malawi och annan exportinriktad plantageverksamhet visar hur stora inkomster kan skapas utan att majoriteten av befolkningen får någon motsvarande förbättring.
Cannabis riskerar att bli den senaste grödan i samma historiska mönster.
Lagarna har ofta inte förändrats på riktigt
Många afrikanska cannabisförbud har sitt ursprung i koloniala lagar. Dessa lagar innehöll ofta redan möjligheter för staten att godkänna särskild licensierad produktion för medicinska eller vetenskapliga ändamål.
Det som nu förändras är därför inte alltid själva förbudslagen. Skillnaden är att regeringar har börjat utfärda de licenser som tidigare existerade nästan enbart i teorin.
Det innebär att en internationell koncern kan få tillstånd att odla flera hektar cannabis, medan en lokal odlare fortfarande kan gripas för några plantor.
Ekonomisk liberalisering blir då inte detsamma som social eller juridisk reform. Staten kommersialiserar en kontrollerad del av växten utan att avsluta kriminaliseringen.
Den motsägelsen blir särskilt tydlig när regeringar samtidigt skärper insatserna mot olicensierad odling för att skydda den nya lagliga industrin.
Marocko visar både möjligheterna och problemen
Marocko är ett av de viktigaste försöken att föra in traditionella cannabisodlare i en reglerad ekonomi.
Landet legaliserade cannabis för medicinska, farmaceutiska och industriella ändamål 2021. Den första lagliga skörden 2023 omfattade 430 odlare i 32 kooperativ.
Utvecklingen har därefter gått snabbt. Under odlingssäsongen 2025 fanns 5 765 aktiva tillstånd. Av dessa var 5 492 odlingslicenser som omfattade 5 318 jordbrukare. Den registrerade produktionen av torkad cannabis uppgick till närmare 1 958 ton.
Modellen har gett tusentals odlare en möjlighet att arbeta utan rädsla för rättsliga ingripanden. Den lokala och tåliga cannabissorten Beldia har dessutom fått en plats i den lagliga ekonomin.
Samtidigt dominerar den oreglerade produktionen fortfarande. Byråkrati, försenade betalningar och låga priser har fått en del odlare att tveka inför den lagliga marknaden.
Den illegala marknaden erbjuder i vissa fall högre inkomster, särskilt när råvaran förädlas till hasch. Priset på oförädlad laglig biomassa kan därför inte enkelt jämföras med priset på en färdig illegal produkt – men skillnaden illustrerar hur mycket av värdet som skapas efter själva odlingen.
Marockos erfarenhet visar att en licens inte räcker. Den lagliga marknaden måste även kunna erbjuda rimliga priser, pålitliga betalningar och långsiktiga köpare.
Risken för överproduktion och fallande priser
Cannabis framställs ibland som en gröda med nästan obegränsad ekonomisk potential. Verkligheten är mer komplicerad.
När många länder samtidigt satsar på export uppstår konkurrens och överproduktion. Priserna på cannabisblommor och råvara pressas, samtidigt som importmarknaderna fortfarande är begränsade av nationella lagar och internationella narkotikakonventioner.
Medicinsk cannabis måste dessutom uppfylla strikta krav på jämn kvalitet, mögel, bekämpningsmedel, tungmetaller, mikroorganismer, THC- och CBD-halter samt fullständig spårbarhet.
Ett företag kan investera miljoner i en odlingsanläggning och ändå misslyckas om produkten inte godkänns av köparlandet eller om ett exportavtal försvinner.
För mindre och fattigare länder är exportberoendet särskilt riskabelt. Om den inhemska marknaden är förbjuden finns ingen lokal försäljning som kan absorbera produktionen när exporten sviktar.
Så kan en rättvisare cannabisekonomi byggas
En mer jämlik modell kräver att traditionella odlare betraktas som ekonomiska aktörer och kunskapsbärare – inte som ett problem som ska rensas bort innan investerarna släpps in.
Licensavgifter kan anpassas efter företagens storlek och betalningsförmåga. Småbrukare och kooperativ kan få avgiftsfria eller kraftigt subventionerade tillstånd, teknisk rådgivning och tillgång till gemensamma laboratorier och förädlingsanläggningar.
Utländska företag kan åläggas att köpa en bestämd andel av råvaran från lokala odlare, investera i lokalt ägda verksamheter och utbilda personal för kvalificerade tjänster.
Stater kan även ställa krav på lokalt ägande och offentliggörande av företagens verkliga ägare. Markavtal måste vara transparenta och skydda människor från att förlora jord som deras familjer brukat under lång tid.
Minst lika viktigt är att en del av värdekedjan stannar i producentlandet. Det innebär investeringar i extraktion, läkemedelstillverkning, laboratorier, produktutveckling, förpackning och egna varumärken.
Traditionella sorter och genetiska resurser bör skyddas från att registreras eller kommersialiseras av externa företag utan ersättning till de samhällen som har bevarat dem.
Ingen rättvis marknad utan rättvis lagstiftning
Ekonomisk inkludering kan inte helt skiljas från narkotikapolitiken.
Om internationella investerare får odla och exportera cannabis samtidigt som lokala människor fängslas för innehav eller småskalig odling är marknaden inte bara ekonomiskt ojämn. Den är också juridiskt orättvis.
Amnestier, avkriminalisering, radering av tidigare domar och en realistisk väg från den oreglerade till den reglerade marknaden bör därför vara centrala delar av reformerna.
St Vincent och Grenadinerna har prövat en modell där traditionella odlare kan få billiga eller kostnadsfria tillstånd och där licensierade producenter måste köpa en del av sin cannabis från dem. Jamaica försöker nu skapa liknande vägar genom sina nya samhälls- och övergångstillstånd.
Dessa system är inte perfekta, men de visar att traditionella odlare kan inkluderas om den politiska viljan finns.
Den avgörande frågan är vem som äger framtiden
Cannabis kan skapa arbetstillfällen, exportinkomster, skatteintäkter och nya industriella möjligheter för det globala syd. Länder med gynnsamt klimat, lång odlingstradition och låga produktionskostnader har verkliga konkurrensfördelar.
Men samma utveckling kan också skapa ännu en råvaruindustri där mark och arbete finns i fattigare länder medan kontrollen och vinsterna hamnar någon annanstans.
Det handlar därför inte bara om cannabis ska legaliseras för produktion. Det handlar om vilka som får odla, vilka som kan äga, vilka som får tillgång till marknaden och hur värdet fördelas.
Cannabis behöver inte bli ännu en kolonial exportgröda. Men om regelverken utformas för internationellt kapital och inte för de människor som redan har burit industrin genom årtionden av förbud, kan det gröna guldet bli ytterligare en rikedom som lämnar producentländerna – medan odlarna själva blir kvar i fattigdom.
Källor
- TalkingDrugs – Cash Crop: The Extractive Cannabis Industries of the Global South
- UNODC – World Drug Report 2026
- Reuters – Sri Lanka turns to medical cannabis following its economic crisis
- Transnational Institute – A sustainable future for cannabis farmers
- Transnational Institute – Cannabis and Development
- Morocco World News – Morocco’s legal cannabis production in 2025
- Reuters – Legal cannabis blooms in Morocco but black market still beckons
- Jamaica Cannabis Licensing Authority – Application and licence fees
- Jamaica Information Service – Medical Cannabis Special Permit Programmes
- The Guardian – Traditional cannabis farmers in St Vincent and the Grenadines
- Mordor Intelligence – Global cannabis market estimates
